Har jag åkt till Mora och åkt självaste Vasaloppet, då ska jag väl banne mig dricka blåbärssoppa, spana efter TV-kameror, njuta av atmosfären och ha kul...

Jag har åkt Vasaloppet. Det är faktiskt knappt så jag tror det är sant, samtidigt som det aldrig fanns i min skalle att jag inte skulle klara det. Det blev nästan en rysare för alla som följde och jo, jag var trött. Men det var tjurskallarnas dag. Och jag visste att jag kunde åka 44 km i skitföre och jag har åkt upp- och nerför fjäll utan spår på längdskidor. Igår handlade det inte så himla mycket om hur duktig man är på att åka skidor eller hur mycket teknik och mängd man tränat, det handlade om hur gärna man ville gå i mål i Mora.

På morgonen kom vår buss till Berga by vid halv sju och det var redan knökfullt i fållan, speciellt till vänster där den nya sträckningen gick. Så det var bara att ställa upp skidorna, kämpa i sig en banan och en gel och ställa sig i den inte oväntat rekordlånga kön till bajamajorna.

Jag såg ingen skärm och hörde inget startskott men plötsligt började det röra sig. Det snöade lätt och det gällde att hålla sig upprätt och någorlunda ifred med hela stavar och skidor i behåll. I backen blev det som väntat stopp och där stod vi ungefär en timme innan vi var uppe på första knixen. Alla var tvungna samarbeta och stå i saxposition i köer. Många, fler än jag nånsin sett på TV, tog av sig skidorna och gick! Ovanligt många förstagångsåkare, 55%, och det var trevlig stämning och jag lydde tipset att inte stressa upp mig i början utan bara följa med.

Men backen är lång och när vi väl kom upp efter närmare två timmar fanns inga spår. Alls. Det var som att åka i platt puckelpist, bredbent stakande med skidorna vobblande. Första sträckan tog hemskt lång tid och min största skräck, repet, gjorde sig genast påminnt. Sträckan efter fortsatte likadant trots ”spåren blir bättre längre fram” och det började bli lite tröstlöst. Sedan kom jag in i en lunk och började bryta ner loppet i småbitar. ”En artondel eller ett halvt seedningslopp är gjort”, funderade på vad som lät bäst. Hela tiden en förhoppning om spår som aldrig kom.

Nästa kontroll, mångsbodarna, hade jag kört in lite tid jämfört med repet så det kändes skönt att det inte var panik.
Sedan började det stiga och mitt fäste bet inte helt hundra, tror jag. Jag har egentligen ingen aning eftersom det är extremt svårt att diagonala utan spår.

Hela loppet hade jag verkligen fantastiska skidor, jag hade lämnat in dem i Mora och hade högflour och rillat (baktill) glid och klister. Hade jag inte kunnat staka så lätt hade det aldrig gått.
Jag hade faktiskt tur och bra planerat vad gäller allt som rör uppladdning. Även dåligt före har jag tränat på. Större trugor var nog en vinst även om den ena snurrade oroväckande redan efter andra kontrollen.

Det verkar ha varit väldigt varierande svar beroende på funktionär och i TV eller på plats, en del pushade (ja nästan hotade) oss och andra hejade glatt på och sa ”det är inga problem det är lättåkt!”
Jag hann höra ”nu stänger vi om ungefär en halvtimme” i Risberg trots att det bara var femton minuter till godo i någon av kontrollerna vilket förnekades i nästa, det skulle finnas någon förhandling om reptiderna.
Jag la ändå på mer fästvalla (klister) i Risberg vilket direkt frös fast under så jag hade bra fäste uppför men utan spår fastnar det bara snö och is under men numera är jag ju rutinerad och tar mig tid ta av och skrapa ordentligt. Fantastiskt att det finns så mycket hjälp dessutom längs banan! Extrastavar, valla, all mat och dryck. Och alla underbara människor! Som bryggt kaffe och bjuder, gör vågen när man åker förbi, som ropar ”heja tjejen du ser stark ut du kommer fixa det här bra kämpat!” till just mig. Barn som gjort chokladbollar och bjuder på (nära jag offrade mjölkmagen och chansade) och de klassiska koskällorna.

Väl i Evertsberg hade jag hört att då är det bara fortsätta om man väl tagit sig dit och stigningen innan var lite tröttsam och fötterna var rejält trötta efter fyra timmars bredbent stakning, saxning och parerande. Önskar jag hade tejpat stortårna som jag gjort med tummarna men är glad jag inte fick kramp i fötterna och att jag lagt i iläggssulorna som ett plötsligt infall.

Efter Evertsberg lossnade det verkligen, det fanns spår och de började dra nya och det var utför. Hälften gjort och äntligen lite vila. Gällde åka ekonomiskt och jag hade bra glid men det började snöa igen och då är det ingen vits åka först. Skönt känna sig säker på att byta spår också, samt att våga åka utför. Längesedan jag åkt som en treåring i en slalombacke bredbent plogandes med armarna utåt. Kostade på mig ett leende på läpparna.
Härliga (och osköna) vurpor till höger och vänster under hela loppet men jag klarade mig med lite snubbel i någon uppförsbacke. Det tar på krafterna att ramla och jag ville så gärna i mål att jag var noga med att hushålla. Jag såg till hålla energin och humöret uppe, och det hjälpte. Jag njöt verkligen trots skitföret och att det gick tungt och var långt. Hade jag åkt till Mora och åkte självaste Vasaloppet, då ska jag väl banne mig dricka blåbärssoppa, spana efter TV-kameror, njuta av atmosfären och ha kul.

Det tar på krafterna att bli missmodig också och det har jag lagt tillräckligt med tid på den här säsongen.
Inför oxberg några berömda backar, Lundbäcksbackarna, som liksom lidingöloppets abborrbacke är mer omtalade än jobbiga, det är bara det att de kommer när man är som tröttast. Det lät enkelt med 9 km platt till hökberg men det hade började snöa igen och var dimmigt, snöblind var bara förnamnet. Sedan började det skymma....
Vid det laget hade jag redan övertygat mig själv så många gånger att jag skulle i mål att när jag kom till Hökberg var det som om det började gå upp för mig vad jag höll på att göra. Så nära, men fortfarande 2 mil kvar. Med fortfarande mycket folk runt ikring tog jag mig lugnt till eldris och väl där var stressen över, efter det får alla gå i mål. Så skönt att slippa tänka alls på tiden, extrem trötthet blandat med glädje och lättnad. Bara stå på benen. Elljusspår sista milen in till Mora och bara sluttande utför. Och trötta men glada miner och hejarop från sidan och från andra åkare att nu är vi där snart.

Sista hundra metrarna in till mål var kantade med marschaller och folk hela vägen, speakern hördes långt i förväg. Slutspurten var magisk och egentligen ville jag slänga mig ner i en hög som de gör på OS men det var så många som hejade och där stod också min snabba kusin Lars och väntade med min jacka och lite fika och jag fick reda på att han hade nått sitt medaljmål (1,5 ggr vinnartiden). Vi hade lyckats. Vi är halvvägs genom en svensk klassiker.
Att musklerna sedan gjorde så ont att det inte ens gick ta på huden eller att fötterna var så ömma att de knappt bar, det var det värt. Det blev en tid som är svårslagen i uthållighet, men förhoppningsvis ganska lättslagen ett bra år då teknik och mängd och bra spår blir avgörande. I år var det vinnarskallarnas år.

Det är många som hejat och grattat och frågat hur jag orkade kämpa. Jag tror det är både nedärvt, jag brås väl om inte annat på min kusin som åkte på 6.01 och tog medalj trots att han bröt staven och åkte med bara en stav en mil, men också att man blir bra på det man tränar på, och jag har tränat uthållighet och olika fören och även helt andra träningsformer och situationer där pannbenet stärks. Jag hade helt enkelt inte ge upp som ett alternativ.

När jag hörde i speakern att Frida Wallberg, Sveriges bästa kvinnliga boxare genom tiderna, var några minuter framför mig i näst sista kontrollen i hökberg visste jag att det skulle gå. Kan hon, som inte är skidåkare och rehabar efter en hjärnblödning i våras, så kan jag. Alltid lite till.

// Johanna Westberg
Följ Johannas blogg >>