Precis som i bergen i Tour de France, typ. Helt galet!

Färdigsimmad-Riktigt nöjd med tiden Färdigsimmad-Riktigt nöjd med tiden

Till dig som inte pysslar med triathlon, så är här lite info om det jag gjort. Körde en Ironman, och det omfattar följande moment och distanser:

  • Simma 3860m i öppet vatten, med dryga 2500 andra simmare.
  • Cykla 18 mil, utan att ”ligga på rulle”. Det ska vara 10m mellan cyklisternas framhjul.
  • Springa ett marathon (4,2 mil).

Allt detta i direkt följd. Ingen paus/vila mellan momenten. Man bara byter om, sen kör man igen. Är vi som gör detta galna, och knäppa i huvudet? Förmodligen! :)

Så här sansat var det inte bland påsarna på tävlingsdagen Så här sansat var det inte bland påsarna på tävlingsdagen

Trots att jag gjort en Ironman redan så var jag sjukt nervös på natten och morgonen. Utan att egentligen veta varför. Jag var väl förberedd, och visste vad som skulle komma. All logistik var också i ordning, så det var inte det heller.

Hur som helst, min arbetskollega M med fru kom och hämtade mig på morgonen vid 5:40-tiden. Jag bor ju i Malmö, så vi körde snabbt och lätt över sundet och bort till simbanan vid Amager Strandpark.
Väl på plats så gick jag till cykeln och tog bort ett par påsar jag hade över styre och sadel. Jag satte en flaska med sportdryck i flaskstället på styret. Och så kollade jag även så att jag inte fått punka under natten. Cykeln var redo, nu var det bara Jag som skulle bli redo.
 

Körde min vanliga morgonrutin och drack en liten flaska sportdryck. Sen började jag byta om. Hoppade i våtdräkten och såg till att jag hade brillor och badmössan redo. Packade ihop mina prylar och stoppade dem i street-baggen. Ironman Köpenhamn har ju växlingarna (T1 & T2) på två helt olika ställen. T1 är ute vid simningen, och T2 är inne i stan. Så man slängde sin Street Bag i numrerade soptunnor, för vidare transport till målgången. Man gjorde samma med Run Bag i lördags.

Ironman Köpenhamn har ju simstartgrupper baserat på vilken åldersgrupp (AG) man tillhör. Inte alls relaterat till hur snabbt man (tror sig) simma. Min startgrupp AG 40 – 44 är den största, och vi skulle starta 07:25. Så jag han höra när proffsen, alla AG-damer (i samma grupp) och någon annan Age Group ge sig iväg innan jag traskade in i startfållan, sandstranden där starten skulle gå.
Ok, tiden tickar på, och klockan blir äntligen 07:25. Jag har väntat till sista sekund för att sätta på mig brillorna för att de inte ska börja imma igen. Men, de immar igen direkt! Trots att jag kört imskyddsmedel. Så jag tar några sekunder till att släppan in vatten i brillorna. Känner direkt att vattnet är sjukt salt! Så var det inte när jag var och provsimmade, och så har jag aldrig upplevt det på svenska sidan. Men strunt samma, jag börjar simma.

Det är, så klart, rätt stökigt i början. Lite smällar, lite sparkar. Men funkar ändå hyggligt. Dock så är det så pass stökigt att jag inte kan se riktigt vart jag ska hän. Men jag tar grovt sikte på bron jag ska simma under. Sikten i vattnet är noll. Grumligt brun-grönt vatten. Det var några partier längre fram där sikten var lite bättre. Men den var aldrig bra, och mestadels var den noll. Kan ju göra det svårt, men jag tog det lugnt, och simmade på.
Hittade inga direkta fötter jag kunde haka på, så simmade solo. Blir ju lite långsammare/jobbigare då, men kändes riktigt bra. Helt plötsligt, utan förvarning, så får jag fan ett armtag över nacken. Värsta karateslaget! :) Undrar verkligen hur karate-simmaren navigerade?! Kom liksom rakt från sidan. Men, inte heller detta störde mig, jag simmade på. Efter att tag var det dags att vända 180 grader runt en boj. Simmade avsiktligen brett runt bojen, för att slippa brottningen där inne. Funkade hur bra som
helst. Några meter längre, men mycket smidigare.

Nu var det dags för dryga 2000m ”rakt” sim under tre broar bort till bojen på andra sidan simbanan. Började komma ikapp simmare från tidigare startgrupper, men tog mig smidigt förbi dem. Sikten fortfarande noll i vattnet. Blev lite paff när helt plötsligt mitt armtag ”gick på grund”. Handen tog i botten. Ja jäklar vad man fick träna på sina höga armbågar då. :)
Efter en stund var jag borta vid nästa vändpunkt. Även här gick jag brett, med vilje. Funkade bra även här. Dock så var passagen under den södra bron rätt trång. Blev lite krockar här. Men så fort man var igenom så släppte det igen. Nu var det bara dryga 600m kvar. En boj till skulle rundas. Därefter en högersväng, och sen rakt mot Swim Exit. Denna sista raksträcka var lite knepig eftersom man hade solen rakt i nyllet då. Jag simmade lite snett pga detta. Så, nu var jag framme vid rampen. Ställde mig upp så där skönt groggy som man är. En snäll funktionär stöttade mig. När jag hittat min bäring, så började stappla upp för rampen in mot T1. Stannade min klocka och såg att den stod på 1:14 (officiell tid 1:14:53). Blev glad som tusan. Hade sagt att jag skulle vara glad om jag simmade på 1:20, och drömtiden var 1:15. Dessutom, och det här kan låta kaxigt, så var jag inte särskilt trött efter simningen heller. Jag säger tack till Coach AK och TI för det. :)

Tänk er en miljard människor till, i detta tält
Lååångt till cykeln

Det var dags att hoppa ur gummipyjamasen, och sätta på cykelprylarna. När jag kom upp så var där en halv miljard triathleter som skulle byta om samtidigt. Så var långt ifrån smidigt att krångla sig ut våtdräkt, få på strumpor och skor. Jag frös lite, så jag torkade mig med min lilla handduk jag hade i påsen. Sen var det dags att bege sig till cykeln. Den stod lång bort! Det var stora avstånd i T1, så fick först springa från tältet till cykeln, och sen springa med cykeln bort till Bike Mount-linjen. Så T1 tog lång tid (officiell tid 8:53). Men fick i alla fall upp värmen lite av joggandet.

Så, nu skulle jag cykla i dryga 6 timmar. 18 mil skulle avverkas. Man körde norrut längs kusten till att börja med. Ja, först så fick man ju ta sig ut Köpenhamn. Cykla längs slitna håliga vägar, cykla över en smal cykelbro m.m. Men efter ett tag så var man ute, och kunde sträcka ut lite.
Min plan var att cykla väldigt lugnt i början. Ge mig själv bra med tid att komma in i cyklingen. Var redan nu rejält blåsigt, och det var någon sorts kantvind nu i början. Kände rätt lätt, och jag kom in i cyklingen bra.

Precis i början av cyklingen

När man vände inåt landet så fick man istället motvind. Rejält stark och byig motvind. Men jag körde sansat. Hade bestämt mig för att inte stångas med vinden, inte köra på rött och bränna mig. Ja, och så fortsätter det. Här längst norrut på banan så känns det långt, och börjar redan nu få ont i nacken. Säkert simningen som spelar in.
Till slut så vänder man söderut igen. Det ska komma en backe som heter Geels Bakke här någonstans. Jag vet att den skulle vara full med publik som hejade på en. Så vid varje backe som dök upp så tänkte man ”är Detta Geels Bakke”. Men där var ingen publik, så det var det inte. Till slut så kom den då. Den såg verkligen ut som en vägg, och det fullkomligt kryllade med publik. Precis som i bergen under Tour de France, typ. Helt galet! Sjukt häftigt! Ja, och själva backen var inte alls så tuff som den såg ut.

Geels Bakke- Bra tryck här, första varvet

Sträckan söderut, efter Geels Bakke, gick rätt fort. Innan man kom bort till varvningen, så kom man in i ett litet centrum som hade kullersten, och den var i rätt dåligt skick. Kände helt plötsligt som man körde på pavén i Paris – Roubaix. Skakade och studsade som fasen. Det var nog inte ens en kilometer så här, men man var rejält omskakad när man kom ut på vanlig asfalt igen. Efter en stund kom man fram till varvningen. Det var dags för varv nummer två. Samma sträckning igen.
Ja, inte in i Köpenhamns city. Man vänder norrut lite innan. Precis som förra varvet så var den mest norra delen den segaste. Det började regna, och blev kallt som fasen. Jag hade ju bara tri-dräkt på mig. Så efter ett tag så stannande jag till och tog på mig mina armvärmare som jag hade satt fast på styret. Blev genast mycket behagligare! Fortfarande rätt blött, och rejält blåsigt, men jag frös i alla fall inte längre.
Andra gången jag kom till Geels Bakke så var där inte alls lika mycket publik. Regnet hade väl gjort sitt. Men det gjorde inget, för nu visste jag att cykeletappen inte hade så långt kvar. Sista biten in mot T2 gick rätt smidigt faktiskt, förutom pavé-avsnittet då. Jag tog det avsiktligen rätt lugnt mot slutet. Ville börja preppa mina ben inför löpningen. Jag körde på hög kadens, och pressade inte.
 


Väl inne vid T2 så tog funktionärer min cykel, så jag slapp det med att ställa cykeln. Min cykling hade tagit 5:50:49. Ingen supertid, men en snittfart över 30 km/h, vilket var mitt mål. Dags att byta om till löpningen. Dock så hittade jag inte min påse direkt. Var nog bara lite snurrig. Sen ”sprang” (läs John-Cleese-funny-walk-joggade) jag in i tältet och bytte om. Trångt även i detta tält. Men jag fick på mig nya strumpor och de andra löpprylarna. Var tvungen att pinka, men sen ut på löpningen. T2 tog 7:49. Det kändes inte som det tog så lång tid, men toapausen spelade ju så klart in.

Min plan var att köra löpningen på känsla. Inte alls pressa i början, men inte bry mig om vilka tider jag sprang på. Ser att första kilometern gick på 4.30 min. Egentligen på tok för högt tempo, men det kändes lätt, så jag bara lät det flyta på. Löpningen gick riktigt bra i början!
Det började regna efter ett tag, värsta störtregnet. Jag började frysa som fan! Lite psykologiskt tungt just där. Men det slutade som tur var att regna efter en stund. Min värme kom skapligt tillbaka.
Efter dryga halva löpningen så var mitt härliga flyt slut. Nu fick jag kramp i magen, och detta pajade min löp-mojo. Började gå i alla Aid Stations. Men började springa igen så fort den var slut. Så funkade det att köra ett tag. Det var ren taktik att göra så. Men på några ställen så fick jag gå betydligt mer. Det var inte taktik. Var bara slut på löpkraft.

Efter störtregnet

Jag tror inte jag var låg på energi. Visst mina ben och min kropp var trötta, men jag hade fått i mig energi, så det borde ha gått att springa. Tror att det var en mer mental kollaps egentligen. Får se till att jobba mer på det. Men, trots att löpningen kollapsade där efter halva, så ser jag att jag ändå skulle få en bra löptid. Ser även att min totaltid skulle bli bra. Mitt mål var ju att klara loppet under 12 timmar, och nu ser det ut som om jag skulle gå in närmare 11 timmar! Bara några kilometer seeeeg löpning kvar. Ett steg till, ett steg till. Men när jag hade dryga två kilometer kvar, så gick jag på ren eufori! Får bra fart i benen, och det är till och med folk i publiken som ger mig beröm för min löpteknik (!!).
Jag kommer inte på den grå upploppsmattan, sträcker händerna mot skyn och i ett rent glädjerus så springer jag över mållinjen – Jag hade klarat min andra Ironman, och på en bra tid dessutom.
Löpningen hade tagit 3:48:37, trots att men löpning brakade ihop.
Totaltiden blev 11:10:59. En tid långt under mitt mål på sub12, och en tid som var 2 timmar och 13 minuter snabbare än min förra (första) Ironman. Om jag var nöjd? Jovars! :)

Börjar bli riktigt seg här
Här ser min löpteknik skaplig ut, trots en lång dag
Upploppet
Dags för målgång- Yes!
Satt i däcken. Typ 2 mm stora Satt i däcken. Typ 2 mm stora

Innan loppet så var det en hel del surr i forum om de flintaflisor som fanns på vägbanorna i Danmark. De halkbekämpar tydligen med flintakross på vintern. Ja, tror jag i alla fall. Folk, mig själv inklusive, var oroliga för punkteringar.
Men när jag var ute på cyklingen så såg vägarna jäkligt bra ut vad det gällde grus o.d. Inte alls lika mycket som det kan vara på vägarna här i Skåne. De hade ju i och för sig sopat cykelsträckningen innan.
Jag fick ju inga punkteringar. Men när jag tvättade och gick igenom cykeln efteråt så hittar jag två skärsår i mitt helt nya framdäck, och fyra skärsår i mitt bakdäck. I tre av dessa sex skärsår så låg ”orsaken” kvar i såret. Så det här med rena vägar var nog lite av en illusion. Kan ju säga att jag hade tur som inte punkterade ute på cyklingen!

Är man triathlet så är det inte ovanligt att man har feta skavsår i nacken (av våtdräkten). Ja, sånna är vi! :) Är man triathlet så är det inte ovanligt att man har feta skavsår i nacken (av våtdräkten). Ja, sånna är vi! :)

Hur känns kroppen så här nu efteråt? Jo, man mår förvånansvärt bra, med tanke på vad man utsatt kroppen (och knoppen) för. Visst, har lite ont här och var, men inget allvarligt. Fast på måndagen så hade jag rejält ont på baksidan av knät. Googlade lite, och hittade massa läskigheter som det skulle kunna vara. Blev livrädd! Men jag sansade mig, och körde lite egenmassage med min Beastie-Bar.
Sen körde jag en timmes promenix i lugnt tempo. Detta gjorde susen, och idag känns det nästan inte alls.
Sen har jag ju i och för sig ett saftigt skavsår i nacken efter våtdräkten. Men det tycker jag bara är lite creddigt. Visar att man är triathlet liksom. :)

Jaha, vad händer nu? Blir det praliner och chips hela hösten? Nja, inte hela hösten, men en vecka i alla fall. :) Sen ska jag börja trappa upp mot Lidingöloppet. Har inga planer på supersnabba tider där. Klart att jag ska springa så fort jag kan, men är samtidigt väl medveten att min fart brukar vara låg rätt länge efter långa lopp som Ironman och maror. Så vi får se hur det går. Men ska bli kul. Kravlöst liksom!

Fin medalj!

Efter Lidingöloppet så siktar vi på New York Marathon, den 2 november. Ska bli sjukt kul!! En ”once in a lifetime-upplevelse”. Så jag har en riktigt härlig höst att se fram emot.

Hur ser din egen höst ut? Trappar du ner, eller kör du på?

Ha en bra dag!
/R

Inspiratör de luxe!Läs mer av Richard >>