En mållinje som vi aldrig trodde vi skulle korsa...

Ångaloppet 2014
"Vi kör väl hårt", säger Mel. Hon både springer och simmar snabbare än jag och jag har jobbat hårt med att förklara min filosofi för henne. Det viktigaste är att ha roligt, man skall njuta, hinna se banan och tycka att det är kul hela vägen. 

"Jag tycker att vi skall satsa, springa på lite från början och trycka i vid simningen", säger Mel. Vi lärde känna varandra på en sim-semester förra året och har aldrig tränat tillsammans. Mitt budskap verkar inte ha gått fram. 


In i det längsta trodde varken hon eller jag att Ångaloppet skulle bli av och när vi står där på startlinjen är det knappt att vi kan tro att det händer. När startskottet går är vi lika peppade som förvånade. 
 

Kaxiga tjejer innan start Kaxiga tjejer innan start

Som tur är är det trångt i början och det går långsamt. Jag pustar ut lite, jag skall i alla fall inte bli i frånsprungen de första kilometerna på loppet. Snart går banan in i skogen på en liten stig. Det är brötigt (tack Torkel för veckans nyord!) och bökigt. Startgruppen efter oss början komma ifatt och snabbisarna tjurrusar förbi, hoppar över diken och trängs på den smala stigen. Vi blir nästan nedsprungna av ett par som snoddat och jag blir lite skadeglad när vi passar dem en knapp kilometer senare. Hon står dubbelvikt och flåsar medan han ser otålig ut. 

När vi kommer fram till första simningen efter sju kilometers löpning börjar jag slappna av lite. Det går ju bra! Och jag simmar bättre än jag springer. 

Första simsträckan är en av de längsta med sina blygsamma 230 meter. Vi kommer i fint och ligger jämsides och simmar. Visst är drafting bra men det känns tryggt att se Mel varannat simtag och veta att vi hålller jämna steg och är på väg åt samma håll. Vi kommer fram till klippan men jag är snabbare upp ur vattnet och sträcker ut en hand för att hjälpa Mel upp. Det känns bra att inte ha sinkat henne på simsträckan. 
Vi kommer snart in i en rytm. Skuttar genom skogen, hasar nedför klipporna och forsar genom vattnet. Vi vinner några meter på varje simning och håller jämna steg med lagen runt omkring under löpningen. När vi kommer in för varvning är vi båda två pigga. 

Så här fin var simningen Så här fin var simningen

En bit in på havsvarvet händer något. Vi springer förbi en funktionär som ropar till oss att vi ligger på 15 plats bland damlagen. 15e plats! Det känns oerhört och jag glömmer allt om att tävling skall vara roligt och ökar farten. Jag visste att jag sparade all den där energin för en anledning! Det skulle senare visa sig att det här var en fulllständigt lögn men där och då känner vi vittring på en topp-tio placering. 

Upp och ned för klipporna. Över hala stenar och rötter. Jag ramlar pladask och skrapar upp både knän och armar men vi springer vidare medans jag utvärderar skadorna. Mel ramlar men klagar inte alls, ramlar igen och är på fötter ett par sekunder senare. 

Havsvarvet är tuffare med många korta simsträckor och mycket teknisk löpning. Det är svårt att komma in i en rytm vare sig i löpningen eller simningen och varje ö verkade ha åtminstone en brant klippa vi fick släpa oss uppför. Jag lär mig att bröstsimma de sista meterna på varje simsträcka för att komma längre i vattnet och hinna läsa av terrängen för att på så sätt komma snabbare upp på land igen. 

Med tre simsträckor kvar tog energin slut för Mel. Hon har haft problem med en axel och har inte kunnat träna på under våren. Som tur är är simningen kort. Hon är snabbare än jag nedför men får kämpa alltmer för att ta sig uppför backarna. Vi vet väldigt lite om hur långa löpsträckorna är eller hur de ser ut och när vi kommer ut på sista löpningen är vi övertygade om att det bara är ett par hundra meter kvar. 

Påväg in mot varvning Påväg in mot varvning

Det är ca två kilometer fel. Mel kör på riktigt bra och vi springer förbi flera slitna lag, trots mjölksyra i benen. Någon haltar, några andra släpar med benen, någon muttrar när lagkompisen inte hänger med i backarna. 

Vi springer längst med en knixig stig som aldrig verkar ta slut. Flera gånger lovar jag att det här är den sista uppförsbacken, att det kommer nedförsbackar snart. På något sätt verkar det aldrig bli nedförs, till och med när äntligen kan se Ånga-gården ser vi en lååång uppförsbacke som ringlar sig upp genom uppfarten och över gården. Men allting har en ände och vi kommer till slut fram till mållinjen. 

 

En målllinje som vi aldrig trodde att vi skulle korsa. Leriga och svettiga kramar om vi varandra, skrattar och high fivar. Vi är sjukt stolta båda två och vet vi att klarat loppet snabbare som ett team än vad vi hade gjort på egen hand. Jag hade mesat i vanlig ordning i början och Mel hade inte orkar kämpa på hela vägen in i mål. Vi kom in på 35e plats men är helt överens om att vi var bäst. 

Vår enmanna heja-klack och expert-support Torkel anslöt vid den sista simsträckan och skuttade runt oss för att fota den sista löpsträckan. Han är snabbare än jag även när han springer baklänges OCH filmar samtidigt.

Min Garmin mätte 200 höjdmeter och då missade jag en hel del löpning. Men ni ser backen i bakgrunden! Min Garmin mätte 200 höjdmeter och då missade jag en hel del löpning. Men ni ser backen i bakgrunden!

På mållinjen är att jag fortfarande är pigg. Redan där och då vill jag köra fler swimruns. Jag vill simma längre, springa mer, jag vill aldrig att det skall ta slut. 

// Kari Gardelin

Läs mer av Kari på hennes hemsida >>