En Ironman start går inte att beskriva, den måste upplevas..

Marie, Bella och jag startade resan ner mot Kalmar redan på tisdagen. Vi stannade och sov över i Nyköping för att sedan rulla de sista milen på onsdag fm. På onsdagen körde Bella Kalmar mini triathlon med gott resultat och på torsdagen var det dags för preracemötet, där pratades det en hel del om att vinden kunde bli besvärlig och arrangörerna rekommenderade alla att tänka igenom sina hjulval.

Laddade som vanligt med några korta lätta träningspass sista veckan och de sista dagarna klev jag upp lite tidigare för varje dag, allt för att inte göra sviterna efter den onormala uppstigningen på tävlingsdagen allt för brutal. På väderprognosen på fredagen så såg det ut som om vinden skulle bli ett mindre problem så jag tog beslutet att köra med dischjul bak och högprofil fram (808).

Lördagmorgon ringde klockan kl 4.15, frukost kl 4.30 och avresa ner till tävlingsområdet kl 5.30. Nere vid transitområdet så fixade Henke och jag det sista med cyklarna och växlingspåsar innan vi drog på oss våtdräkterna gick ner till starten. Vinden var redan nu betydligt starkare än vid de tidigare starter jag gjort i Kalmar. Kort insim sen var det bara att lyssna på speakern och prästen inför startskottet. En Ironman start går inte att beskriva, den måste upplevas men om jag ska försöka mig på någon jämförelse så kan jag tänka mig att det är som att sitta i mitten av en tour de france klunga med en torktumlare på 1800 varv på huvudet. Det är trångt, allting snurrar och det gäller endast att överleva till första boj. Jag tog det lugnt i början och tappade säkert en del placeringar men ville hitta en bra rytm utan att stressa allt för mycket. Efter andra bojen blev det rak motvind, vågorna var rätt höga och det var svårt att få något bra flyt. Andra varvet kändes riktigt bra, jag försökte korta rundningarna och köra lite närmare väg än i första. Jag kom upp ur vattnet efter 1.08 bara 1min snabbare än ifjol men ändå nöjd med tanke på förhållandena. Växlingen var inte den snabbaste men jag kom iallafall ut på cykeln utan problem.

Ute på cyklingen började jag fippla med klockan då jag inte fick någon hastighet, det tog ett tag innan jag kom på att jag stängt av GPS:en. På Ölandsbron var vinden rätt jobbig då den kom rakt från sidan, fick några rejäla kast men det var ändå under kontroll. Magnus Bäckstedt passerade och det var inte aktuellt att hänga på planen var att ta det lite lugnt första 5-6 milen då det var motvind för att sedan trycka på rejält i medvinden. Kunde ganska snabbt konstatera att det inte skulle bli några snabba tider idag och att det skulle bli att kriga sig igenom dagen. Det kändes riktigt bra i medvinden och jag passerade väldigt många cyklister, ända plumpen var att jag var tvungen att stanna och ta en kiss-paus. Lite surt att börja köra om samma cyklister igen. Försökte äta lite med jämna mellanrum, menyn var som vanligt toppklass (6-8 gels + en bar toppat med några Tutti-Frutti och en Snickers). Efter medvinden var det dags att passera Allvaret med vinden sida-mot och en oändligt lång slakmota. Benen kändes fortsatt fräscha och jag fortsatte att trycka på och passera cyklister. Över bron igen här började jag se att många jag passerade såg rejält slitna ut, in och varvade och sen ut på det avslutande 6 milen. Uppe vid sista vändningen insåg jag att Tommie låg precis bakom, tydligen hade jag passerat honom utan att märka det. Uppskattade att Micke var ca 4-5min efter. Sista 2 milen var kämpiga med motvind, dålig asfalt och snirklig väg.

Med ca 1 mil kvar blåste Tommie förbi och jag undrade var han helt plötsligt fick energin ifrån, han fick några hundra meter och jag gjorde ett tappert försök att öka lite och inne vid växling var jag i princip i kapp. Återigen inte den snabbaste växlingen men det kändes ändå rätt skönt att kom ut på den avslutande löpningen. Började som vanligt lite för snabbt med ett par km i 4.30 tempo men kunde efter hand stabilisera mig runt 4.50 och tänkte att det får duga och nu är det bara att köra så länge det håller. Vinden var även under löpningen bitvis lite jobbig så att man fick bita i för att hålla farten. Underbar känsla att springa genom stan med mängder av publik och att få första bandet vid varvning och ändå mer underbart att få det andra med endast ett varv kvar efter det att Bella coachat att jag låg bra till i min åldersklass. Målet var att gå in under 3.30 på maran men på tredje varvet tog krafterna slut och km-tiderna hamnade efter schemat. Micke passerade mig på slutvarvet och nu var det bara att försöka hålla i hela vägen in i mål. Kom i mål på 9.51, körde en high-five med Bäckstedt som precis också kommit i mål och som såg nöjd ut. Stapplade in i underbara "Athletes garden" och snackade lite med Micke och mumsade på lite pizza, åt chips och drack alkoholfri öl (kanske var tur det). Totalt 14 minuter sämre än ifjol men placeringsmässigt bättre. Ifjol blev jag 12:a i min klass och nu såg det ut som jag skulle bli 5:a dryga minuten från en biljett till Kona.

Var ändå nöjd med mitt lopp och tänkte att jag inte kunde hänga upp mig mer på det. På frukosten dagen efter så diskuterade Bella och jag av någon anledning min öppningsfart och hade lite olika uppfattningar så IT-Bella plockade fram resultat listan på Iphonen och såg då att jag nu var placerad som 4:a!! Det visade sig att finske ministern Alexander Stubb som tidigare var placerad som fyra hade pga av sitt "kändis"-skap fått starta med proffsen fem minuter tidigare och därigenom nu fått sin tid korrigerad. Kl 11.00 var det bara att åka och hämta ut biljetten till Ironman VM på Hawaii (hämta ut och hämta ut, givetvis fick jag även pynta 5000 pix oxå). Ironman Kalmar Sweden har på två år lyckades med att få till ett arrangemang som slår det mesta, otroligt proffsigt och det finns inte så mycket att klaga på när det gäller det rent organisatoriska. Publikmässigt är det helt ofattbart hur mycket folk som är ute och tittar, efter hela cyklingen sitter folk och hejar efter vägen och runt centrum är gatorna fullproppade med folk. Att det dessutom finns mängder av ART-supportrar ger mängder av positiv energi, mer än man kan föreställa sig faktiskt, STORT TACK!

Svårt att fatta att man nu ska åka till Hawaii och (som Stoll brukar säga) köra med stor-pöjka. Givetvis en dröm som man inte riktigt vågat tro på, en Hawaii-slot ramlar man inte över, det krävs lite flyt och tur. Jag har inte riktigt fattat det än men har börjat med att utse Bella till projektledare så att-göra listor och bokningsalternativ produceras just nu i stor omfattning Sist men inte minst så vill jag tacka alla i ART för att det blivit möjligt. Träning handlar till stor del för min del om att ha roligt och jag hade aldrig lagt ner den tiden om inte möjligheten till ART-sällskap på passen funnits. //"Gubben i lådan"

Thomas Edström, Alnö Race Team
Läs mer på Alnö Race Teams diskussionsforum >>