Vägen mellan Mångsbodarna och Risberg blev rätt spännande då det började snöa ganska rejält både i mängd räknat och storleken på flingorna....

Stannade till, fick hjälp med att putsa glasögonen rena från snö och snacka av mig lite Stannade till, fick hjälp med att putsa glasögonen rena från snö och snacka av mig lite

Jag har aldrig trillat så mycket under ett längdskidlopp som jag gjorde under årets Vasalopp, men det återkommer jag till. Ganska snart efter det att jag kommit i mål i Öppet spår förra året bestämde jag mig för att jag ville köra Vasaloppet i år och målet var redan då satt på medalj.

Läget inför årets Vasalopp har väl varit allt annat än stabilt sett ur vädersynpunkt. Aida och jag var uppe i mina föräldrars stuga i Tandådalen hela veckan innan och kunde följa vädersituationen på plats… allt annat än en vacker syn. Om man ska summera det kan man säga noll till plus 4 grader, mulet och vind… optimalt töväder alltså. Med det i åtanke är det ett under att de lyckades prestera en sådan bra tävlingssträcka som de ändå gjorde.

En dålig väska för mig under lopp visade det sig, men jag tog mig i alla fall en gel i Evertsberg En dålig väska för mig under lopp visade det sig, men jag tog mig i alla fall en gel i Evertsberg

Det såg ändå ut som att det skulle bli hyfsat väder på själva tävlingsdagen med någon minusgrad och lite vind, något som skulle visa sig stämma till viss del… med undantaget från att det blev någon grad högre och en hel del ny”snö” :)
Vallningen gjordes i alla fall med stor lycka helt efter Swix rekommendation som kom dagen innan: glidet LF8, med högfluor på toppen och fästet KB20, KX35, K21S och VR50. Ända gången jag fick användning för fästet var i första backen, sen fanns det nämligen inga spår :)

04:45 ringde klockan, frukost intogs och 05:24 satt jag och Martin i bilen med chaufför pappa Claes på väg ned till Berga by efter en natt utan sömn för alla tre :) Det visade sig att de hade fått ta bort flertalet parkeringsplatser p.g.a. vädret vilket gjorde att det från sälenrondellen till ”vägövergången” tog 35 minuter och när vi då kom dit var den stängd :). Sista biten fick vi helt enkelt knata.

Väl inne i mitt startled 3 (efter seedning från Engelbrektsloppet 2014) träffade jag en mycket trevlig äldre man som jag pratade lite med. Han var väldigt stolt över sina döttrar och att han uppfostrat dem till sådana skidåkare. Det grämde honom däremot lite att han inte hängde med en av dem i spåret längre.
Hon är inte med idag, hon är i Lahti och tävlar, sa han med ett stort leende. Det visade sig att det var Sara Lindborgs pappa :).

Pang! Startskottet gick och kaoset började snabbt :)  Avsmalningen gick förvånansvärt smidigt, men det var inga spår direkt. Trillade gjorde jag första gången redan innan första backen sedan en annan åkare satte sin stav mellan mina ben. Färden uppför backen som varar i ca 2 kilometer fortgick sedan rätt smidigt. Jag hade bra fäste och fick faktiskt stundtals diagonala i spåren. Lagom tills att jag var framme vid skylten ”87 kilometer kvar” satte jag ned min höger stav och när jag tog upp den var trugan borta. Åkaren snett bakom till höger hade ställt sig på den varpå den lossnat från min stav. Följden blev 8 stressade kilometer med en stav…500 m innan innan Smågan kom en fantastisk medåkare (som jag tyvärr inte kommer ihåg numret på!) och frågade om det var en swixstav jag hade. Efter att jag svarat ja svängde han runt sin midjeväska och gav mig en ny truga till staven som gått sönder. Väl framme i Smågan hjälpte mig vallateamet att värma på den nya trugan, min lycka var gjord! 

Direkt när jag åkte ur kontrollen trillade jag för andra gången, nu var det p.g.a. den nysnö som låg i spåret och gjorde att det tog tvärnit. Det här kom att bli en rätt vanlig företeelse för mig på min väg till Mora… varje gång det hände tänkte jag dessutom så här efteråt ”det är bättre om jag ligger här bakom och håller min position”. Lik förbannat gjorde jag samma misstag ca 13 gånger till och med facit i hand ska jag vara rätt nöjd med att ”bara” tappa 359 placeringar från Smågan till målgången i Mora. Det åkte alltså förbi mig i snitt 26 åkare varje gång jag föll :), snacka om kul statistik.

Börjar bli lite sliten i kroppen… Börjar bli lite sliten i kroppen…

Redan från starten hamnade jag lite back med energiintaget, men på något sätt lyckades jag undvika bonken under hela loppet i alla fall. Jag hade beslutat mig för att köra hela loppet med min termoflaska för att kunna få med mig 10st gel ut i spåret. När jag kom i mål hade jag ätit 3st av dem och anledningen till detta var egentligen att det inte gick att få fram dem på ett smidigt sätt. Å andra sidan så fungerade det riktigt bra ändå med energin då jag såg till att ta 2 muggar sportdryck och 1 mugg vatten på varje kontroll, i Hökberg fick man dessutom en rejäl energishot från Enervit och på några andra ställen fick man lite energi från diverse företag. Det märktes däremot efter loppet att jag kanske fått i mig lite för lite energi. Det var först efter jag fått i mig min nya bästa kompis Recovery-Pro från Star Nutrition som jag kände mig hel igen.

Vägen mellan Smågan och Mångsbodarna gick i alla fall ganska smidigt trots många fall, men jag hade ju i alla fall två stavar! Tempot kunde ökas lite från 14,23 km/h som jag hållit till Smågan från start till 16,09 km/h och väl i Mångsbodarna mötte jag världens bästa supporterteam för första gången bestående av fru Aida, mamma Birgitta och pappa Claes. Både mamma och pappa har kört Vasaloppet 3 gånger var, men framförallt har de vid väldigt många tillfällen supportat min morfar under de åren (26 gånger och första när han fyllt 50 år) som han körde Vasaloppet, de är helt enkelt inga blåbär när det gäller att supporta i Vasaloppet.

Vägen mellan Mångsbodarna och Risberg blev rätt spännande då det började snöa ganska rejält både i mängd räknat och storleken på flingorna. Detta gjorde att jag hade behövt vindrutetorkare på mina glasögon allra helst eftersom det är ganska mycket snabba utförslöpor där man gärna vill ha bra sikt :). Jag hade säkert kunna hålla lite bättre tempo (höll ändå 17,2 km/h) om jag sett bättre och trillat mindre :), men vid kontrollen i Risberg fick jag i alla fall hjälp av teamet att putsa glasögonen rena från snön.

Med energikicken från Evervit i munnen Med energikicken från Evervit i munnen

Med bra sikt gav jag mig ut i den lite mer kuperade delen av banan. Man brukar ju säga att Lundbäcksbackarna (backarna där Sven-Åke Lundbäck 1981 ryckte ifrån och vann Vasaloppet) är de värsta i Vasaloppet, men jag tycker nog att backarna innan Evertsberg är tuffare. Jag skulle tro att anledningen till att man tycker de andra är värre är just eftersom de kommer senare och man således har mindre energi kvar i kroppen. Tempot gick ned betydligt på denna etapp och slutade på 14,70 km/h, men vid mycket gott mod skidade jag in och hälsade på teamet i Evertsbergskontrollen. Överhuvudtaget tog jag mig ganska bra med tid i kontrollerna och språkade lite med mina supporters och skakade ur kroppen lite.

En annan anledning till varför jag tycker att Lundbäcksbackarna är mindre jobbiga än de innan Evertsberg är de fantastiska utförslöporna som föranleder backarna! Det är ju i princip 6 km utförsbackar som går riktigt fort. Som gammal utförsåkare i själen är de en riktig fröjd och min klocka mätte upp hastigheter på uppemot 60 km/h :). Sluttempot på sträckan blev i alla fall 16,97 km/h, men nu fanns det inga spår kvar förutom i utförslöporna. På platten var det som ett horisontellt orgeltramp med ”spår”avstånd varierande mellan 20 cm och 100 cm och i uppförsbackarna såg det ut som botten av en skidbacke under Ski&Rock i Lindvallen d.v.s. 50 cm sorbet… Denna spårsituation tillsammans med enstavsåkningen som loppet började med gjorde att mitt högra knä och vänstra axel började klaga, så gjorde och jag till teamet som mötte upp mig i Oxberg.

Även backarna upp mot Hökberg tycker jag är rätt motiga i jämförelse med de namnkunniga backarna innan. Det syntes verkligen på tempot som slutade på 13,91 km/h, men på denna sträcka fanns ett par välkomna extradepåer från bland andra Stadium och Volkswagen där jag tillgodogjorde mig en del energi som jag förmodligen drog nytta av på slutet. Väl i kontrollen i Hökberg fick man dessutom som jag tidigare nämnt en rejäl energishot från Enervit redan öppnad instoppad i käften :), det var bara att suga i sig och le. Här var också sista gången innan målgång som jag träffade på teamet. Med några välvalda ord avslutade jag helt enkelt med ”försten till Mora” och gav mig iväg.

Vägen mellan Hökberg och Eldris kändes mest som en mellanmjölkstransport. En sträcka som måste avklaras, men inget särskilt. Landade på 14,91 km/h och väl framme i Eldris började de efterlängtade sista 9 km.

Händerna i luften vid målgång! Händerna i luften vid målgång!

Uppmaningen som min kompis Ida skickat till mig och Martin kvällen innan ”Go go go! Pannben imorgon bara” blev väldigt användbar. Det var faktiskt en kamp i huvudet mellan pannbenet och ”soff”loben, en kamp som pannbenet vann. 15,63 km/h gjorde att jag plockade 39 placeringar för att säkra min topp-2000 plats. Närmare bestämt passerade jag mållinjen på 1989-plats med tiden 05:48:51. Om halsen fick jag en segerkrans och en snidad skida med de olika Vasaloppskontrollerna målade på.

Min första fråga var ”Vad vann de på?” och snabbt insåg jag att jag faktiskt lyckats med mitt mål som jag satt upp ett år tidigare. Jag tog medalj!

// Karl "Kalle" Ericsson
Läs mer om Kalle på hans blogg >>