Nedkortat Vansbro blev utmanande

Jag klarade mitt mål:
Crawla hela distansen men den härliga känslan uteblev och summan av loppet som jag längtat efter så mycket blev trots det ett misslyckande i mina ögon. 


Men jösses vad solen sken. +26 grader. Helt ofattbart att detta var samma plats som jag och dryga 500 andra triathleter krigade med regn och kyla för exakt en vecka sedan.

Vattnet var friskt, brunt och härligt dalaaktigt. Temperaturen hade precis kämpat sig över 14 grader men jag var inte orolig. Även denna gång har livliga diskussioner föregått det stundande loppet i olika facebookgrupper om kylan. Tips har utdelats och det har handlat om ulltröja under våtdräkten, diverse fett att smörja sig med, handskar och skor.

Jag valde redan igår kväll att skippa neoprenmössan som jag köpte förra helgen och som jag aldrig fick chans att använda och betraktade lite förundrat de tävlande som hade hittat på diverse värmehållande lösningar där i den stekande solen. Diskhandskar, skor, salva i ansiktet.

Min taktik var att köra som vanligt och det var inga problem. Kylan var precis i början en smula överraskande eftersom kroppen var så varm efter att ha stått i våtdräkt och gummimössa i solen. I övrigt så höll jag cirkulationen igång både i händer och fötter. Möjligen blev kroppen lite "seg" i känslan när vi vände upp i Västerdalälven och temperaturen skönk ner till 13 grader.

Så varför är jag missnöjd i dag?
1. Tiden blev mycket sämre än jag hoppats. 40 min och några sekunder. Min klocka visade dessutom att jag simmat 1,63 km vilket är ett starkt bevis på hur dåligt jag navigerar. Jag drömde om att landa på 36 min. Och varför just 36? Tja, jag har kikat på vilken tid som skulle stå sig hyfsat bra under Stockholm Triathlon och då landade jag in i 36 min för simmet. Dessutom bröstsimmade jag 1500 m i Stockholm på 41 min förra året så då känns ju inte 40 min som någon större utveckling och efter all simträning jag lagt ned.

2. Jag blev rädd. Och jag blev överraskad över att jag blev rädd. Jag hade nästan glömt att jag i hela mitt liv har förhållit mig till vatten med rädsla. Det var trångt vid starten och bröstsimmarna var läskiga. Jag blev inklämda mellan repet och en massa långsamma bröstsimmare och visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Kylan i ansiktet strulade till andningen.
Jag brottades med rädslan hela loppet. Det gick lite upp och ned men jag kom inte över det helt ...

.... men jag fortsatte simma. Jag crawlade på och jag tvingade mig själv att strunta i att folk simmade på mig, in i mina, fötter, tätt vid min sida, plaskade och sparkade.

Jag valde att ligga längst ute i strömmen. Jag tyckte det var långt och jag såg inte var jag var. Jag kände att tekniken var usel ... Jag tog mig fram men känslan var mest överlevandskänsla.

Jag var verkligen jätteledsen när jag klev upp, yr som sjutton och ville helst bara klä på mig och åka hem. Dessutom så var den mentala påfrestningen ganska så rejäl så jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna flera timmar efter loppet.

Nu är jag hemma. Jag har ätit en grillad macka, druckit lite the och hängt upp min våtdräkt. Medaljen vet jag inte ens var den är ... men nu är det upp med hakan som gäller. Inte minst för familjens skull som stöttade mig under dagen och som inte fick någon utväxling när de försökte muntra upp den buttra simmerskan. Förra året klarade jag bara några enstaka crawltag och då kändes det omöjligt att få till andningen. Jag VET ju att jag kan simma. Jag behöver öva mer på tävlingsmomentet.

Men det är i alla fall grymt frustrerande att det är ett helt år tills jag kan få revansch på den rackarns vackra älven med det underbart härliga vattnet!
Och trots mitt nederlag idag så står jag fast vid att jag rekommenderar Vansbrosimningen väldigt varmt! Det är ett härligt sommararrangemang!

Helena Nimbratt
Läs mer på Helenas blogg >>