Att frysa i 20 grader är konstigt..

Ö till Ö 2014
Att blir sjuk en vanlig dag är en vanlig sak men att blir sjuk på en viktig dag är en viktig sak

Viktig var för mig

och för de flesta som samlades i Sandhamn den 1 september inför ÖTILLÖ, att känna oss friska, starka och peppade inför en av årets viktigaste dag. För mig var den dagen en av de viktigaste dagar under året som gått. I alla fall om vi pratar om "viktig-inför-ett-lopp-dag". Det finns så klart många andra viktiga dagar under året men av andra anledningar.

 

En av målen för dagen var uppfylld, trodde jag vid 4-tiden när veckarklockan pep: att komma frisk till starten. Kvällen innan låg min lagkamrat Fredrik Letzler i sängen med 38 i feber, med hoppet att hinna bli frisk. Det gick inte även om vi två ville så gärna det. Men ÖTILLÖ är ingen lek, hälsan är inte heller någon lek. Ett vuxet och ansvarsfullt beslut togs och Fredrik prioriterade hälsan. Det ska man alltid göra och framförallt när ca 10 timmars kroppsarbete väntar.

Att jag redan kvällen innan loppet hade lite huvudvärk var normalt för mig. Vadå, tänkte jag, det är inte konstig att ha lite huvdvärk efter en halvdålig egen lunch i båten på väg till Sandhamn, kanske för lite vätska i kroppen, lite spänning inför loppet som gjorde att jag sov dålig natten innan, och snack med massa folk. Det är ju normalt... men det var kanske inte så normalt, nu när man tänker efter. Jag ville inte heller "sympati-insjukna" om man säger så.
För 14 år sedan
när jag jobbade com cykelbud i Stockholm kunde (vågade) jag cykla med förkylning i kroppen. Det var då jag cyklade en sträcka motsvarande en Vätternrunda varje vecka på jobbet. 67 km/dag i snitt, oavsett väder och vind, och det var faktiskt intervaller mellan alla ställen jag skulle hämta och lämna brev och små paket på så kort tid som möjligt.

Att vara förkyld då innebar bara att man tvingandes cykla lite saktare. Det gick bra men det kunde gått illa. Nu, några år senare, med lite bättre kunskap skulle jag aldrig gett mig på en cykeltur med ont i halsen eller feber som jag gjorde då. Men ÖTILLÖ är inte riktig samma sak som en dag på jobbet som cykelbud så klart, ÖTILLÖ är något unikt som är svårt att förklara om man inte har varit med om det.

I år var näst intill perfekta förhållande för att få snabba tider. Inga vågor eller strömmar, skönt i solen och lagom kallt i vattnet. Runt 13 grader i vattnet kan tyckas kallt men när man har sprungit med våtdräkt en stund är faktiskt ganska skönt att doppa sig i kall vatten. Det gäller dock att man ska orka simma relativ fort också. Det var planerna för Fredrik och mig. Vi är bra simmare i swimrun sammanhang, om man få säga det. Han en fd. OS simmare och jag en förälskad i vatten som kan simma relativ fort med paddlar och dolme.

I bassäng, några dagar innan loppet, persade jag 4.000 på dryga 56' och 400 på 5:04. Jag har aldrig simmat så fort tidigare i mitt liv. Det är inga tider att skryta åt om man är simmare så klart. Jag skryter inte heller, trots att jag aldrig varit simmare, det är bara kul att se att träning ger resultat. 

Det spanska laget
som var med i år bestod av två bröder ultralöppare. Ultralöppare kallas de som springer lång, längre än marathon. De hade tränat för UTMB (Ultra Trail Mont Blanc) men fick ingen plats. De har sprungit bergslopp på 100 km. Men ÖTILLÖ är inte bara en ultralopp, det är också dryga 9,3 km med simning i kallt vatten. I Alicante blir havet sällan kallare än 14-15 grader. Någån dag om året om det är storm kan temperaturen sjunka en aning. I Skärgården var vatten runt 13 grader hela tiden. Det innebär några timmar i vatten.

För dom var 65 km i terräng utan höjdskillnad som en långdistans träningspass, men den ena av bröderna frös rejält redan i första simningen, trots lång neoprendräkt och en förstärkningsplagg under den. Han kunde knappt få upp värmen mellan simningarna och tvingades bryta loppet på en cut-off passage längre fram, där man måste passera innan en viss tid, så att man inte tvingas simma i mörkret någon timme senare.

Andra utländska lag kom i mål men inte många fick bra positioner i tävlingen. Topp-triathleterr som fick en startplats på meriter är vana att simma bland andra simmare, utan behov att orientera sig så mycket, och de springer fort på platt underlagg men ÖTILLÖ är inte som en Ironman. På ÖTILLÖ krävs att man kan simma rakt och i kall vatten och att man kan springa obehindrat på alla underlag.
Foto: www.otillo.se

En proffstriathlet saknar kamrat
och jag saknar också kamrat. Vad bra, vi kan hjälpa varandra tänkte jag. Min kollega Janne, erfan swimrunner och duktig orienterare, var redo att hoppa i som ersättare, trots lite sega ben efter Ironman i Köpenhamn veckan innan. Han var sugen och jag ville ha honom som ersättare trots hans sega ben.

Från början skulle Janne ingå i funktionärstyrkan som båtförare och bevaka någon simsektion, men han hade ställt upp om jag hade bett det. Janne var inte proffstriahtleten, utan det var en kille från USA som kom till Sandhamn för att rappotera om loppet. Han var så klart också sugen, och hade tagit med sig all utrustning för att kunna genomföra loppet om tillfället gavs.

Min dåliga engelska hjälpte inte så mycket i det läget. Jag trodde att amerikanen saknade lagkamrat, som jag. Jag trodde att han hade rest hit från USA bara för att tävla här. Så klart att jag skulle ställa upp för honom även om det skulle innebära att jag svek lite grann min kompis Janne. Men när allt var avgjort och vi var inskrivna i startlistan fick jag reda på att amerikanen reste själv, och inte för att tävla utan bara för att rapportera om tävlingen. Att kunna tävla var en bonus för honom.

Inom 90 sekunder
när jag är på jobbet måste jag hoppa in i brandbilen när larmet går. Starten på ÖTILLÖ blev lite som ett larm för min nya kamrat. Han skulle förberedda utrustningen, lämna sin väska i båten, hitta mig, och just det, hinna gå på toa efter all kaffedryckandet. Han hann nästan med allting. Det saknades bara 90 sekunder för att gå på toa.

Hans enorma behov att tömma tarmarna tillfredställdes 1 och 3 timmar in i loppet. In i skogen, av med nummerlappen, av med ryggan, av med dräkten och av med kläder, göra jobbet och på med allt igen. Nu tog det inte 90 sekunder utan ca 4-5' varje gång. Hur han torkade sig fick jag aldrig veta... för min dåliga engelska. Lars, han är en rolig person och han hade bara skrattat om jag hade lyckats ställa frågan på engelska.

Lars kunde några ord på norska och några ord på spanska. Jag kunde några ord till på engelska. Kommunikationen flöt på jätte bra trots det. Han förstod mina ambitioner efter min tidagare erfarenhet på samma lopp (12 och 13 plats och PB på 10:19). Nu var läxorna gjorda för att komma en bra bit under 10 timmar, med min ordinarie kamrat. Jag förstog hans ambitioner, som var nu att genomföra loppet enligt mina önskemål. Han skulle anpassa sig för jag hade en taktik, att simma så fort det bara gick, försiktighet på klipporna och jämt tempo på platta löpningar.

 

Läxorna beståd av
mycket träning så klart under många månader. Några swimrun för att komma i gång med fart och många mil i skogen och i vattnet. Någon vecka innan loppet sprang jag totalt 75 km och simmade 13 km, utan värk någonstans och med de avslutande 4.000 m i vattnet på rekordtid. En 4 plats på Ångaloppet några veckor tidigare var också ett bra formbesked. De sista dagarna innan loppet var mestadels vila och korta intensiva pass. Allt kändes bra och utrustningen var också redo.

Fredrik behöver inte göra läxorna på samma sätt. Hans kropp är så väl genomtränad så han behöver bara simma 1-2 gånger i veckan från april månad för att komma i form. Han kan simma avslappnad i 1:15/100 m under långa distanser. Jag kan simma någon hundring 1:15/100 m i nära max puls. Fredrik kan springa lätt under 4:00/km på intervaller. Jag kan också göra det fast inte lika lätt. Fredrik har lite längre kropp än mig därför kan jag springa en aning snabbare än honom i skogen och klippor. Båda har ett bra pannben. Fredrik skulle ta ansvar i vattnet och jag på öarna.

Ornö skulle inte innebära att blir omsprunga av 2-3 lag som tidigare år. Ornö skulle inte heller innebära vänta på mig och tappa ca 30' för mina ben inte orkade springa hela sträckan. Nu hade jag gjort läxorna ordentligt, inte som förra året när det blev bara 30-40 km löpning i veckan de sista veckorna. Nu hade jag sprungit nästa dubbelt så mycket varje vecka än tidigare år, utan träningsvärk eller skador någonstans.

Vänster arm var mycket starkare
Lars blev Lasse under loppet. Det var lättare att skrika "Lasseeeee to the right". Proffstriathleter simmar i bassäng eller bland hundra andra simmare som simmar åt samma håll. De simmar rakt för att det finns inte en chans att simma åt sidorna. Här fanns det gott om plats höger och vänster, och Lasse älskade att driva åt vänster, ibland 50-100 meter.

Under loppet förstog jag att han var proffscyklist innan han började med triathlon. Man brukar inte vara duktig på Ironman för att man simmar jättebra, utan för att man cyklar fantastiskt bra och för att man orkar springa hyfsad bra med trötta ben. Hur kunde jag simma fortare än en proffstriathlet? Men om det var så, varför skulle han simma före mig när jag petade på hans fötter varannan minut och skrek "...to the right". Efter några sektioner i vattnet finslippade vi taktiken och han skulle korriegera kursen åt höger när jag nuddade hans fötter. Då slapp jag skrika .

Efter ett tag skulle jag våga säga, med ödmjukthet, att jag kunde simma före honom, så att jag drog honom med draglinan. Jag hittade en bra förklaring och det var att de som simmade om oss simmade långsammare än mig på andra tävlingar samma sommar. Han hade ingen problem med det och anpassade sig till det nya taktiken. Vi simmade om några lag i varje simsträcka, trots hans kramp i vaderna som kom på de längsta simsträckorna. Jag kände mig lite stolt, inte för att kunna simma snabbare och rakare än en proffstriathlet från USA utan för att min träning verkade gett resultat.

Att frysa i 20 grader
är konstigt. Ornö innebär en löpning på ca 20 km. 16 grader i skogen var säkert dryga 20 grader i solen och vindstilla. Efter några kilometer löpning började jag frysa. Va? Jag har tränat bra, ätit och druckit under hela loppet, inte frusit i vattnet, hur sjutton kan jag frysa här? Några kilometer efter det kändes i halsen som om jag sprang intervaller mitt i vintern. Benen var fräscha men orken var helt borta. Några klockor började ringa.

Lars var duktig och anpassade tempot och peppade mig. No problem. Jag älskade lyssna på honom trots att jag förstog bara hälften ibland. Det var en kamp mellan att lyssna på honom och lyssna på min kropp. "Nothing is wrong with my body..." eller nåt sånt lyckades jag säga. "This is no normal...". Jag ville förklara till Lars att jag har haft ont i benen tidigare år, att jag har varit trött tidigare år men att det här var en annan sak. Han förstog det.

Jag började pussla ihop alla bitar och det fanns inte så många val. Att ta sig i mål var ett alternativ, det var bara 15 km kvar men det var redan 60 km avverkade. Att enbart springa 14 km och simma 1 km med en möjlig infektion på gång kan kroppen orka. Man blir sjuk dagen efter. Men de här 15 km var inte "enbart 15 km" utan det var slutet av en lång dag, med hårt muskel- och hjärtarbete. ÖTILLÖ är en lek, en fantastisk lek, en underbar, välarrangerad, bra på alla sätt och viss... lek. Idrott är en lek för mig. Hälsan är inte en lek. Att prova ta mig till mål hade kanske inneburit veckor av hälsoproblem.

Som tur i oturen var ett annat lag som skulle bryta vid Ornö kyrka. Där bryter man inte ÖTILLÖ, man tar bara sig till mål. Men vi skulle bryta, liksom mixtlaget från Finland. Han som bröt var sjuk någon vecka innan tävlingen, jag blev sjuk under tävlingen. Våra respektiva lagkamrater fick fortsätta, utanför tävlingen, in till mål. Lars var ingen riktig deltagare om man säger så, utan han tillhörde mediagänget, så jag tror att reglerna kunde tänjas där. Annars gäller det här att bryter en bryter alla i laget. Roligare kunna rapportera hur det är längst hela loppet än hur det är att blir skjutsad med båt sista biten.

Den andra målet var avklarat
och det var att komma frisk till målet. Frisk i sammanhanget var att inte ta skada på grund av tävlingen i sig. Att huvudet kändes som att det skulle explodera var inte bara tävlingens verk, jag tror att huvudvärk hade kommit ändå, kanske en dag senare. Jag ringde hem efter loppet och en ev mina döttrar var också sjuk. Hon var tillsynnes frisk dagen innan när jag gick hemifrån, som jag.

Att komma frisk till målet var också att kunna gå som en människa och inte som en orangutang efter loppet, och dagen efter loppet. Det funkade utmärk det här gången. Men natten blev inte rolig. Jag fick inte tag i huvudvärktabletter och febern kändes i huvudet i varje hjärtslag, och varje hjärtslag kändes i huvudet om man säger så. Feber i sig är bra för att bekämpa en infektion, kroppen behöver värme.

Det med placeringar och bättre tider för komma en annan gång, om det finns en chans för det. Då måste Fredrik och jag vara på topp båda två. Många flera deltagare önskar också vara på topp just den dagen, många från Sverige och många från andra länder. Det blir spännande och ingen lätt uppgift.

Swimrunvärlden i världen
Om knappt en månad blir det dags för första swimrun i Finland. Sporten som föddes i Sverige börjar spridda sig i världen. Switzerland, Norge och nu Finland. Jag är helt övertygad om att nästa år blir det swimrun i ett antal länder till. Arrangörerna av ÖTILLÖ har registrerat ett varumärke med lydelse "ÖTILLÖ - The Swimrun World Championchip". Det är ett varumärke men inte bara det. Just nu är ÖTILLÖ det "riktiga inofficiella Swimrun VM".

Det krävs mycket för att någon annan ska kunna arrangera "Swimrun VM" med samma höga klass. Det är ett svårt uppdrag, men inte omöjligt. Men vad krävs för att en innofficiell VM ska blir en officiell VM? Eller, måste ett VM vara officiell? Jag tror att ÖTILLÖ börjar ha de bästa deltagare i swimrunvärlden, det kanske räcker med det för att vara ett VM. Det är många i världen som älskar swimrunvärlden.

Jag hoppas att de bästa i swimrunvärlden ska ha en startplats i nästa upplaga av ÖTILLÖ. Jag hoppas att platserna ska fyllas på med duktiga swimrunner och inte med duktiga athleter från andra sporter som triathlon eller ultralöppning (och nu menar jag inte min "sista-minutens-kamrat" Lars, så klart, jag är otroligt tacksam att vi kunde vara med på årets ÖTILLÖ tillsammans, hans första swimrun någonsin). Inte heller med andra lag som kommer till ett "Swimrun VM" utan att ha deltagit tidigare i någon annan swimrun överhuvudtaget. Man får inte testa triathlon för första gången i Ironman Hawai, eller testa trailrunning i Ultra Trail Mont Blanc.

Tack till Mats och Mikael, och hela gänget bakom ÖTILLÖ. Ni gör ÖTILLÖ till en stor upplevelse för många personer. Ni gör ÖTILLÖ till "The Swimrun World Championchiop".

Thank you Lars Finanger, you are an incredible nice person.

Oriol driver också en swimrunsida, läs mer här >>