Ett lopp jag kommer minnas länge, länge..

Morgonjogg, med reseledare Odd. Morgonjogg, med reseledare Odd.

Slow, but awesome – Ja, så får jag nog summera mitt New York Marathon 2014. Häng med, så berättar jag mer. Men får varna för att det blir ett sjukt långt inlägg. Har massa att berätta jue! :) Blir massor av bilder också!

Jag bokade min resa så att jag skulle vara på plats ett tag innan loppet. Jag brukar ha det lite jobbigt med jetlag + löpning, så det ville jag undvika. Loppet gick söndagen den 2 november, och jag var framme på tisdag kväll. Det betydde att jag hade ett par dagar att ”turista” på innan loppet. Jag har varit i USA flera gånger innan, men faktiskt aldrig i New York, så de extra dagarna passade mig superbra.

Gjorde inga direkta avancerade turistgrejer, men traskade runt på stan, åkte på lite sightseeing, tog mig upp på ”Top of the Rock”, och shoppade.


Springtime höll i morgonjoggar från hotellet ner till Central Park. Jag hängde med redan första morgonen. Skönt att får röra på sig lite efter en lång resdag dagen innan. Vi sprang de sista 800m av marathonbanan, kollade in målet och fick även se den kända statyn av Fred Lebow som de flyttat ner till målet just för maran.

Jag och Fred Lebow kollar klockorna
Försökte hålla igen lite på kalorierna – NOT!
Yup, on top of the world!
Besökte Asics nya flagship store

På torsdagen så åkte jag först på en buss-sightseeing, och sen när den var slut så släppte de av de som ville vid Marathon-expon. Här hoppade jag av och begav mig in för att hämta mitt startkit m.m.
Ofta så är det fullständig kaos på dessa typer av lopp-expo. Men denna i New York var lätt den bästa jag varit på. Ordning och reda, allt flöt på snabbt, massor av supertrevlig personal. Till och med köerna efter shoppingen gick smidigt. Och ja, jag shoppade en del på mässan. :)

Fredagen började jag med en morgonjogg tillsammans med Anders Szalkai. Även denna gång ner till Central Park, men vi sprang lite längre. Inte jättelångt, och fortfarande lugnt och fint. Vi rundande Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir. Det är som en liten sjö på norra halvan av parken. Perfekt joggingställe. Nästan helt sjukt att de har en så fin park som Central Park i en megastorstad med 8 miljoner invånare.

Shopping på Expon
Morgonjogg med Anders Szalkai
Tog en där bron var med också
Invigningsfyrverkeri

På lördagen så deltog jag i en banbesiktning. Vi åkte hela banan med buss och fick berättat massa bra saker och fick massa tips längs vägen. I vår buss så var Anders Szalkai den ena guiden, så han gav massa värdefulla löprelaterade tips.
I övrigt så bestod lördagen mest av vila. Vi skulle ju på sjukt tidigt på söndagen.

Så blev det då söndag – Race-day! Klockan ringde på mysiga tiden 04:30. Även om min start inte gick förrän 10:30, så var det viktigt att vi gav oss iväg tidigt, så vi kom fram som vi skulle. Det är MÅNGA som ska ut på lilla Staten Island!

Bussen gav sig iväg från hotellet vid 05:30, och resan ut var ganska smidig. Lite småstrul ute vid starten, och då var vi där ändå helt galat tidigt. Väl av bussen så traskade man en bit innan man kom in i själva startområdet. Vid entrén så fick man gå genom metaldetektor likt dem på flygplatser. Ja, och man fick ju givetvis visa upp sin startlapp. Men det gick riktigt smidigt.
Inne på startområdet så letade jag upp min ”Start Village”. Jag hade blå start (fanns även grön och orange). När jag till slut hittade min village så tog jag en kaffe. Det fanns även bagels, sportdryck och vatten, men de fanns lite utspritt, så jag struntade i dem. Jag hade med mig lite dricka och ett par Snickers i min påse, så det räckte för mig. Nu var det bara att sätta sig ner och vänta ut de fyra timmarna (!) som var kvar innan start. Ska tillägga att det var askallt denna morgon, och blåste som fasen! Så jag var jäkligt nöjd att jag köpt mig en skoteroverall på Myrorna innan avresan. Den kostade mig hela 150kr, men var guld värd denna kalla morgon.
Alla byltade på sig så gott de kunde. Hade någon modedesigner sett oss så hade de nog fått en hjärtattack. :)

Till slut hade de där timmarna gått. Nu kunde man, med sjukt stela ben och fötter, traska in i sin startfålla. Gjorde ett pit-stop i en av de många bajamajorna (som trots att det hade långa köer). Sen slängde jag av mig overallen i en behållare som tog hand om kläderna och gav dem till välgörenhet. Mycket bra initiativ!

Jag behöll min plastponcho på, som lite skydd mot den hårda vinden. Sen ringlade sig startgrupperna fram mot startlinjen.

Går från bussen mot starten
Woo, vi rör på oss!
Äntligen över startlinjen – Here we go!

Typ 100m från starten så började de spela Frank Sinatras New York New York , och på samma gång kommer solen fram – Gåshud deluxe kan jag säga! Jag sprang över startlinjen, och började backen uppför Verrazano-bron . Det blåser helt sjukt mycket och man slungas lite hit och dit. Men det kvittar, för det är så sjukt härligt att vara igång. Efter den marathonlånga väntan, så var det dags för den andra maran, den riktiga maran – Gött!

Sjukt blåsigt!
Men vad gör väl det, vi springer ju!
Tröjan gjorde att många ropade mitt namn, och hejade på Sweden – Kul! Tröjan gjorde att många ropade mitt namn, och hejade på Sweden – Kul!

Väl över bron, inne i Brooklyn, så slängde jag av mig plastponchon också. Hade fått upp värmen lite.

Man springer rätt länge i Brooklyn, men det kändes rätt bra här. Hade hygglig fart. Visst, lite trångt, men inte så det störde. Jag sprang ju ändå inte i jakt på någon särskild tid. Hade jag gjort det, så hade jag nog fått se till att seeda mig, för det var oändligt mycket folk framför mig.

Pulaski Bridge – Halvvägs Pulaski Bridge – Halvvägs

Nästa, av de fem stadsdelarna, var Queens. För mig, som inte kan New York, så var det rätt likt Brooklyn. Ja, i alla fall vad det gällde bankaraktär. Det flöt fortfarande på bra. Men vid Pulaski Bridge, som markerar drygt halva loppet, så började det kännas tungt. Men men, bara hälften kvar nu. Farten faller lite, men det rullar på.

Rickard och Richard Rickard och Richard

Vid dryga 25km så springer man över Queensboro-bron. En rätt lång bro, där man springer på ”undre däck” om man säger så. Det var rätt tyst här. Ett avbräck från det grymma publikstödet. Många börjar bli riktigt trötta här. För egen del så var jag bara halvtrött.
Mitt på bron så springer jag ikapp en kille med Sverige-tröja. Det visar sig vara Rickard Olsson, TV-kändisen. Jag snackar några ord med honom, och tar en obligatorisk kändisselfie.

First Avenue kändes lååååååååång First Avenue kändes lååååååååång

Efter bron, och en rätt skarp sväng så kommer man in på First Avenue. En, enligt mig, oändligt lång slakmota (den är strax under 6 km lång, men den kändes oändlig). Här kom tröttheten över mig rejält. Dels hade man sprungit 25 km, dels såg man hela vägen till slutet av First avenue, dels var det svagt uppför. Jag kan säga att det var riktigt segt för mig här. Men, det var helt sjukt bra publikstöd hela vägen. Det lyfte en framåt, delvis i alla fall.

Efter dryga 32 var det dags för ny bro. Man sprang över för en kort visit i Bronx. Man är bara här i ca 4 km. Nu var jag sjukt seg, och hade rejäl vind rakt i nyllet. Stannade och gjorde ett toabesök här. Hade nog inte behövts, men när man är trött så behövs det inte så mycket för att bli övertalad att vila några sekunder.

Ny bro igen. Nu springer man över i Harlem, på Fifth avenue. Denna bär en ner till nordöstra hörnet av Central Park. Här blev det dricka + promenix genom alla drickastationerna. Hade lite kramp i magen, så drog i mig mer sportdryck för att få i mig salter.

Så, nu var det bara Central Park kvar. Östra sidan + södra sidan + 800m på västra sidan. Sen var man i mål. Det var segt för mig här, och jag körde bara i någon sorts dieseljoggfart. Men, när jag vände upp på de sista 800m så var man helt lyrisk. Sprang med ett fånigt leende hela vägen in i mål!

Kort besök i Bronx
Kämpade på genom Harlem
De sista 800m i Central Park
Nära nu
Och där satt den - I mål!!
Kolla, jag fick en riktigt fin medalj!

Ja, fast det där fåniga leendet hade faktisk varit med större delen av maran. Det var ett helt sjukt bra publikstöd hela vägen. Det bästa jag någonsin varit med om. Massor med folk, massor med musik, massor med roliga skyltar. En otrolig entusiasm. Får gåshud bara jag tänker på det!

Och vad blev min tid då? Ja, som jag skrev i inledningen så blev det en ”slow” mara. Kom i mål på 3:54:41. Det är drygt 30 minuter långsammare är vad jag gjorde Stockholm Marathon på i år. Dessutom är det långsammare än vad jag gjorde Ironman-maran på i Köpenhamn i augusti.

Så varför så långsamt? Ja, det är nog lite av varje. Var förkyld för någon vecka sedan. Har inte tränat lika hårt efter Ironman, i augusti. Lagt på mig några ”trivselkilo”. Man satt still och frös i 4 timmar innan start. Hade inte avsikten att springa snabbt, så den mentala drivkraften var så klart inte lika stark.
Men men men, jag är inte särskilt upprörd över min tid. Klart man vill springa snabbt, men detta var först och främst ett upplevelselopp för mig. Och som ett upplevelselopp är detta lätt det bästa loppet jag gjort. Ett lopp jag kommer minnas länge länge.

Var på trevlig efter-lopp-middag Var på trevlig efter-lopp-middag

Jag säger tack till New York, tack till den helt galna publiken, tack till alla supertrevliga funktionärer!
Thank you for having me, and I’ll be back. Ja, jag kommer springa New York Marathon igen, men det får bli längre fram. Jag har massa annat på listan först. Men att jag kommer tillbaka till New York, det är helt säkert!

Ok, om du fortfarande läser så är du antingen bibliotekarie, jurist eller en väldigt tålmodig bloggläsare. Oavsett så tackar jag även dig! Kul att du hängde med!

Nu blir det lite vila, och sedan stort cykelfokus. Men mer om det senare!

Ha en bra dag!

/R

Väldig enkel karta över marathonbanan
Svenskhörnan på 1st ave & 69 st – Tack för stödet!