Plötslig möter vi en löpare som springer skrikandes åt fel håll. För en kort, hundradels sekund blir jag förvirrad och undrar vem som springer fel...

Ångaloppet 2014
Mitt första riktiga lopp.

(Jag har varit anmäld i fler men lättja och förlossningar har kommit emellan.)
I alla fall, ett swimrun på 2 mil varav 2 km simning. 
Eller om det var löpning 2 mil och 2 km simning....

Det verkar finnas olika bud på sociala medier.Jag tror på det första men hoppas på det andra. Att springa 2 mil är sjukt coolt. 
Nästan, nästan en halvmara....

Stenhård uppladdning Stenhård uppladdning

Loppet?
Jo, loppet.
Av en insatt superlöpare, som enligt egen utsago sprungit många terränglopp,
så var detta ett extremt terrängigt, terränglopp.
Alltså, vi snackar orientering-slarva-bort-kartan-och-springa-planlöst-i-skogen-extremt. (Hej Kelly!)

Uppladdning? Jag?
Med tanke på detta så kan jag i efterhand ifrågasätta om min uppladdning var optimal. Nog för att jag sprang 12km i strålande sol (hetta?) i spanska berg en vecka innan och simmade 2,3km i bassäng på en timme, så undrar jag om inte själva resan till Spanien var fullständigt kontraproduktiv.
Nog för att vilodagar är viktiga men där och då blev det nog för mycket av den varan.
Och vin. Och korv. Och ost.

Finaly, we meet again Finaly, we meet again

OMG vad mycket ost! (Fasen vilka goda ostar de har, de där spanjorerna!)

Ånga gård. Så jäkla peppade!
Väl på plats på Ånga gård och startområdet, så ska det tas bilder.
Så klart.
Man kan ana på bilden att min kropp försöker signalera vila och ost, medans Snygg-Johan spänner blick och kropp i kameran och signalerar revansch och pallplats.
(Yes! Snygg-Johan. Vi kallar honom så, ni ser varför.)
Hmm, man kan redan ana vem som kommer släpa på vem i detta lopp,
där man måste hänga ihop två och två som ler och långhalm.
 

Min vän från förr dyker upp. Shit!
Han som var med när jag fick kramp i Frankrike. Ultralöparen. Han som springer 3 mil som uppvärmning. Han har kommit upp till Nyköpingstrakten. Med bil och allt. Och tagit med sig Kelly. Bara för att springa, och kanske lite, lite för att tvåla till mig.
Ordentligt.
Att skylla på kramp är inte aktuellt den här gången. Den enda chans jag har att komma undan med hedern i behåll är att spöa honom. Eller, spöa båda. Hur fasen det nu ska gå till.

Jag ber, i smyg, till alla tänkbara gudomligheter att något ska hända dem. Alltså, inget allvarligt. Kanske en felsimning på 3km?
Eller att en snabb höger/vänster-dyslexi skickar dem rakt ut i urskogen. Inte allt för länge förstås, så hemsk är jag inte.
En timme borde räcka gott och väl.

Gliringar och illa dold grabbhets
”Du får väl inte kramp nu va?” Frågar han och flinar lömskt.
”Nä för fasen, ingen risk!” Ljuger jag och låter så säker att jag tror mig själv.
”Så, du läste inlägget på bloggen?”
Jag frågar men vi vet båda två. Vi vet att risken för kramp i allra högsta grad är brutalt överhängande och vi vet att han har läst bloggen. Jag lusläste nämligen bloggens statistik flera dagar efter inlägget och såg direkt när han besökt den.
Bloggen. Men vi mörkar båda kramprisk och bloggbesök. Den andra ska inte få något mentalt försprång. Inte idag. Inte här.
”Jag tänker springa ikapp och klappa dig i baken, sen är jag nöjd” Säger min bästa vän från förr och det hugger till i magen. Jag blir klarvaken. Och iskall. Fan! Höjden av förnedring. Och han kommer med all säkerhet lyckas.Helvete!

Här står han. Och räknar sekunder. (Bild från www.odenhage.se, klicka på bilden för orginalet) Här står han. Och räknar sekunder. (Bild från www.odenhage.se, klicka på bilden för orginalet)

Två olika stargrupper
På något outgrundligt sätt har Snygg-Johan fått in oss i första startgrupp. Vi startar bland eliten.
De som har kommit hit för att sopa banan med de andra.
Jag tillhör inte dem. Inte alls. Eliten.
Jag vill gärna tro det men vet att jag inte hör hemma här.
Hur Snygg-Johan har lyckats frågar jag aldrig.
Det skulle få magin att försvinna lite, så länge jag inte vet lögnen som användes så kan det vara sant.
Ungefär som när tecknade figurer inte tittar ner när de sprungit ut för ett berg.

 

I startgruppen bakom oss startar min goda vän. 5 minuter efter. 5 minuter på 2mil.
Det räcker med att han plockar 15 sekunder/kilometer så är han ikapp. Jag måste han en strategi. En plan.
Jag böjer mig ner och drar åt skorna så hårt jag bara kan och slår min patenterade trippelknut. Efter det hotar jag skosnörena med arkebusering ifall de går upp. Mer kan jag inte göra just nu.

Starten
Plötsligt står vi bakom startsnöret. Klockan närmar sig 11. Jag känner intensivt efter. Hur känns det att snart starta?
Det känns inget speciellt. Har jag tappat känseln? Ändå får jag någon form av utanförkroppslig upplevelse.
All väntan och det är sekunder kvar. Nervositeten visar sig i alla fall och jag blir lite lätt yr.
Tagen av stundens allvar. Och allas uppladdning.
Jag tittar på killarna som håller i startsnöret. Ett blått plastrep rättare sagt och jag undrar om de ska dra upp det, eller släppa det på marken när starten går. Jag vill inte börja loppet med att falla raklång. Repet nuddar min mage lite lätt och det är då jag kommer på det, vi står verkligen först! Först!
Det innebär att vi tekniskt sett kan leda hela loppet! Från start till mål! Förutsatt att vi tar starten och aldrig släpper ledningen.
Enkelt. Där har jag min strategi!

”3 -2 -1 Och där går starten!”
Jag vräker mig fram. All logik sätts åt sidan. För helvete! Jag har chans att leda hela loppet!
Vad sakta de springer! Jag fixar det här!
Frestelsen blir alldeles för stor och samtidigt som jag släpper lös all kraft jag har, så försvinner all nervositet. Den ersätts av ett rus av självförtroende. ”Shit! Jag kan verkligen ta hem hela skiten!” Tänker jag och benen spritter. Ett massivt lugn infinner sig.
Som att åka på ett maffigt larm och känna hur kroppen blir fullständigt fokuserad och levande.
När alla sinnen skärps till sitt yttersta och att alla intryck sugs in och pressas in i minnet. Det är jag, marken, mina sprättande ben och nästan 260 löpare, varav den ena med siktet inställt på mig.


Jag springer ifrån alla, låter Johan hamna på efterkälken.
Det går så fort fort att jag inte ens hinner vända mig om och se om han hänger på. Han är väl bakom? Han ropar väl om det blir en för stor lucka?
Lungorna pumpar för allt vad alveolerna håller.
Blodet rusar i takt med pulsen som är farligt hög och farligt snabbt.
Snitslarna blir svåra att se. Ögonen tåras.
I första vägskälet tvekar jag.

Vänster? Höger?

 

En funktionär står och stirrar mot oss i klungan som rusar fram med mig i täten.
”Vafan! Peka!!” Skriker jag inombords, jag vet inte var jag ska springa. Hon ser min förvirring. Pekar år höger.
Jag har redan valt vänster. Ändrar mig. Kör höger.Tappar tid. Värdefull tid och Johan är ikapp. Ingen annan.
Perfekt!
Jag pinnar på. Vi måste hålla ledningen! ”Vilket tempo du har!” Klämmer Johan fram och jag känner segervittringen.
Det har gått 150 meter (!) av loppet när verkligheten kommer ikapp.

Vi blir omsprungna av en..  … jävla gasell!
Och det ska bli 63 till innan loppet är över.

Vi blir omsprungna av fler.
Vårt tempot är på tok för högt.
Till slut ger mitt ego med sig och lungorna och hjärtat som har arbetat under högtryck den senaste tiden, får ett och annat att säga till om. Jag måste slå av på takten.

Snygg-Johan lugnar mig med att det är ett bra beslut.
”Be careful what you wish for” tänker jag och slår av på takten mer än han någonsin trott möjligt. Den första löpruschen har varit minst sagt ansträngande. Fler springer förbi.
Jag vill fälla dem.

En plan som formades efter någon minut var att hinna först in på de smala stigarna, där helt enkelt bakomvarande löpare skulle tvingas ner i ett slöare tempo med oss som klossar längst fram.
Det gick så där. Vi gick in i skogen som par nummer 5, kom ut som par nummer 7 och var tvungna att se en hel klunga passera oss när det gått ca 1km och vi var ute på grus igen.
Fasen.
Varför startade vi, eller rättare sagt jag, i förstagruppen? Bland eliten? Vingarnas vax har börjat smälta och jag är farligt nära att falla ned mot en ond bråd död. 

Ground control to major… …runner?
Höger fot börjar krångla. Från fotsulan kommer illavarslande besked att något inte står rätt till.
Det har gått två kilometer.
Det verkar som att strumpan har korvat sig, eller också har de stenhårt snörda skorna plötsligt ändrat form. Något skaver som jag inte känt förut och det är 18km kvar. 1,8 mil!
Varför skulle jag dra åt skorna så in i helsike hårt?

Här kan man tycka att det vore lämpligt att stanna och rätta till felet. Absolut!
Men jag tar i stället ett mycket klokt och rationellt beslut och struntar i allt och bara springer. Springer för allt vad tyget håller.
Springer för jag vet att två blodhundar från Göteborg sniffar i marken och letar doftspår från skrämd Stockholmare. Springer för att visa mig själv och hela världen att även gubbar kan. Någon självaktning har man väl?

Jag lovar mig själv att inte yppa ett ord om skavet till Snygg-Johan.
Det sista han behöver är undanflykter och bortförklaringar från en stånkande och frustande 2-barnsfarsa som han till råga på allt måste släpa på i Nyköpings skogar. En timme in i loppet kommer jag inte kunna hålla mig längre. I en desperat önskan om medlidande kommer jag avslöja mitt tillstånd och samtidigt överdriva det en aning. Jag kommer också förbanna mig själv i samma sekund för att jag inte kunde hålla tyst. Men det vet jag inte nu.

Två jobbarkompisar drar förbi... Foto. Odenhage Två jobbarkompisar drar förbi... Foto. Odenhage

Heja heja!
Två arbetskamrater kommer ikapp (och går förbi) vilket bara hör till naturens rimliga ordning. Att vi har befunnit sig framför dem är helt befängt och precis som två humlor borde vi ha fattat för länge sen att vi inte kan flyga.

Vi önskar dem lycka till på sin fortsatta färd i skogen och jag kan möjligen också, men ohörbart, önskat dem kramp och lite annat.
 

First swim is the deepest
Först simningen går bra.
Den är dock lång och det är ett antal par löpare som har det dåliga omdömet att simma förbi när hela mina plan var att kunna briljera i vattnet. Snygg-Johan får i vanlig ordning vänta men håller god min.
Runt magen har jag min egenuppfunna anordning som håller dolmen på plats (inga konstiga associationer nu) och i den anordningen har jag till och med lyckats packa ner ett par extra simglasögon. Om någon av oss skulle tappa ett par.
”Vem fan tappar ett par simglasögon?” Kan man tänka. 
Vänta du bara!
Bakom oss har vännerna från förr avancerat i sin grupp. Obönhörligen och obemärkta ligger de ett par kilometer bakom oss och som två maskiner knappar de in, sekund för sekund. Där vi befinner oss i loppet känns det fortfarande lugnt eftersom numren på de som tar sig förbi, skvallrar om startgrupp ett. Jag undrar vad som är bäst för själen?
Att komma sist i startgrupp ett, eller först i startgrupp två?

Tyvärr har jag bara möjlighet till det ena.

Löpning varvat med socker
Efter varvningen får vi socker i enorma mängder. Det finns geléer, dextrosol, sportdryck och allt möjligt. Vi proppar i oss allt vi får tag på och glider in ett märkligt energirus. Whoaa! En tjej med kamera dyker upp och vi gör spänniga grejer med överkroppen och skriker manligt. Av någon outgrundlig anledning klipps jag bort ur kortet men Snygg-Johan är med.

Plötslig möter vi en löpare som springer skrikandes åt fel håll. För en kort, hundradels sekund blir jag förvirrad och undrar vem som springer fel. ”Mina glasögon är borta. Jag har tappat dem!”
Jag gör mig beredd att parera honom för att inte krocka, och hånle när jag passerar, men hör i stället grusskrap från mina fötter som tvärstannar och min röst som erbjuder honom ett par. ”Här! Ta mina! Jag har ett extrapar!”
Han blir superglad, jag ångrar mig direkt, han menar att det var supersnällt och jag vill sno hans skägg.
Vilket massivt skägg! Misstänker att all jäkla sockergelé vi tryckt i oss påverkar omdömet och munnen känns så slabbig att jag skulle kunna dricka avkok av flugsvamp utan att tveka.

Loppet fortskrider.
Efter 1,5 timmar i skog och vatten går jag i backen första gången. Fötterna känns inte riktigt lika pålitliga som tidigare men jag hinner skrika ”VURPA!” precis innan jag buklandar i mossan. Uppe igen på en hundradel och fortsätter springa.
Imponerande! (Om jag får säga det själv.)
Fan. Fötterna går lite hur som helst och det dröjer inte länge förrän jag är millimeter från att stuka mig i ett sorkhål. Jag är på ett strålande humör! Det här är fantastiskt roligt!
Går i backen igen.
Konditionsmässigt känns allt lugnt, musklerna är inga problem, fötterna har domnat bort och jag tycker tempot är alldeles för lågt.
Jag har mycket mer att ge. Men det går inte! Av någon anledning är det helt omöjligt att springa fortare.
Snygg-Johan förstår inte det logiska i mina förklaringar och jag förstår inte heller hur jag ska kunna förklara.
Sladdriga fötter, ben som inte lyder riktigt och ett strålande humör!
Jag klagar på tempot men kan inte göra något åt det.

Det är bara i det djupaste skogar dessa logiska krumbukter går att förena…

Att ta sig vatten över huvudet.
I nästa vattendrag hoppar jag i med dolmen hängandes efter mig och glasögonen i pannan. Ser inte ett skvatt. Sjunker som en sten. Drar på mig glasögonen under vattnet och fyller dem.
Kommer upp igen och ser inte ett skvatt nu heller.
Försöker tömma brillorna och sjunker igen.
I en båt sitter en funktioner ihopsjunken i sin egen flytväst och tuggar sakta på ett grässtrå.
Han stirrar lågintensivt på mig och verkar fundera på om jag tänker drunkna eller inte.
Jag funderar också.

Mitt flaxande med armarna försöker signalera att allt är OK, men jag är rädd att det skall misstolkas.
Alltså, jag vill inte bli bortplockad av en funktionär pga vattenfyllda brillor.

Allt reder ut sig och jag hinner ikapp Snygg-Johan. (Eftersom han står och väntar på nästa strand)

”Hur går det?” Frågar han.
”Asbra!” svarar jag.
”Ska vi sänka takten?”
”Nej, för fan. Vi ökar!
”Ok.”
”Nej, det går inte.” Svarar jag,
Snyggis ser förvirrad ut. Jag springer på. Det finns varken tid, ork eller intelligens kvar att förklara vad jag menar.m.

Trötta löpare. Foto: Odenhage

Löpare runt oss börjar få problem.
Vi springer över en löpare som ramlar framför oss och jag frågar i steget om han behöver hjälp.
”Nej” svarar han.
”OK” säger jag.
Allt är ett skådespel.
Jag tänker i alla fall inte stanna och han ser ut att hellre svälja sin egen tunga än att bli uppdragen av någon förbipasserande muntergök.

Ett mixat par som tidigare flög förbi oss står och stretchar bort kramp mot en sten. Två uppenbara simmare trampar snett och svär, vi smiter förbi och jag gläds innerligt att det har vänt. Nu har vi för första gången under loppet börjat springa om andra.
Nu jävlar ska vi ta dem!
Allihop!

Sen är det min tur.
På en sten på väg ner i vattnet halkar jag på elak tång och glider på ryggslutet ner i vattnet. Kroppen går under ytan med ryggen först och med fötterna som högsta punkt i V-formation. Jag får ögonblickligen sendrag i mitt högerben och blir tvungen att simma bröstsim till andra sidan med benen hängande efter. Det är nära att jag sjunker. Igen.
Strax efter får jag kramp i högerlåret men lyckas hoppa på ett ben tills det går över. Jag hör Snygg-Johans illa dolda fnissande men bryr mig inte nämnvärt. Skräcken att maskinerna från Göteborg ska komma i kapp tar över allt.
Det är nu det går upp för mig, det är nu det blir uppenbart. Vid 1,7 mil in i urskogen och 3km kvar av tävlingen, så är det inte bara muskler och kondition som räknas. Kroppen ska hålla ihop också.

Ångaloppets bansträckning. Här utspelades allt... Ångaloppets bansträckning. Här utspelades allt...

Slutet närmar sig.
Jag och Snygg-Johan har hittat ett behagligt tempo, vi kan rent av ha saktat ned lite. Under ganska lång tid har vi haft en stor lucka till löparna bakom. Loppet har på något sätt stagnerat och de positioner varje löparpar har, verkar hålla fram till mål.
Sammanbitna löpare som maler på i sitt eget låsta tempo.
Löpare som håller tummarna att krampen och krämporna som lurar i bakgrunden inte ska ta över. Det är några kilometer kvar och inget mer ska kunna hända.

Då. Från ingenstans.
”Jag såg dina kompisar från Göteborg.” Snygg-Johans ord träffar stenhårt i magen.
”Vadå?!” ”Var så såg du dem?!” Jag hetsar upp mig mer än vad som är värdigt en nyfunnen ultralöpare.
”Det gick i vattnet precis när vi gick upp”
”Är du säker på att de var dem?” Jag försöker lirka mig ur det obehagliga.
Är det verkligen bara en simdistans mellan oss nu?
(För övrigt en ganska kort distans.)

Jag vänder mig snabbt om och ser en hel klunga med löpare vräka sig ner i vattnet, några av dem simmar redan.
Det ser ut som taget ur en zombiefilm där de odöda, i mängder, spastiskt sprattlar sig fram mot hjältarna.
I orangea badmössor.

”Åh.. Nej, nej, nej, nej!”
Under alla dessa år vi känt varandra har Yann alltid varit lite snabbare, starkare, bättre och snyggare oavsett vad vi har tagit oss för.
Nu är han snart ikapp och mina hummelvingar skall falla. Men innan dess ska jag kämpa!

Hellre svimma av utmattning i ett löpsteg än att vika ner sig. Den här gången är det min tur! Zombierna ska inte få ta mig levande!
Jag ökar takten. Plötsligt finns det kraftreserver att ösa ur.

Oexakta funktionärer
Det står en funktionär i skogen och pekar åt vår vänster när vi kommer ångandes.
”Hur långt är det kvar?” ropar jag till honom.
”Ett par kilometer” Svarar han.
Ett par kilometer?! Vad är det för svar?
Jag vill veta exakt! Vi möter en annan person strax efter.
Samma svar.
”Ett par kilometer.”
”Ett par som att det kan vara hur många som helst eller ett par som att det är exakt två?” försöker jag.
”Jag vet inte. Ett par”
Samma otydliga svar.

När man springer förbi någon i skogen kan man inte utveckla ett resonemang. Jag får nöja mig. Fan!
Den sista simsträckan tog max en minut. Vi har som mest en minuts försprång till Göteborgarna och det är ”ett par” kilometer kvar.

Falkögat Johan ser siffror på långt håll.. Bild: Odenhage Falkögat Johan ser siffror på långt håll.. Bild: Odenhage

Falkögat bekräftar
”Visst var det 104 de hade?” Johan frågar och får mig att öka takten ytterligare. Vilken jäkla tur att han såg dem! Förresten, hur fan gick det till? Helvete!
”Johan, är du helt säker på att det var dem?! Nu är det fan på riktigt" tänker jag.
”Helt säker. De hade 104 på armarna båda två”.

Här borde jag ha ställt mig lite tvekande till sanningshalten.
Att lyckas peka ut någon på det avståndet, någon som precis går i vattnet är riktigt bra, att se bådas fejktattuerade armar på 50 meters avstånd är lite väl vasst.
Särskilt när det är nog så svårt att efter 2,5 timmar hålla reda på sin parkamrat som springer 50 centimeter bredvid.

Jag pressar på.
Hjärtat närmar sig en ny typ av maxpuls. Jag får lite lätt yrsel och en märklig utanförkroppslig upplevelse. Min kropp springer bredvid mig. På vänster sida. Jag vill berätta men det är inget att ens försöka förklara för Snygg-Johan. Jag framstår som tillräckligt snurrig ändå.

Den sista energin sprutar ut i benen. Eller sipprar ut, om du hellre vill. Det finns två alternativ nu.
Antingen skadar jag mig allvarligt med flit, eller också ser jag till att komma i mål före Göteborgarna.
Jag är osäker på vad som kommer vara minst smärtsamt.

Holy cow! Bild: Odenhage Holy cow! Bild: Odenhage

”Stor lucka till löpare bakom!”
Det känns proffsigt att ropa så till Johan. Som att vi har ett kodspråk som bara löpare känner till. Att ingen annan löpare ropar så tar jag inte hänsyn till. Jag hör mig själv låta säker på rösten. Rent av pigg.
Men inom mig har jag samma oroskänsla som när jag började lågstadiet. Plötsligt dyker det upp ett mixat par bakom oss.
För en sekund tror jag att det är killarna från Göteborg.
”Löpare bakom, sedan lucka” fortsätter jag.
Kan inte låta bli.

Vi kommer ut på ett gärde. Jag känner igen mig.
Den här kohagen har vi sett förut. Det kan inte vara långt kvar nu.
Vi passerar ett par löpare med kramp och ljusblåa shorts och vi kan ana slutet på strapatsen. Vi kommer fram till tunneln för kossor.
Det är lågt i tak, vi måste huka oss när vi springer, och under oss ligger leriga träskivor och vickar för varje steg.

Oh yes, jag är med på bild :) Bild: Odenhagen Oh yes, jag är med på bild :) Bild: Odenhagen

Pang boom och en kamera i fejset.
När vi kommer ut blir vi fotograferade. Den här gången får jag vara med i bild. (Kors i taket) En liten pojke står och hejar.”Kom igen nu! Bra jobbat! Bara 500 meter kvar!” ropar han.Jag vill krama honom. Fantastiskt! 
Vi kommer ta det här!

Klumpen av rädsla släpper sitt grepp och lättnaden fortplantar sig ut mot armar och ben. Vi kommer fixa det innan göteborgarna! Vi har bra flyt!

Det är då det händer.
Med 400 meter kvar till mål, viker vägen av åt vänster.
Jag vrider huvudet lite till och kan se de som kommer ut ur tunneln. Jag fryser till is. Förbi fotografen passerar Yann och Kelly. Löparna från Göteborg. Blodhundarna. Monstren. Maskinerna.

Jag och Yann får ögonkontakt.
Jag stirrar honom i ögonen intensivt för att avgöra om han kommer låta mig ta det här eller om han tänker spöa mig.
Han ser plågad ut. Men beslutsam. Jag gillar inte alls vad jag ser.

Efter nästan tre timmars kämpande, springande, simmande, kallsupande och krampande är de ikapp.
Av 2 mil är det bara 400 meter kvar och de ligger oss i hasorna.

Kroppen känns så trött, så trött.
Benen fortsätter att hota med att vika sig åt fel håll, hjärtat försöker trycka sig ut ur bröstet och det brinner i halsen.
Som i en mardröm vägrar kroppen lyda och jag springer i sirap. Jag är på väg att ge upp. Besvikelsen är enorm och den går inte att hålla tillbaka.

Jag vrålar rakt ut.
Jag springer och vrålar på upploppet och det känns helt normalt. Jag vrålar ut min ångest över att allt är förlorat!
Att matchen i matchen avgår till Yanns fördel. (Igen.)
Jag vrålar för de krampande lårens revansch som kom av sig.
(Och en liten del av vrålandet vädjar till Yanns medmänsklighet. ”Yann, låt mig för fan vinna det här förbaskade loppet!”)

Han saktar inte ner det minsta.
Hans plågade ansikte kommer dessutom närmare. Snygg-Johan tror att jag har skadat mig. Det har jag. I själen.
Varför kan inte lårbenshalsen gå av?
Funktionärer vänder sig om, publiken stannar upp, fåglar lyfter från skogen och luften vibrerar.
Trumslagarpojkarna tystnar och änglarna sänker sina trumpeter. 
All, kollektiv, uppmärksamhet i Nyköping riktas mot målområdet. (nåja)

200 m kvar.
Jag rundar huset där man registrerar sig.
Snygg-Johan ligger strax före mig. Kelly kommer ikapp oss.
Han är pigg, snabb och hans långa fingrar skulle kunna få tag i min nacke. Den enda anledningen till att han inte går om oss är paret. Man måste hålla ihop paret.

Yann är plågad.
Jag gråter inombords.
Johan skulle lätt kunna dra ifrån.
Kelly också.
Allt hänger på mig och Yann.

I våra respektive par står kampen mellan oss. Jag är nära att kräkas. Blir ännu mer yr. Springer allt jag har. Allt vad tyget håller.

150 meter kvar.
Jag kan inte känna mina ben längre. Inte mina knän eller höfter heller. Avdomnat.
Jag piskar på kroppen ännu mer. Inget händer.
Musklerna strejkar och huvudkontoret har brutit kommunikationen med de fackliga ledarna. Publiken står längs vägkanten och hejar på. Jag ser jagad ut. Jag är jagad.

50 meter kvar.
Jag vågar inte vända mig om. Benen går som trumpinnar mot grus, gräs och trampad jord. Var är Yann?
Var i helvete är Yann!?
Jag ser målet. Det är tomt framför. Inga löpare i vägen. Bara en ansiktslös tunnel av handklappande människor.
Det är jag och målet, och jag tycker mig kunna höra Yann andas bakom mig.

En ganska överdriven gest, men va fasen! En ganska överdriven gest, men va fasen!


Plötsligt är allt över och kriget förlorat.
Jag står på knä i målområdet.

Det är en hyfsat överdriven gest.
Precis som på omslagsbilden till Oliver Stones ”Plutonen” står jag på knä med slutna ögon och låter överkroppen böjas bakåt i en gravitationsföraktande pose.
Armarna rakt mot himlen.
Jag är i mål.
Loppet är över.
En guldmedalj (som alla får) hänger runt min hals men kriget är förlorat.

Ångaloppet, med sina 2 mil löpning och 2km simning, är efter nästan 3 timmar över. Mitt första lopp någonsin. Äntligen över.
Yann fick en bättre tid. Men han kom aldrig ikapp!
När jag passerade mål var han 10 meter bakom. 10 meter! Av 22 000 meter återstod endast 10 när loppet avgjordes.
Han fick en bättre tid men kom aldrig ikapp! Ingen är gladare än jag!

Så,
Kriget må ha förlorats men jag vann slaget!

//Andreas Tjärnberg
Följ Andreas på hans inspirerande och motiverande hemsida >>