Aldrig hade jag kunnat ana hur ett fjällmaraton skulle vara. Och tur var kanske det… 

15 grader och sol i starten. Edsåsdalen levererar perfekt löpväder och det är skönt att äntligen få sätta tänderna i årets (näst) största utmaning. 

Det pratas om flaskhalsar i starten och vi är överens om att inte stressa, att det är ok att det går sakta i början. Då räknar vi inte med en åtta kilometer flaskhals och en lika lång promenad på led. Under vår första timme har vi avverkat 5,5 kilometer…

Efter första toppen vid 8 km lättar det lite och vi får äntligen möjlighet att springa på lite. Kommer pigga (och utvilade!) till första depån där kanelbullarna hägrar.

Det är förmodligen årets godaste kanelbullar och det slinker nog ner en eller annan för många. De första kilometrarna efter stoppet besväras jag av en något proppmätt känsla…

Snart får vi dock annat att tänka på än proppmätta magar. Det stavas L-E-R-A. Har aldrig sett så mycket lera. I början försöker vi parera, hålla fötterna torra. Efter ett tag klafsar vi rätt igenom. Tar oss fram på blytunga fötter, halkar omkring och svär. Efter ett tag blir det så galet att jag slutar svära och börjar skratta åt eländet. Det är ju trots allt lite roligt…

Vid nästa depå efter 27,5 km är jag fortfarande pigg och opåverkad i ben och huvud. Dock grymt törstig och sugen på salt. Skippar pastalunchen och äter focaccia och saltlakrits istället. Pratar med en tjej som förklarar att det är NU loppet börjar. Vi tänker att det kan väl inte bli värre än leran. Vi har fel…

Plötslig börjar det nämligen gå uppför. Och nu snackar vi inte Storgatan i Kävlinge. Vi snackar RAKT uppför. Det är omöjligt att springa men vi försöker traska på i så gott tempo som möjligt. Pulsen är hög och det svider lätt i vader och baksida lår. De sju kilometrarna mellan depå 2 och 3 tar oss en timme och fyrtio minuter!

Strax innan sista depån vid 35 km börjar Fredrik må illa. Han har ont i hela kroppen men illamåendet verkar vara det värsta. Han går med armarna upp i luften, armarna bakom huvudet, armarna omkring sig själv. Det ser konstigt ut och jag frågar om han behöver vila, men han vill ta sig till depån innan han stannar.

På Ottfjället, efter en timme och fyrtiominuter konstant uppför, hägrar chokladbollarna. Men när jag ser chipsen går jag bananas. SALT skriker kroppen och jag slukar halva byttan. Fredrik dopar sig med espresso och miljoner muggar cola. Därefter mår han som en prins igen. Själv mår jag helt ok. Faktiskt inte speciellt trött, mer än i huvudet!

Åtta kilometer kvar men vågar inte glädjas. Vi vet ju hur lång tid sju kilometer tog… Vi tror att det är bara nerför nu men överraskas av ännu mer uppför. Underlaget är stenigt och svårsprunget. Leran har ännu inte gett upp. Hjärnan jobbar för högvarv för att hålla oss på fötterna men plötsligt ligger jag framstupa. Glad för att jag inte slagit mig fortsätter jag kampen mot underlaget.

När det är tre kilometer kvar når vi grusväg. Förvisso grymt knölig, men det känns som E4:an. Vi rullar ner. Fredrik upplyser mig om att vi har chans att komma under sju timmar om vi springer sista biten i femminutersfart. Med tanke på att vi snittat typ 9:42-fart hittills känns det tämligen omöjligt.

Meeeen…. en utmaning är en utmaning och mina ben är pigga och glada. Dessutom är det en fantastisk känsla att få springa utan att koncentrera sig på underlaget. Vi vevar igång maskineriet. Skuttar upp för de två backarna som dyker upp under den sista kilometern och avslutar vårt fjällmarathon i 4:50-fart.

Slut-tiden blir 6:58 och jag känner mig oförskämt pigg i mål. Fredrik är vid god vigör men med något mer ont i benen. Lite frustrerande med all promenad i början men ändå nöjd med dagen. Finare utsikt får man i alla fall leta länge efter!

Annas blogg "Orka mera" är grym, läs gärna mer av henne där >>