Så vad tänker man på när man springer 100 kilometer och inte ens lyssnar på musik? 

Stockholm Ultra 100 km eller Hur öl och smågodis byggde detta vackra resultat. Vi börjar bakifrån: 100 km. 10:14:06. Plats 5. Varning för långt inlägg! Men 100 kilometer är ju också ganska långt.

Varför Stockholm Ultra? Well, jag ville ha något coolt att göra medan Björn var i Estland på coola Admiral Pitka Recon Challenge och loppen som fanns att välja på just den här helgen var Axa Fjällmarathon (1. fulltecknat och 2. ointressant), typ längst-bort-i-Sverige-milen och Stockholm Ultra.

Så det blev det. 

 

Stockholm Ultra har två klasser: 100 och 50 kilometer. Jag åker ju dock inte från Borås för att göra en halva av någonting om man kan göra en hel, plus att jag inte fattar vitsen med att springa 50 kilometer. Är det för att man vill bevisa för sig själv att man inte dör efter marathonsträckan och ändå få kalla sig ultra? 
Hur som helst, sammanlagt startade ungefär 500 personer: ca 35 kvinnor och drygt 100 män på 100 kilometer och resten på 50 kilometer. Av dessa fullföljde 26 kvinnor och 80 män på 100 kilometer och 108 kvinnor och 226 män på 50 kilometer. 
Precis som förra året gick loppet på årets vackraste dag. Det såg oroväckande ut redan när jag drog isär mörkläggningsgardinerna. 
 

Jag bodde på Villa Källhagen, hundra meter från start- och målområdet. Nervositeten tilltog rejält när jag såg att folk tog sig till starten redan kvart över sex.

Idag var alltså Dagen. Skrev darrigt telefonnummer till närmast anhörig på nummerlappen och tog min hink som det en gång har varit talgbollar i men som nu skulle innehålla allt jag kunde tänkas behöva under dagen: ombyte av skor, strumpor och tröja, nagelsax och plåster, flaskor med resorb, salttabletter, kepsen och svampen man fick ihop med nummerlappen, en liten handduk, buff (hur tänkte jag här?), aloe vera mot solsveda och säkert något mer också. 
Spelade lite musik på rummet för extra pepp men det kändes som att utmana ödet lite väl mycket genom att köra Tori Amos "Not dying today". Ja, idag skulle vad som helst kunna hända. Så det var lika bra att gå till start.
 

Yours truly är längst fram, långt till vänster, i grått linne och gröna skor. Solglasögon, inte bara på grund av allmän rockstjärnestatus utan för att solen sken som fan redan klockan sju på morgonen. Foto: Stockholm Ultra Marathon.

Vi inledde med ett kort varv (fyra kilometer). Därefter följde 12 varv á åtta kilometer från Djurgårdsbrunnsvägen ut på Gärdet, förbi Djurkyrkogården och båtklubben, över till Djurgården, längs vattnet, över Djurgårdsbron tillbaks till civilisationen, uppför backen mot ambassaderna och sedan ut på Djurgårdsbrunnsvägen igen, se bilden

Skillnaden mellan banans högsta och lägsta punkt är enligt arrangörerna "bara" 13 meter. Det ska dock inte tolkas som att det bara var tretton höjdmeter per varv. Banan är visserligen flack, men inte befriad från backar. 
Exempelvis gick det uppför efter varvningen, böljande backar i skogen, utför efter båtklubben, både uppför och nerför över bron över till Djurgården, en seg och brant jävla uppförsbacke med ett stort träd på krönet mitt på Djurgården med efterföljande nerförsbacke samt uppför mot bron tillbaka till stan och lite därefter. 

Jag passade på att springa fort i alla nerförsbackar för att få några metrar "gratis", med tanke på att andningen ändå inte blir ansträngd vid den i övrigt låga intensiteten och lårmusklerna bedömdes kunna överleva det extra slitaget. Det kostar ju även att hålla emot, så jag tror att det var ett bra beslut. 

De första varven gick lååångsamt, eftersom jag hade uppmanats att gå ut lååångsamt. ALLA sprang om mig, men jag lät dem hållas. Även drickfria kilometrar hade jag ofta en snittid på över sex minuter per kilometer. Efter kanske 30 kilometer tröttnade jag på det och började springa lite fortare för att det skulle kännas som löpning. I den vevan började jag springa om alla; en trend som höll i sig ända till slutet. 
 


Så vad tänker man på när man springer 100 kilometer och inte ens lyssnar på musik? Svar: man tänker inte på något speciellt. 
Jag tänkte på hur fint väder det var (och varmt!), ifall jag drack för mycket eller för lite, ifall magen och fötterna skulle hålla, ifall jag skulle få återbesök av gamle vännen löparknät, ifall jag fortfarande hade mens, i så fall hur mycket och när jag skulle behöva gå på toaletten, ifall det verkligen var så smart att äta en pizza med ost på igår kväll och om eller när jag skulle behöva gå på toaletten, hur fin banan var, hur svalt och skönt det var i skogen, hur glada alla funktionärer var, hur roligt det var att springa omkring och ansvarslöst dricka öl och äta godis hela dagen, hur stark kroppen är som kan springa i evigheters evighet, hur det skulle kännas när jag plötsligt skulle ha sprungit längre än vad jag någonsin hade gjort tidigare, att jag hade sprungit i x timmar/x kilometrar och skulle springa i x timmar/x kilometrar till, hur bra det skulle kännas att få en sluttid på tio-någonting etc etc. 
Med andra ord inte direkt raketforskning utan snarare en form av aktiv meditation och medveten närvaro. Har aldrig känt mig så lycklig så länge som under loppet. Faktum är att 98-99% av tiden bestod av fullkomlig harmoni där jag kände mig ett med världsalltet, stark, snabb och lycklig. 

Bitvis kände jag mig dock rätt ensam. Jag sprang själv hela vägen och pratade väl inte mer med någon än på ett vanligt lopp. Den där fina ultrafamiljen och gemenskapen som det pratas så mycket om, var var den? Stundtals kändes det som att ALLA andra hade hela familjen där som hejade på, Yudith (trea, kom tvåa på RM i Borås) hade sin pacer som vanligt, vilket jag i ett surt ögonblick funderade på att anmäla till tävlingsledningen, men avstod eftersom jag tänkte att det mest är synd om henne som inte ens kan springa 100 kilometer själv, ytterligare andra hade (tillåten) langningshjälp. 

Bortsett från funktionären Carina, som var med på löparlägret i Sälen, var det ingen som ens visste vad jag hette, och min enda hjälp under dagen var den där hinken som det en gång har varit talgbollar i och som stod på ett bord på Gärdet. Pappa i himlen, Björn i Estland, mamma i Ulricehamn och resten lite här och där. Inte ens någon av de jag känner i Stockholm kom för att titta på. Det kändes sorgligt. 
Men om Muhammed inte kommer till berget... Så jag låtsades att pappa cyklade jämte och att Björn travade bredvid och så kände jag mig inte ensam mer. Om jag bara hade vetat hur många missade samtal, sms och facebook-inlägg jag hade när jag kom tillbaka till hotellrummet! Långt fler än vad jag kunde tro hade tänkt på mig under dagen. Tack, det värmer! 

Efter några varv mötte jag faktiskt en medelålders man på cykel under en tre-fyra varv, vilket gjorde mig extra glad eftersom jag kunde låtsas lite att det var min pappa. Gud hör bön? 

Funktionärerna gjorde även sitt till för att höja humöret. Jag minns särskilt en kvinna som stod ungefär en kilometer efter varvningen precis i toppen av ett motförslut och hoppade av glädje och hejade varje gång jag passerade. 
Under sista varvet, när jag tackade alla funktionärer för deras insats och sa att jag går i mål nu, så skuttade hon jämte mig en stund, la armen om mig och sa "oj, är det sant? är det mål nu?!" så att jag blev rörd till tårar. 
En annan, dock inofficiell, funktionär var "duschmannen", som huserade med sina vänner i en husvagn precis när man kom över till djurgården. Jag blev lika glad varje varv han sprang ikapp mig och duschade mig i ansiktet och i nacken. Stort tack!
 

Glad, som sagt! Foto: Sofie Lantto, Runner's World


Men för att återgå till de få mörkare stunderna och dra lärdom av dessa: Jag hade räknat med att kilometrarna 60-80 inte skulle vara så spännande. Det var de inte heller. Jag räknade till 65, sedan 70, 72, 75. Då dog Garmin, och det kändes upplyftande att ha sprungit ihjäl batteriet på klockan. 

Det jag inte hade räknat var att jag skulle få ytterligare en dipp, som dessutom var djupare (den första hade ju faktiskt inte varit särskilt djup). Det var när jag skulle ut på näst sista varvet och med andra ord hade 16 kilometer kvar. 
Jag kunde bara inte förmå mig själv att börja springa efter varvningen. Jag var inte trött i kroppen, men mentalt, och det är väl egentligen ännu värre. Jag var trött på att springa och ville sätta mig ner och skita i hela skiten. Jag ville ligga i ett svalt badkar på hotellrummet. Jag ville sitta på en stol i skuggan som normalt folk och äta middag. Jag ville inte springa 16 kilometer till i jävla värmen i det här jävla loppet. Jag ville fortsätta promenera istället, det var så skönt...

Men fina tider och känslan av att man har uppfyllt det man åtar sig att göra kommer inte till folk som promenerar eller skiter i hela skiten, så jag började springa igen efter kanske 200 meters promenad. Det fick gå hur långsamt det ville, men springa skulle jag. 
Till skillnad mot rätt många andra så sätter jag en ära just i att springa hela sträckan, oavsett vilket lopp det handlar om eftersom det är en löptävling, inte någon promenad. Och sedan sprang jag fortare och fortare. Sista varvet drack jag knappt ens, för jag antog att jag inte kunde dö av uttorkning när jag var så nära mål. Och det gjorde jag inte heller!

Välnärd som jag är så hade jag nämligen grundat rikligt dagarna innan med Daim, Mars och pizza - inget som direkt tillhör min vanliga kosthållning. Men jag låtsas att jag behövde vänja magen vid att äta godis, och pizza dagen innan är ju fiberfattigt och mättar länge. 

Rune Larsson har berättat om ett lopp där han åt så mycket under loppet att han praktiskt taget rapade när han hoppade över mållinjen. Jag kände mig precis likadan, fast i starten. Allt annat än lätt och smärt vältrade jag mig in i loppet med magen i fyra hörn, svullen och fin som man blir när man har mens och dessutom dricker resorb i dagar innan samt mineralvatten till frukost för att ladda på med salt. 

Men det visade sig vara en smart strategi. Jag åt en normal frukost på morgonen och klarade mig länge på bara vatten. När jag sedan gick över på de tyngre varorna var det främst cola och öl som lockade - gammalt fyllo som man är. För att slippa dricka sportdryck annat än av misstag samt slippa ha tom mage, vilket inte är någon fröjd nu när man är magkatarrspatient, åt jag godis vid varvningen så länge som jag tyckte att det var kul (några mil). 

Vid ett tillfälle åt jag ett halvt wienerbröd för att få i mig lite fett och inte bara gå på socker. Hade fantiserat länge om det där wienerbrödet, som skulle vara frasigt och med massa snor på. I verkligheten var det platt och utan snor. Chokladen som erbjöds var en otäck, hälsosam och mörk historia och inte alls Marabous ljusa fulchoklad, som jag hade sett framemot. Med andra ord smått besviken på utskänkningen. 

Men, öl, cola och smågodis är ju rätt gott och lite lagom rebelliskt avsteg från det vanliga livet. Åt en bananbit här och där för att inte dö av skörbjugg. Dessutom tog jag en salttablett vid varje varvning (hade packat en näve i bakfickan och hoppades att jag skulle bli kallad till spännande dopingkontroll, men tyvärr hände inget sånt) och när jag var på toaletten strax före kilometer 70 passade jag även på att ta några bcaa för att förhindra muskelnedbrytning, eller kanske snarare för att jag ändå hade med mig dem och burkjäveln var dyr i inköp. 

Så jag slapp hålla på med äckligheter såsom buljong, kaviarmackor och saltgurka. Det räckte bra med salttabletterna och de salta godisarna som duschmannen bjöd på vid ett tillfälle. For further notice: Det var alltså denna lysande koststrategi som fick mig i mål. Det borde ha stått på min finisher-tröja att öl och smågodis byggde denna vackra kropp, eller åtminstone detta fina resultat. 
Efter att ha spurtat om tusentals personer, nåja, iallafall tillräckligt för att orsaka en nagelbitarthriller hos de som följde mina mellantider, kom jag i mål efter tio timmar, fjorton minuter och sex sekunder efter att ha sprungit 100 kilometer. Det är rätt långt. Det är typ jobbigt att åka bil så länge. 

Det bör också poängteras att den här tiden innehåller mer än själva löptiden: ett femtiotal vätskestopp (!), ett toabesök, den där tvåhundrameterspromenaden, onödiga promenader på flera metrar när arrangörerna plötsligt hade möblerat om  på varvningsbordet... Men det spelar ingen roll. 

Det spelar heller ingen roll att jag sprang ikapp, passerade och kom i mål en halvminut före sexan. Det spelar ingen roll att jag passerade Västeråslinnet, som före dess hade sprungit om mig flera gånger. Det spelar faktiskt ingen roll. 
Jag gjorde mitt lopp, ingen annans. Det som så gott som alla sa när jag passerade var att jag såg så stark ut. Jag vet inte, det kanske jag var. Men framför allt var jag glad! Så glad att jag började gråta när jag kom i mål. 

Jag vågade inte sluta springa förrän jag såg att resultattavlan uppdateras och att det verkligen stod 0 vid mitt namn så att jag kunde vara säker på att jag inte hade ett varv kvar. Då sprang målgångsfarbrorn ikapp mig så att jag fick medalj och tröja. Jag log och tårarna rann. Jag har ju aldrig gjort något liknande och var helt överväldigad av mig själv och dagen. 

Blev kallad bort till tävlingsledningen för intervju. Det var roligt, har nog inte blivit intervjuad efter lopp sedan marathondebuten på Linnémarschen. De frågade bland annat hur många träningsveckor som jag har haft över tio mil. 
"Ingen!" sa jag. "Eller ja, det skulle väl vara den här, då. Men från december till Stockholm Marathon snittade jag på 48 kilometer i veckan och har därefter ägnat sommaren åt att öka på distansen så mycket som går under den ganska korta förberedelseperioden." 

De sa att herr-ettan Linus vanligtvis inte sprang mer än fem mil i veckan och att han varvade det med Friskis & Svettis-träning hemma i Peking. "Och jag varvar med styrke- och rörlighetsträning hemma i Borås", replikerade jag käckt. 
Innan vi var klara fick jag ett par solglasögon. "Vaddå, har jag vunnit på nummerlappen, eller har jag fått någon slags placering?" Det visade sig att jag även i detta lopp kom femma! Jag hade ingen aning om placeringar under loppets gång och tänkte överhuvudtaget inte i de termerna, så det var en trevlig överraskning. 

Förutom att jag med tiden 10:14:06 nådde samtliga tre mål för dagen med råge: 1) komma runt utan att dö, 2) slå arbetskamraten FZ: s tid från förra året (12:10) och, 3) i-den-bästa-av-alla-världar-tiden, komma under 10:30 för att få ett finare prestigemärke. 
Ja, för den som tycker att 10:14 är fantastiskt på ett 100 kilometerslopp kan jag meddela att det "bara" genererar ett bronsmärke. Å andra sidan fick dam 1-3 "bara" silver (och fyran brons), vilket kanske säger en del om banans svårighet och temperatur. 
 

100 km senare! 100 km senare!




Efteråt minglade jag runt på målområdet och pratade med folk och festade loss på både återhämtningsdryck, gulaschgryta och massage (där jag ömsom friade till, ömsom mordhotade massören). Sedan tog jag min i princip oanvända talgbollshink och gick hem till hotellet för dusch, klädbyte och kommunikation med omvärlden. 
 

13 gånger runt Djurgårdsbrunnsviken på en dag! 13 gånger runt Djurgårdsbrunnsviken på en dag!

Jag var inte så hungrig. Först. Det kom sedan. Förutseende nog hade jag bokat hotellbuffé, där jag även drack nästan en hel 33:a IPA och räknade kallt med att bli aspackad eftersom jag har druckit ett halvt glas bubbel i typ mars och inte varit full sedan i januari. Men inget hände mer än att jag toppade middagen med två bitar cheesecake, vilket visserligen är lite oväntat för att vara mig. 

Hög på dagen bestämde jag mig sedan för att betala tillbaka till sporten. En del hade jag gjort under själva loppet, som när jag varvade Mats Liljegren, trea på RM, och fick chans att säga att jag var och hejade på honom i Borås och att jag tycker att han är fantastisk som springer så långt jämt. 
Massören hade dessutom sagt att jag gärna skulle gå omkring och inte stelna till, så jag tänkte ta chansen att gå bakåt längs banan och heja på de sista som kämpade sig in i mål med en sluttid på närmare femton timmar innan stängningen klockan tio. 
 

Tyvärr missade jag den allra sista, en norrman med motorcykelfölje, just som jag var inne och köpte mjukglass (!). Jag försökte gå ikapp men just då sprang han. Jag såg dock att han var i sällskap av 5-6 funktionärer, så han behövde iallafall inte vara ensam på den sista färden. 

Då är jag mer tacksam över att jag fick ge mitt bidrag till "ultrafamiljen" genom att hjälpa fram de tio-tolv sista, som annars inte får så mycket uppmärksamhet när all publik har gått hem, arrangörerna har börjat plocka ihop och det enda som finns kvar är några torra bullar och målgångströjor i XL. Så jag tog min mjukglass och gick sakta hem till hotellet igen. 

Tack Stockholm för en fantastisk dag! 
 

9:e augusti ca 21:45