Om man är van vid kristallklara vatten och sanden på Bondi beach kan jag förstå att Östersjön inte imponerade!

Jag var ju med i Farleden simma-spring-tävling, som deras språkpoliserande icke-anglicerande tävlingsarrangör kallar det. Och jätteroligt var det!
 
11 kilometer av superfin löpning, fördelat på 19 sträckor, och däremellan totalt 2600 simning mellan de vackra öarna i Arkösunds skärgård. In i det sista var det tveksamt om den tänkta sträckningen skulle fungerar - det var nämnligen algsoppa av sällan skådat slag. Men under natten kom en riktigt åskskur (nåt skall man ju ha dem till!) och sköljde bort det värsta så tävligen kunde gå av stapeln som tänkt.

Det här var min första swim-run och på grund av trasig axel och allmän brist på öppet vatten i Belgien så har jag inte kunnat träna som planerat. Min swimrun-träning bestod av en kort kvällsjogg ned till Söderbysjön, 200 meter simning och sedan jogg hem igen. Men framför allt var jag orolig för en skadad axel som gjort att jag inte kunnat simma mer än ett par hundra metet - sammanlagt - på flera veckor. Starta vill jag oavsett men jag justerade ambitionsnivån efter förutsättningarna och tog det riktigt lungt hela vägen.

Den första tredjedelen höll jag jämna steg med en australiensisk dam som stannade och stoppade in skorna inför baddräkten inför varje simsträcka allt med hon ojade sig över att vi nog skulle bli sjuka allihopa. Om man är van vid kristallklara vatten och sanden på Bondi beach kan jag förstå att Östersjön inte imponerade. Även om algerna delvis sköljts bort var det långt i från fräscht vatten.
 
Den första simsträckan var värst. Jag lade mig sist redan från starten och hoppade i vattnet efter att en si så där 200 simmare redan rört upp dy och sjögräs. Vi skulle korsta en farled och simsträckan var den längsta under hela loppet - 650 meter. Det var också en av de svåraste eftersom vi skulle runda en udde och det inte gick att se var uppstigningen var från bryggan där vi hoppade i. 650 meter skall ju inte vara någon match för mig men det är längre än vad jag simmat sedan the Great North Swim i mitten på juni och jag hade ingen aning om hur axeln skulle reagera. Bortsett från allt skräp i vattnet - alger, sjögräs, dy och jag vet inte vad - smakade också vattnet lite kemiskt från båttrafiken, som dessutom drog upp lite vågor.
 
Det är svårt att navigera även under bra förhållanden men om man inte vet var man skall från början blir det nästan omöjligt. Jag tog sikte på en blå badmössa som tyvärr stack iväg för långt till vänster och blev sedan tvungen att bröstsimma en bit för att hitta något nytt att navigera efter. Vi skulle titta efter gult, hade tävligsledningen sagt, och jag satte iväg efter något stort gult ett par hundra meter framför mig. Ett dålig beslut skulle det visa sig när det gula började röra sig i sidled. Det visade sig vara en funktionärsbåt! Så småningom lyckades jag i alla fall hitta en grupp simmare och chansade på att de visste var de skulle och efter en del plaskande och svärande tog jag mig upp på sandbanken där den första riktiga löpsträckan började.
 

Jag och Fredrik som vi träffade på Trimallorca i påskas. Framför en alg-rapport Jag och Fredrik som vi träffade på Trimallorca i påskas. Framför en alg-rapport

Löpningen var riktigt fin och bjöd också på en av tävlingens höjdpunkter - hembakta kanelbullar. Av storleken på bullkorgen att döma var det inte många som tog sig tid att fika men jag skulle ju bara mysa runt. Och vad kan vara mysigare än att äta hembakta kanelbullar på en fin skärgårdsö?
 
Tävligen löpte på riktigt fin. Jag simmade i slowmotion för att belasta axeln så lite som möjligt, och sprang i mitt vanliga tempo, vilket inte är så mycket snabbare. Det bästa med swimrun är variationen och den fanns det mycket av här. Simningen pendlade mellan vadning över kanaler, att dra sig fram genom tång eller att simma genom spegelblanka vikar och löpningen var bara snäppet efter. Vi plöjde genom vass och gyttna på bästa Tjurruset-maner, sprang på fina grusvägar eller skuttade fram genom teknisk obanad terräng.
 
I mål kom jag efter ca 3 timmar och då hade jag fått mest valuta för pengarna. Jag hade haft det roligast (ätit en kanelbulle!) och varit nästan längst ute på banan.
 
Sammanfattningsvis var det en toppentävlig! Finaste bansträckningen, godaste fikat, gladaste funktionärerna och en alldeles lagom lång sträcka för en trasig kropp som min.

Sista simsträckan avklarad. Glad men också lite besviken. Sista simsträckan avklarad. Glad men också lite besviken.