Fångad av en stormvind (Hawaii 2014)

Allt känns som vanligt morgonen den 11 oktober. Som alla andra Ironman mornar gick vi upp strax efter fyra, åt lite frukost och sen drog oss ned till växlingsområdet.

Väl nere på området slussades vi ganska smidigt igenom bodymarkingen för att få våra startnummer tatuerade på armarna, sen vidare till cykeln för att sätta på dagens första flaskor och övrig energi i form av bars eller gels. Lite tagen av stunden men samtidigt väldigt glad att få vara med om det här gick jag runt på området. Det var kolsvart ute. Snabbt och smidigt fick jag hjälp av en funktionär att pumpa hjulen. Jag bestämde mig för att köra precis på samma tryck i däcken som jag brukar. Eftersom jag är så lätt så gör det inget om de sväller litegrann när värmen kommer då jag inte kör fullt tryck från början. Det var skönt att ha cykeln redo och nu bara njuta och hänga med övriga svenskar. 

ursäkta suddig bild men det här är den enda som finns från morgonen… ursäkta suddig bild men det här är den enda som finns från morgonen…

Det var skönt att ha cykeln redo och nu bara njuta och hänga med övriga svenskar. Det var en lättsam stämning och vi påminde varandra om att det var The time of our lives, vi skulle njuta av den här stunden. Jag såg inte mycket av proffsens start men hörde kanonen gå av.

Nu var det cirka 30 minuter kvar av lugnet innan tävlingen skulle dra igång för egen del. Jag njöt av att se alla andra. Se vilka jag ska vara tillsammans med ute på banan. Det är så fantastiskt med sporter där män, kvinnor, unga och gamla möts på samma villkor. Vi tillsammans ska ta oss an dagens utmaning som visserligen sker individuellt men samtidigt är vi därute tillsammans.När det är cirka 15 minuter till start börjar vi närma oss trappan ner till vattnet och jag slås av vilken häftigt och pampig stämning det är. Jag hör bongotrummor och ser ett väldigt stort publikhav uppe på land. Ungefär 7-8 minuter innan start är jag i vattnet och börjar sakta crawla ut mot startlinjen som är cirka 200 meter ut i vattnet.

Enligt plan lägger jag mig långt ut på vänsterkanten och försöker inte hamna för långt fram eftersom jag är en relativt långsam simmare jämfört med övriga startfältet. Vi är cirka 700 tjejer (28% av det totala startfältet) i år och det är rekord. I ungefär 3 minuter ligger jag och trampar vatten innan kanonen skjuter iväg oss. I lugn takt vevar jag på och njuter av hur fantastiskt vackert det är. Jag hoppas nästan att jag ska få se någon manta eller delfin men så blir det inte. Efter en stund kommer jag ifatt de långsammare herrarna men det stör mig inte nämnvärt eftersom det är gott om plats i vattnet vilket är tur då många av de jag kommer ifatt bröstsimmar. Efter tävlingen får jag höra en helt annan upplevelse av de andra mer snabbsimmande svenskarna att det var trångt när de kom ifatt herrarna.
Tur att man är lite längre bak och lite för långsam för att uppleva det :)

precis brevid TYR bojjen plaskade jag 2 minuter innan start precis brevid TYR bojjen plaskade jag 2 minuter innan start

Det är svårt och känna hur snabbt det gick men jag hade inte riktigt det trycket jag önskat. Efter halva simningen känner jag mig väldigt illamående men får inte upp något tyvärr vilket gör att mitt illamående inte lättar. Jag bröstsimmar lite i ett försök att få det och släppa men det hjälper inte. Försöker tänka positivt och titta på fiskarna istället (eftersom vattnet är kristallklart ser man även att andra har haft en dålig dag och deras frukost flyter förbi). Tids nog passerar jag kaffebåten som jag vet är ungefär 1 km ut från stranden och jag är glad att det närmar sig slutet av del 1. Snart får jag hoppa upp på cykeln och trampa i solskenet!

Väl uppe ur vattnet ser jag att dagens tid är långsam och att det är extremt tomt bland cyklarna. Det märks att man är på ett världsmästerskap och jag tror inte att det varit så tomt på en vanlig Ironmantävling. Jag stressar inte särskilt mycket över den dåliga simtiden utan gläds istället över att ha supportrar nästan mitt inne i transition area. Jag vill inte åka hem besviken och vill inte jaga mig igenom denna dag. Motivationen för att pressa mig finns inte och jag har ju lovat mig själv att försöka njuta av dagen och inte jaga efter en tid.

Det är fantastiskt att få börja trampa och direkt märker jag att salttabletterna ligger kvar hemma vilket inte är så smart på årets varmaste tävling. Men men, det hjälper inte att bli irriterad över småsaker utan kör vidare. Efter den lilla slingan i stan börjar cyklingen på riktigt uppe på Queen K. Ni som läst andras race reports från tävlingen vet förmodligen att det blåste rejält i år. Jag kan bara instämma att det blåste utav bara fasiken. Det var flera gånger det gick i 14 km/h och stundtals stod jag upp och trampade trots plan mark.

Efter att ha pratat med övriga svenskar efteråt så verkar det även skilja sig en hel del beroende på hur snabbt du hann upp och vända i Hawi (halvvägs). De som var lite snabbare hann vända hemåt och dra nytta av lite medvind hem. Vi som inte riktigt var så snabba fick motvind hela vägen. Vinden vänder extremt snabbt på Hawaii och man kan inte lita på den överhuvudtaget. Att cykla enbart i motvind är en sak men att ha motvind ena sekunden, sidvind från höger, sen plötsligt från vänster och sen medvind för en sekund innan det kommer kastvind igen- det är läskigt och svårt. När vinden var hyfsat lugn låg jag och tryckte på så gott jag kunde i tempoställning men oftast vågade jag inte det då vinden hade kontrollen över mig och inte tvärtom.

Att jag inte heller är så erfaren som cyklist är inte till min fördel. Klättringen upp till Hawi gick långsamt i motvinden och det var skönt att få vända och kunna slappna av lite i medvinden nerför. Men ack vad fel jag hade. Jag passerade nu Annika Åström och det var så skönt och ha någon man kände där och då tillsammans ute på banan. Vi passerade flera som blåst av vägen, ambulansen var också där hos en som skadat sig illa. Jag försökte ligga i mitten av körfältet för att känna mig trygg om kastvinden skulle komma men plötsligt var man 2 cm från att vara ute i gräset. Jag ville bara ta mig i mål. Det var viktigare att känna sig trygg än att utnyttja nerförsbacken och ta igen tid och jag bromsade mig nerför den annars rätt snabba utförslöpan.

Trots tårar av rädsla där och då så är jag glad att ha upplevt dessa vindar och jag är nu en erfarenhet rikare som cyklist. Rädslan är bra ibland och man blir så mycket starkare över att klara av det. Jag är även glad nu i efterhand att Hawaii visade sig från sin riktiga sida när jag var där. Det har inte blåst såhär mycket på 15 år och Hawaii var så tufft det kunde bli på cyklingen i lördags.

När jag senare på eftermiddagen kommer in för växling till löpning är jag ganska trött men även hungrig. I vindarna på cykeln vågade jag inte dricka och äta tillräckligt. Det var riktigt gött att komma till första vätskestationen och se chips och cola. Det här var redan en lång dag och jag visste nu att jag förmodligen får min medalj efter dagens maraton. Till vår fördel var det inte längre så varmt och det var helt okej att springa. Jag svalkade mig ändå med kalla svampar vid varje vätskestation och njöt för fullt när det kom några regndroppar. Jag försökte tänka positivt och njuta. Energipillret nummer ett , Fredrik Åström, möter jag efter några kilometer in på löpningen. Han dunkar mig i ryggen och ropar ”Vi är på Hawaii Anna NJUT!”. Det leendet och den energi var så härlig att se. Fredrik bröt ett ben i handen för bara två veckor sedan så hans bedrift att stå på startlinjen och klara av dagen är enorm. Mitt leende och glada humör fick jag kämpa för att hålla under dagen.

Det var tungt och normalt sett behöver jag inte kämpa såhär mycket mentalt. Förmodligen är anledningen att jag lyckats toppa formen riktigt bra på mina andra lopp och att min säsong blev väldigt lång i år. Inte helt oväntat hann jag väl inte helt ladda om mentalt heller från Kalmar.

Efter de första 7 km till första vändpunkten på Ali Drive känns det tungt men sen börjar huvudet komma igång och benen kändes nu rätt okej dem också. Mina fotsulor börjar smärta och det påverkar min löpteknik. Framfotalöpningen kompenseras på grund av smärtan till helftotslöpning och när jag passerar 12 km börjar även vänsterknät göra ont. Nu tillåter jag mig att gå cirka 50 meter mellan varje vätskestation och även i dem. Däremellan försöker jag dra ner på tempot i förhoppning om att underlätta för fötter och knän men min standardfart håller i sig så när jag väl springer går det ganska fort.

Efter 14 km kommer man upp på Queen K igen, 14 km ut nu sen 14 km hem- sen mål. Har hört från de jag mötte att jag såg enormt fokuserad ut och det var jag också men då och då kom även en tår. Tårar av lycka och tacksamhet att just jag är här. Alla där hemma som sitter uppe för min skull och alla som stöttar och peppar. Jag önskar så innerligt att fler kunde varit här med mig.

Det var skönt att inte bry sig om dagens målgångstid. Som jag nämnde tidigare så försvann de förhoppningarna ganska tidigt och istället ville jag ”bara” ta mig i mål.

När någon nu efteråt frågar om min tid så minns jag den knappt vilket är ett tecken på hur oviktig den är. Jag är inte heller särskilt stolt över den men det kvittar. Att göra Ironman Hawaii är tufft. Det är ännu tuffare att kvala hit. Just det här året gav Hawaiis vindar oss alla en rejäl utmaning.

När jag var längst ut på Energy lab vid vändpunkten och bara hade 14 km kvar gick solen ner i horisonten framför mig. Det var ett otroligt ögonblick och jag kommer sent glömma den vyn. Jag älskar att göra Ironmantävlingar men man ska verkligen inte underskatta att det är tufft oavsett om man har ett högt satt tidsmål eller inte. Jag har svårt att förstå hur proffsen gör för att komma i mål på runt 8-9 timmar. Jag kan inte heller förstå hur bra alla age groups athlets är som har sina unika historier och att den älsdta som kom i mål är 75 år!

Väl i mål så träffade jag övriga svenskar, syrran och pappa samt övriga supporters på plats. Vi hängde kvar i flera timmar i målområdet. Det här var en av de mest fantastiska stunderna den här dagen. Jag hade sprungit med flaggan i mål, fick träffa alla andra och krama om dem och nu hade jag även medaljen i min hand.!

Tusen tack alla ni som hejjat på mig, kommenterat och mejlat på facebook, smsat och ringt. Det betyder otroligt mycket att ha er stöttande även om det är på avstånd. För att försöka summera min dag så kan man säga att jag fångades av stormvinden.

Alla typer av människor klarar av en Ironman. Det var en ära att få vara ute på banan tillsammans med världens bästa atleter i världens tuffaste endagstävling och att vara en av dessa. Jag minns det med blandade känslor men såhär några dagar efter att den värsta smärtan i kroppen lagt sig så vill jag gärna testa att kvala hit igen någon gång i framtiden igen.

Nu är det vila. Ska fundera vad jag är sugen på framöver men först försöka landa från mitt livs äventyr. Drömmen är nu verklighet så nya drömmar ska skapas.

 

Kramar från Anna

Följ Anna på SPIF Triathlons gemensamma blogg