"Jag kan springa 30 km med bara tre dagars förberedelsetid"

Såhär såg jag ut i min lilla outfit Såhär såg jag ut i min lilla outfit

I onsdags fick jag ett infall. Jag kikade runt på jogg.se och hittade en startplats till Lidingöloppet K30 som skänktes bort av Caroline. På vinst och förlust skickade jag ett mail till henne. Och jag fick platsen! Har aldrig sprungit Lidingöloppet tidigare, så varför inte testa när jag ändå är i Stockholm. Jag har en stående målsättning att när som helst, och utan några direkta förberedelser, kunna springa lopp på upp till 50km. Så nu var det upp till bevis.

Fjärde gången i år som jag springer med en nummerlapp på bröstet. Börjar nästan få rutin. Men Lidingöloppet skulle bli den överlägset största tävlingen om man räknar antalet startande. Det skulle med andra ord bli läskigt mycket folk i spåret. Såg framför mig en kokande häxkittel.

Jag beslutade att hålla min start hemlig, åtminstone fram tills jag hade nummerlappen i handen. Jag ville vara säker på att verkligen kunna springa och att det inte strulade med namnbytet. Flera kollegor på skolan skulle också springa, precis som många nät-vänner

En sprintsträcka på 30km är kanske inte där jag kommer till min rätt. Jag skulle ju ta det som ett trevligt långpass, och inte prestera någon rekordtid. Fast det skulle ju bli personligt rekord på Lidingöloppet så länge jag kom i mål. Målsättningen var min stående; jämn lopp och känna mig fräsch hela tiden. Allt under 3.30 räknade jag som väl godkänt. Jag har inte mycket mer fart i benen. Och backträning har jag inte kört sedan jag sprang omkring på Billingeleden i somras. Å andra sidan har jag det mentala övertaget att kunna springa upp för Strupen. Där handlar det om nästan 150 höjdmeter på ca 1km. Abborrbacken tror jag har 40 höjdmeter på 500m.

Förberedelser
Var och hämtade nummerlappen och rekognoserade området på fredagen. Det var ett bra beslut. Många löpare hade samma idé och det blev att stå i många köer. Skönt att ha det gjort. På tunnelbanan kunde man snabbt identifiera löparna. Det var de som pratade om vad de skulle äta på kvällen, och om hur lördagens väder skulle bli. Själv körde jag min standardladdning; en chipspåse! Och så fick det bli pyttipanna med rödbetor.

Kvällen bestod sedan av det vanliga fixandet. Plocka fram kläder; skulle jag köra rosa eller lila tema? Välja skor; ett par trotjänare eller ett par nya förmågor? Lite fotvård och översyn av de få naglar jag har kvar. Montera nummerlappen. Ladda klockan och kameran. Dricka Vitargo och packa ner lite gel. Packa ner ett ombyte. Osv, osv, osv.

Någon direkt nervositet ville aldrig infinna sig. Egentligen inte någon större förväntan heller. Jag skulle ju bara ut på att långpass, men inte så lonesome som vanligt. Vaknade till klarblå hösthimmel. Väderprognosen såg lovande ut. Sol, moln och kanske lite duggregn. Runt10 grader och vind från nord.
Lördag morgon blev lugnt. Hade räknat ut att jag behövde bege mig hemifrån vid 11-tiden, och det skulle ge mig gott om tid, även om det skulle strula någonstans. Stack hemifrån strax före 11 med ett par Pearl Izumi-skor på fötterna, men efter några minuter kände jag att det var fel val, vände om och tog alla trapporna upp och bytte skor till Skechers GoBionic Trail istället. Det skulle jag inte behöva ångra.

Väl framme vid Lidingövallen började väntan. Jag satt och stretchade, åt lite, bytte om till tävlingskläder (det blev min lila outfit), monterade chip på skon osv. Sedan lämnade jag in väskan och bega Väl framme vid Lidingövallen började väntan. Jag satt och stretchade, åt lite, bytte om till tävlingskläder (det blev min lila outfit), monterade chip på skon osv. Sedan lämnade jag in väskan och bega

Loppet
Jag gick ut lugnt, som jag brukar, och drogs inte med av hetsen i starten. Blev lite förskräckt när jag hörde andra flåsa tungt redan efter första kilometern. Hur tänkte de nu??? Jag räknade med att jag skulle hålla mig runt 6.45-tempo, åtminstone de första två milen. Springa långsamt steady pace är jag bra på...

Första ca 5-6 km var trevliga. Mycket upp och ner. Märkte att det var just i backarna som jag var stark, åtminstone i förhållande till de andra löparna. Jag orkade springa uppför, och jag vågade stå på utför. På flacken blev jag däremot omsprungen. 

Det blev ännu tydligare den följande milen där det var mestadels flacka och lättsprungna partier. Nu hade löparna i startgrupp 9 och 10 börjat komma ikapp. Kändes som om jag blev omsprungen av 10 gånger så många jämfört med hur många jag själv sprang om

När jag passerade 10 km kände jag mig ganska trött i benen, inget klipp alls i steget. Började tycka att det var lite tråkigt..
Halvvägs sög jag i mig en Vitargo gel. Den kickade in efter några kilometer, lagom till att backarna började igen. Oj, vad lätt det gick. Nu var kroppen glad igen. Med ca 11 km kvar skulle de riktiga backarna börja. Jag räknade också med att det var här mina styrkor skulle komma till användning; att orka bibehålla tempot och inte tappa. 

Nu började många löpare mer och mer övergå till gång, och mångas löpsteg började "vissna". Haltande, plågade ansikten, stretchande i skogen blev en vanlig syn. På massagestationerna var det fullbelagt. Mycket viljastyrka i skogen med andra ord.
Men jag tassade på piggare än någonsin. När det var 7 km kvar sög jag i mig ytterligare en gel; Power gel. Räknade med att den skulle börja verka lagom till den beryktade Aborrebacken.

Och så var jag där vid Backen. Jag kunde ana skräcken i mångas ögon. Automatiskt och uppgivet började de gå. Jag joggade på i vänsterledet och ropade "håll höger". Knappt att de reagerade... Och vips var jag uppe. Var det inte värre??? Löjligt (som Baloo sa till Mowgli). Och så gick armbandet till klockan sönder. Irriterande. Försökte hålla kvar klockan inuti tröjärmen så att inte sprinten till armbandet (misstänkte att det var den som hade lossnat) skulle försvinna. Väl i mål kunde jag fixa armbandet igen, men undrar om jag är värd en Garmin FR 620...

Sedan var det bara nedräkning. Struntade i de sista vätskekontrollerna. Med 2 km kvar var det dags för Karins backe. Inga problem den heller. Löpningen uppför Billingen har givit resultat!
Och så kunde man höra speakern i målet. Dags att lägga in spurten. Åtminstone tyckte hjärnan det... Men benen hävdar att de är programmerade för en fart, och den farten är inte spurtfart. Så det var bara att fortsätta lunken. Men på upploppet kunde inte en benen låta bli att ta ut steget lite extra.

Strax efter jag kommit i mål sprang även Anders Gyhlenius i mål tillsammans med sina barn. Stort grattis. Du är en förebild och inspirationskälla!

Anders Gyhlenius springer i mål!

Jaha, då var man i mål med en medalj runt halsen. Sluttiden ca 3.27. Långt från silvermedalj... Men det var inte något jag satsade på. Jämfört med alla snabba löpare som sprungit om mig idag så är jag en riktig snigel. Och jämfört med dem så hade jag kunnat vända och springa samma väg tillbaka till start utan att plågas alltför mycket.

Sedan var det dags att runda av; hitta sin väska , få på sig torra kläder, promenera till Lidingövallen. Kön till bussarna var säkert 500 m lång, så jag beslutade mig för att gå till Ropsten. Fick sällskap av en kille som också sprungit. Sedan var det tunnelbana hem. Slutet gott, allting gott! 

Lärdomar, Vad har jag då lärt mig idag?

Jag kan springa 30 km med bara tre dagars förberedelsetid. Jag är hyfsat stark i backarna. Tekniken sitter både uppför och nedför. Det går väl inte så snabbt uppför, men bra mycket snabbare än att gå. Min svaghet är i lättsprungen terräng, åtminstone jämfört med andra. Jag är jämn och kan disponera mina krafter. Jag kände aldrig behovet av att börja gå.

Detta var mitt första "Svensson-lopp" i år, dvs ett lopp med alla möjliga människor anmälda. Det var 20 000 anmälda till långa Lidingöloppet. Helt sjukt. Det gjorde att det var alltid var trångt i spåret, alltid någon som sprang om, och nästan alltid någon man själv måste springa om. Svårare att hitta något flyt, men det stör mig inte så mycket. Värre är det mentala att hela tiden bli omsprungen... Skorna fungerade riktigt bra. Skön passform med sin breda tåbox. Inga nya blåsor. De hade också riktigt bra grepp på bergshällarna i vissa backar. I övrigt var de lätta och gav ett bra driv i steget. Fungerade också på asfalt. En ny favoritsko kanske?

Mitt upplägg med att första halvan av loppet fokusera på mig själv, för att under andra halva fokusera på andra, funkade utmärkt. Sista halvan sprang jag och peppade andra löpare, gav dem komplimanger för sin klädsel och småpratade lite i största allmänhet. Sprang också och studerade löpsteg. Att försöka ta sig uppför Aborrebacken framåtfälld som en fällkniv är knappast optimal. Då kan inte gluteus maximus jobba.

Nu när jag har blivit av med min oskuld i Lidingöloppssammanhang, vill jag göra det igen? Nja, blir nog svaret. Arrangemanget var bra, banan trevlig, men alltför mycket folk för min smak. Nästa år är det 50-års jubileum och de ska ta emot totalt 50 000 anmälningar. Hugaligen! Kanske skulle kunna tänka mig att istället springa Lidingö Ultra till våren.

Tusen tack, Caroline, för att du gav mig möjligheten att få springa ett riktigt trevligt långpass idag! Och för att jag blev av med oskulden :))

// Annelie Olausson
Lär mer på Annelies blogg >>