Efter ett litet tag insåg vi att vi var jagade offer...

Foto: www.odenhage.se Foto: www.odenhage.se

För Cecilia och mig innebar dessa förutsättningar några utmaningar: 
 

  • Cecilia är en mycket starkare simmare än mig, vi hade en plan att hon skulle simma ryggsim med jämna mellanrum för att försäkra sig om att jag var med. 
  • Cecilia kan bli lite entusiastisk och sticka iväg i lite för snabbt tempo i början. 
  • Jag har sprungit lite längre och är aningens snabbare än Cecilia än så länge. Så planen var att jag ligger före och håller ner tempot så att vi håller hela distansen. Dock hade jag förvarnat att jag kunde tappa fokus på det ju närmare mål vi skulle komma. Blir alltid stärkt av att ha kortare och kortare kvar. 
  • Vi har köpt tunna skor som vi tänkt springa med utan sockar. Både Cecilia och jag har haft skav under fötterna men mina hade läkt relativt ok. Det hade inte Cecilias så vi la på skavsårsplåster och lindade tejp runt hennes fötter redan kvällen innan för att inte förvärra skaven. 

Vår strategi var att gå ut lugnt från början och sedan plocka placeringar på slutet och inte tappa placeringar. Så långt var allt gott. Sedan händer saker och ting under lopp. Det händer saker med mig när jag tävlar. Hornen växer ut. 
Vi startade i tredje startgrupp och när vi står i startfållan för att ge oss iväg noterade vi att i princip alla hade strumpor i sina skor. Ajdå, det skulle vi också haft.. Spelade ingen roll längre då det strax skulle starta. 

Sedan gick vi iväg mitt i fältet med stabilt tempo. Första löpsträckan är också den längsta på mellan 5-6 km (olika varje år, då de inte mäter banan så noga). Sedan följer 23 simsträckor och löpsträckor om vartannat. Jag ville inte gå på för mycket men ändå hitta en relativt bra placering för att inte tappa för mycket heller. När vi sprungit kortare än första kilometern ser jag att det blir ett led genom skogen och blir lite orolig att det ska vara svårt att ta sig förbi. Så jag ropade på Cecilia och ökade tempot för att springa förbi några lag. Vem var det som sagt att vi skulle ta det så lugnt (!?). Jo, det var ju jag. 

Underlaget varierade; skogsstigar, leråkrar, en väg med mycket grovt gruskross som kändes igenom våra tunna New Balance skor. Jag noterade ett damlag med rosa respektive grön topp längre fram och förklarade för Cecilia att vi skulle ta dem på uthållighet. 
Efter ett antal kilometrar kom så första simsträckan som visade sig vara den längsta också. 230 m och det kändes för mig som inte är alltför van att frisimma med skor på, fick lite panikkänsla i mitten och behövde simma tvåtakt för att behålla lugnet. Bubble, bubble, breathe (såsom Per har lärt mig). Det är halt att ta sig upp från vattnet även med trailskor, fick passa mig så jag inte skulle halka tillbaka i vattnet. Vidare, vidare. Jag blev lite frustrerad att så många gick efter simsträckan, jag vill åtminstone springa lugnt.

Kort därefter kom nästa simsträcka som måste varit kortare men ändå kändes lång. Här lyckades jag simma ifrån några simmare som också frisimmade, kände mig lite duktig när Cecilia meddelade att min simning så riktig bra ut på slutet. 
Någon gång efter andra simsträckan var Cecilia tvungen att stanna och knyta skosnöret som gått upp. Fick lite ångest när flera deltagare sprang om oss men sa inget. Tänkte att det inte hjälper att stressa. Sedan följde ett antal upp och ner ur vattnet, det kändes som vi tog placeringar på simsträckorna och som vanligt var Cecilia stark i simningen men också jätteduktig på att hålla koll på mig och inte simma ifrån. Det kändes som vi hade bra kommunikation om hur det kändes, när det blev brant, halt, var grenar i vägen. Det var bra och ökade lagkänslan.

Något annat vi gjorde bra och som vi pratat som hastigast om strax innan var att vi inte skulle stanna vid vätskekontrollerna. Vi tog varsitt plastglas och joggade vidare samtidigt som vi drack innehållet. Det tyckte jag vi tjänade på då flera stannade till. 
Ungefär halvvägs hände DET. En åskådare meddelade att vi var runt 13-14 damlag – heja på! 
Jaha, vad trodde ni? Att jag skulle kunna släppa det och bara köra på för skojs skull? Nejdå, inte jag. Då växte hornen fram. 
Vi kom ikapp gröna och rosa toppen som jag talade om tidigare. Jag tänkte att dem skulle vi ta vid nästa simsträcka men till min besvikelse var de duktiga att simma och snabbare än jag. Spelar ingen roll att Cecilia skulle ta dem då hon ändå var tvungen att vänta på mig. Vi höll ihop med dem men lyckades gå ifrån vid en vätskekontroll som de stannade vid. Sedan fick vi stanna igen då Cecilias skosnöre lossat under en simsträcka, denna gång försökte jag säga så snällt jag bara kunde att det vore bra om det gick att snabba på så mycket som möjligt då jag var rädd att rosa och gröna toppen skulle komma ikapp oss igen. Cecilia var snabb och inget lag kom ikapp oss. Skönt! (Måste rekommendera Lock Laces som jag har på swimrun när det är så mycket i och ur vattnet)  

När det var ungefär 7-8 simsträckor kvar kom vi ikapp ytterligare ett damlag. Rosa knästrumporna. Vi förstod att den av dem som var mest trött kallades Vera, för hennes lagkamrat ville att hon skulle köra på och hon var lite less för stunden. De simmade bra, mycket snabbare än jag. På de längre simsträckorna drog de ifrån men vi tog alltid in och gick förbi på de längre löpsträckorna. 
En medtävlande sa något om att han bävade för sista löpningen och jag var tvungen att säga högt att vi såg fram emot den med nöje. Bara för att Vera med partner skulle tycka att det kändes lite jobbigt. På näst sista simsträckan simmade de ikapp och om mig trots att vi kommit ifrån dem lite grann på löpningen. Skit också! Irriterande, varför kan jag inte simma fortare!? 

Vi sprang ifrån dem igen och jag berättade för Cecilia att de såg trötta ut och hoppades att det skulle ge lite extra energi. Det gör det för mig att veta att de jag tävlar mot är trötta . När sista simsträckan kom hade vi ett litet försprång och jag bestämde mig för att verkligen gå på hårt i simningen för att det skulle kännas extra jobbigt att komma ikapp. Men de kom aldrig ikapp, Yes! 
Sista delen av löpningen var mycket uppför och det blev en hel del gång. Cecilia var lite orolig för sista 500 metrarna som hon visste skulle vara uppför också. Jag sa åt henne att inte tänka på det utan försöka springa på i sakta mak, goda tankar in – onda tankar ut. 
Efter ett litet tag insåg vi att vi var jagade offer. Ett damlag kom närmare och närmare, den starkare såg vi nu och då men hennes tröttare partner inte lika ofta. Sista berget gick vi hela vägen uppför och jag hade hjärtat i halsgropen när jag såg den starkare komma närmare och närmare i backen. Vi försökte rulla på och bara hålla jämt tempo, det kändes det som att vi fick lite avstånd. När vi kom fram till en tunnel så var de helt plötsligt nära, i samma sekund som Cecilia kom ut hörde jag dem komma in i tunneln. GULP. Jag.vill.inte.att.de.ska.komma.före.oss. 

Så kom vi till de sista 500 metrarna som Cecilia bävat för. Jag peppade henne med att nu är det bara sista kvar, det här fixar vi! Så hörde jag Cecilia säga: 
- Kan du backa ner till mig? 
Jag slog av på takten lite och bad henne ta min hand. Jag fick till svar att hon inte orkade lyfta handen, min fina vän. Jag backade ner ytterligare och tog hennes hand och bokstavligen drog henne framåt. Kände att hon svarade och fortsatte peppa och kämpa framåt. Jag vågade inte titta bakåt. Det kändes som att Cecilia fick bra stöd av att jag drog så jag bestämde mig för att inte släppa hennes hand. Vi fortsatte kämpa och hoppades att den trötta var riktigt trött där bakom. Lite uppför sista biten och när jag trodde att det var lugnt hör jag publiken heja på dem där bakom. Gjorde en sista ansträngning och kom i mål åtta sekunder för dem. GLÄDJE!!!!

//Isabella Rönnqvist, Alnö Race Team
Läs mer på Alnö Race Teams diskussionsforum >>