Med dryga milen kvar händer två saker..

Innan loppet

Tanke #1

Det här ska bli kul! Långdistanslöpning i kuperad natur är den disciplin där mitt självförtroende är som störst. Jag har sprungit 30 km en gång tidigare i livet, 2011 på långlöparläger med Lena Gavelin i Ramundberget. Fast då var det som en heldagsutflykt med lunch- och våffelpauser på vägen. Fast höjdskillnaden var nog större än på Lidingöloppet (!) och underlaget, stigar och obanad fjällterräng, får Lidingöloppet att framstå som autobahn.

Med andra ord—jag kommer tänja på mina gränser genom att springa 30 km utan paus, men jag vet att jag kommer klara det utan större plåga. En bra kombination!

Tanke #2

Jag är orolig. Dagen innan loppet fick jag lite ont i höfterna och anledningen är högst oklar. Jag kan få ont i höfterna vid slutet av ett riktigt långt löppass, men något sådant har jag inte gjort på flera veckor. Känns inte bra att ha långpass-ont redan innan 30 km-loppet har startat.

Tanke #3

Hurra för min teammate! Mamma och jag har bestämt att vi ska springa hela loppet tillsammans. För mamma är det skönt att slippa prestationspressen—hon har som bäst sprungit Lidingöloppet på 2:39 och genom att springa med mig kan hon ta det lugnt och skönt, och skylla tiden på sällskapet!

För mig gör det all skillnad i världen att få springa med mamma. Jag är löjligt sällskapssjuk och står inte ut med tanken på att springa 30 km själv utan att ha någon att pladdra med. “Själv” är väl i detta fallet en definitionsfråga, det är ju en 20 000 pers till i spåret.

Sub-tanke 1: Om jag inte hade haft mamma hade jag helt seriöst ringt lillasyster och pratat med henne i headphones hela vägen.

Sub-tanke 2: Jag är så glad att få sällskap på min Ironman i mars också. Den gången blir det pappa!

Planen

Springa hela vägen förutom i Abborrbacken. Där får man gå. Dricka på alla kontroller (var 5:e km). Vid 15, 20 och 25 km serveras banan och kanelbulle och det ska jag ta.

0-10 km

Det här går över förväntan bra! Benen känns pigga, löpsteget ovanligt bra, naturen är fin, solen skiner och ont-i-höften-känslan påverkar inte alls.

När vi når 10 km-markeringen är jag hur fräsch som helst och tänker i mitt stilla sinne två saker: Dels “nu är det ju bara en halvmara kvar” och dels att “om jag bara joggar lugnt 12 km efter målgång kan jag ju springa ett maraton idag”.

10-20 km

Min favoritdel av banan eftersom naturen är som finast och backarna som backigast. Jag älskar när det går upp och ner, upp och ner. På platt mark är jag jämförelsevis långsam och blir ofta omsprungen. I uppförsbackar är jag också i regel väääääldigt långsam, så jag blir omsprungen av alla som springer och springer bara om folk som går.

Men när det går utför, då är jag en gasell! I branta utförsbackar springer jag om rätt så många men det bästa av allt är när det går flackt utför, då springer jag om alla. Benen bara går av sig själv.

Vid 15 km hade vi helt plötsligt sprungit hälften och jag var fortfarande fräsch. Vid 17 km kändes det som att det var löjligt kort kvar.

20-30 km

Med dryga milen kvar hände två saker: min vanliga långpass-trötthet i höfterna börjar göra sig påmind (efter allt dunsande i de många nedförsbackarna strax innan) och mina tår börjar kännas konstiga. Konstiga, som i att de pangat emot främre delen av skon i nedförsbackarna. Jag är övertygad om att minst två naglar håller på att trilla av. Det gör inte ont, men känns märkligt.

Kilometermarkeringarna kommer alltmer sällan. Jag blir särskilt störd när jag tror att vi är på väg mot skylten “7 km kvar” men på den som dyker upp står det “8 km kvar” i stället. Men det åtgärdas snabbt när SEAT har smällt upp ett tält och står och bjuder på chokladbollar. Precis vad jag behöver! tänker jag och skriver upp en SEAT på köplistan.

Förresten, den där tanken om att jag kanske skulle springa ett maraton idag? Glöm den! Jag är verkligen inte jättetrött men det är ju lite obekvämt.

Spurten

Jag tycker om att tramsa på tävlingar. När jag skoj-sprang Raukloppet (4,5 km) med kompis Sara i somras sprang jag i sommarklänning med nummerlappen på. Inte för att jag hade glömt löparkläder. De fick ligga kvar i väskan—klänningen var ju mycket roligare!

Och speciellt när man ska springa 30 km är det ju viktigt att ha något att se fram emot, tänker jag. Så lillasyster och jag satt och spånade något tramsigt jag kunde göra på upploppet. Ett förslag var att springa med rull-resväska, men då fattar ju alla att man inte har haft med sig den hela vägen. Så det var inte jätteroligt. Det måste vara något som är lite knäppt men som man hade kunnat springa hela sträckan med.

Sedan kom vi på det: cyklop och snorkel! Så när det var 200 meter kvar stod lillasyster där vid sidan av stigen med cyklopet i högsta hugg och jag skrattade när jag hörde publikens förvånade utrop när jag kom galopperande in mot mål. Dagens höjdpunkt!

Efteråt

Så fort jag saktat in efter målet känner jag det. Aj, aj, aj i höften. Inte ont egentligen, bara jättetrött. Stapplar mig fram och tänker att jag inte vill ta av mig skorna för att inspektera de avfallna tånaglarna, men att jag kanske borde. Går till sjuktältet. Naglarna sitter kvar! Det var bara blåsor som gjorde att tårna kändes konstiga. Går barfota resten av vägen tillbaka till Lidingövallen och från bussen till hotellet. Skorna är ju svett-äckliga!

Resten av dagen och tre dagar efter har jag ont i höfterna, fötterna och tårna. Däremot ingen träningsvärk. Längtar redan till nästa långlöpning, men först och främst till nästa söndags 5-timmarscykling.

Långpass is life.

Tider

Totalt: 3:15:39

Snittfart: 6:28 min/km

0-5 km: 29:02 (fart 6:09)

5-10 km: 28:22 (fart 6:15)

10-15 km: 30:34 (fart 6:07)

15-20 km: 37:12 (fart 6:39)

20-25 km: 30:37 (fart 6:26)

25-30 km: 30:17 (fart 6:26)


Följ Johannas inspirerande blogg och jakten på Ironman>>