“Shit, jag tävlar i Ironman. Wohooo!!!”

(Bilden togs dagen innan när det var sol…) (Bilden togs dagen innan när det var sol…)

När jag för ett år sedan fick den smått idiotiska idén att anmäla mig till Challenge Barcelona så kändes det som om jag hade hur mycket tid som helst att förbereda mig på. Plötsligt var den bara här, dagen som jag tränat i över 500 timmar för. Dagen D. Den 5 oktober 2014. Under året som gick så hann Ironman köpa upp eventet och helt plötsligt så blev min Challenge en Ironman.

Låt oss gå tillbaka en bit i tiden och följa den stackars nervösa triathleten innan tävlingen. Det var ingen kaxig varelse utan tvärtom en ganska hängig tjej två veckor innan start som var smått panikslagen över att bli sjuk. Jag gav hypokondrin ett ansikte milt sagt och jag ber så här i efterhand om ursäkt över mitt smått maniska beteende.

Mina kollegor kan vittna om möten där jag med panik sneglat mot dörren så fort någon hostat till, när jag tvingade vår HR partner att sprita musen efter att hon hjälpt mig logga in i vårt HR system osv. Ja, mina vänner, det är inget jag är stolt över, men det är tydligen mitt “preracejag”…Om jag var krasslig själv vet jag inte, halsen var torr, inte ond och jag var trött. Oändligt trött.

Jag höll ändå linjen. Började stoppa i mig 1000 mg magnesium per dag utöver den dagliga dosen av Omega 3 och D-vitamin. Om det var det som gjorde att jag inte hade minsta krampkänning under loppet, det vet jag inte, men det kändes bra och musklerna svarade bra. I övrigt så avstod jag helt från all form av kolhydratuppladdning då min kropp inte brukar tycka att det är en så bra idé utan snarare reagera som en tjurig tonåring och sätta sig på tvären och i några fall till och med strejkat helt.

Träningen innan loppet var ganska varierad, några längre löppass, lite intervaller på cykeln osv. Rätt så skön uppladdning som min coach Sten satt ihop och som passade mig perfekt. Lite trist att jag inte lyckades genomför två av de längre passen som planerat, men sånt är livet. Ibland kommer jobb och hälsa i vägen. Jag kände mig ändå tillräckligt förberedd på distanserna även om jag inte visste hur kroppen skulle reagera under loppet.

Veckan innan loppet började alla förberedelser. Rengöring av cykel, de sista inköpen, packning, köra lilleman till flyget, bita på naglarna osv. Ni som känner mig vet att allt var genomtänkt i minsta detalj och vägt på guldskål. Ibland dyker hon upp, kontrollfreaket.

Nerresan och dagarna innan racet kommer jag att blogga separat om så därför fortsätter nu min berättelse när jag vaknade på söndagsmorgonen. Eller rättare sagt studsade upp. In i rummet for en pigg och racestinn Jocke i full tävlingsdräkt, glatt tjoande att “Nu ni ska vi köööööra”. Jag sneglade över på telefonen och konstaterade att klockan var 6.15. Efter en stund vaknade även öronen till och jag kunde konstatera att det spöregnade ute….och åskade. Jipppeee!!! Tjohoo!

Fast besluten att helt ignorera vädret rullade jag ur sängen, kröp i kläderna och vankade ner till frukosten. Här måste jag ge en extra eloge till Jocke och Peder. Vilka grabbar. Visserligen fullkomligt galna, men mycket sköna typer. Glada, skojfriska den tidiga timmen och vädret till trots. Det gjorde en stor skillnad.

Mätta och glada begav vi oss sen ner mot transition area för att förbereda det sista. Regnet slog mot asfalten och det var ett gäng blöta katter som efter en kortare promenad nådde sina cyklar. Jag kände på däcken, satte i vattenflaskorna och gick in i tältet för att stoppa i de sista grejorna i påsarna. Där passade jag på att sätta på mig våtdräkten för att inte bli för kall. Elen var helt väck så det var lite svårt att se, men jag hade turen att hamna bredvid en tjej med pannlampa så det löste sig.

Jag gick bort till starten med ett leende på läpparna. Rätt nöjd över livet trots det hällande regnet. Givetvis hade jag tappat bort alla i mörkret, men det var ganska bra för jag fick chansen att samla tankarna, ladda och mysa lite för mig själv.

Det var en vacker morgon trots vädret och det var ganska mäktigt med blixtarna som slog ner i havet. Att jag skulle ligga och simma därute snart var något som jag raskt slog ifrån mig.

Väl framme vid startområdet så lämnade jag in min vita påse och gick in i samlingstältet. Jag misstänkte att det skulle bli ett möte och mycket riktigt så stod Paul på scenen. Satte mig ner och lyckades tillsammans med en engelsman sno åt mig en kopp kaffe.

En start enligt plan verkade ju inte så troligt. Mycket riktigt så kom snart informationen att racet var framflyttat trettio minuter och alla påbörjade sina rutiner. Jag träffade Ale, kollade läget lite och sen gick jag mot starten. Där blev det lite dramatiskt då jag helt hade underskattat att männen i startleden efter mig så skulle vara så tävlingsstinna så att de helt enkelt vägrade att släppa fram oss tjejer. Jag fick därför raskt slänga mig över staketet för att hinna till min start.

Sophie innan start Sophie innan start

Starten gick lugnt och jag kom i väg bra och fick in ett bra flyt. Det gjorde mig inte så mycket att det var ganska tuffa vågor och så hör i efterhand så är jag grymt tacksam för att jag är så vattenvan som jag är. Det var en tuff simning helt enkelt. Mycket översimningar, fasthållna vrister, huvudet trycktes ner flertalet tillfällen osv. Trots det gick det relativt fort och jag lyckades hålla mitt tempo.

Efter 2500 m kom vi in i ett parti med ganska skitigt vatten och man fick löv och skräp i munnen, men då var jag bara glad över hur bra det kändes och att vi äntligen var i väg så det gjorde inte så mycket.

Efter 83 minuter kom jag upp på ostadiga ben på stranden och började ta av mig våtdräkten och springa upp mot tältet. Först nu kändes det verkligt. “Shit, jag tävlar i Ironman. Wohooo!!!” Studsade in i tältet och letade fram min påse och bytte om. Lite paff över hur smidigt det gick sprang jag sen mot min cykel och sen bar det av.

Vägarna var fortfarande ganska blöta och bitvis vattenfyllda så vägen ut från Calella gick ganska lugnt. Väl ute på vägen började jag trycka på mer och fick snart upp ett bra tempo som jag trivdes i. Ärligt sagt så är det svårt att säga något fantasieggande om cyklingen mer än att det var en böljande trevlig bana. Lite knixig bitvis, men annars helt ok. Snäll och fin helt enkelt. Jag har i efterhand hört att det var problem med drafting, men det var inget som jag märkte av. Snarare tvärtom. Domarna var supertuffa och det var ganska lurigt att inte få en varning. Jag blev varnad en gång när jag låg åtta meter efter och fick backa bak till tio.

Cyklingen gick bra och flöt på. Höll i snitt lite över 30 km/h och det var mycket bättre än vad jag hade trott innan så det kändes super. Först efter 15 mil började benen kännas lite trötta, men det gick bra ändå. Depåerna fungerade helt ok, lite rörigt, men för mig och min standard så funkade det utmärkt. Nutrisports produkter skulle jag dock inte ens rekommendera min värsta fiende. Äckligare geler och sportdryck får man leta efter. Jag tror faktiskt de kan vara en av världens äckligaste märken.

Det är förvånande hur snabbt sex timmar kan gå. Jag har ingen aning om vad jag tänkte på eller gjorde under hela tiden, men helt plötsligt var det dags att svänga in mot Calella igen och jag kunde konstatera att jag hade lyckats hålla mig över 30 km/h hela vägen. Inte illa för en ensamstående mamma ;).

T2 gick grymt bra. Trots att jag tog mig tid att tvätta fötterna fria från grus och sand så var jag ute under två minuter och började springa. Stens ord ringde i öronen. Benen skulle kännas stolpiga och det skulle kännas stelt. Nope…hm…tja, det var väl bra. Lubbade vidare och tänkte att det kommer nog snart. I stället kändes det skumt i lungorna och magen kurrade lite oroväckande. Jag gick genom den första depån efter en kilometer och kände efter. Det skulle gå bra, men jag var tvungen att anpassa löpningen efter astman. Spanade ner på pulsklockan och bestämde mig för att inte låta hjärtat gå över 75%, det skulle bli min strategi.

Jag lufsade vidare och efter en liten stund så förgylldes min eftermiddag av Sophies fantastiska leende och hejarop och leendet kom tillbaka. Fasen, jag skulle ju klara det här. Höll jag dessutom farten skulle skulle jag klara det på en mycket bättre tid än vad jag själv hade trott. Nu var det bara att lufsa vidare.

Efter ytterligare några kilometer så fick jag nästa energiboost. Där satt Marie och Mikaela och skrek för full hals. Vilka underbara tjejer!! Efter det gick det av bara farten. Lubba till depå, gå igenom fylla på med gel, vatten, en vatten över huvudet och sen på’t igen. Återigen gick tiden så där fort och när jag passerade 20 km hade solen gått ner och målgången lyste blått i fjärran när man kom utmed strandpromenaden.

Sista varvet var rejält mörkt och då var jag trött på rundan. Den var verkligen inte speciellt intressant. Det enda jag hade att se i fram emot det var Sophies, Mikaelas och Maries glada tillrop. När det var ca tre kilometer kvar tillät jag mig själv att öka lite. Hjärtat stack lite grand men det funkade. Jag var ju snart framme vid mitt mål och skulle få höra de bevingade orden “Camilla, you are an Ironman”. Benen pinnade på och snart var jag på mattan. Jag njöt. Jäklar vad gött. Vilken känsla. Portalen, människorna, jublet. Ja, allt. Det var värt det. Allt ihop. De 500 timmarna innan i sol, regn, vind och i källaren. Dagens slit. Allt kändes bara helt fantastiskt.

Jäklar jag fixade det. 12:13:19. Jag som inte kunde springa 3 km utan att stanna 2011. Nu hade jag klarat en Ironman. En dröm som jag hade dömt ut som omöjlig tidigare. Det går ju inte. Jag är ju ensamstående 43-årig småbarnsmammma. Ingen superatlet.

Men det var just det här som var mitt “varför”. Att sätta ett mål och nå dit. Att må bra genom hela loppet och köra säkert. Att njuta av varje minut. För jag att jag kan och vill. Det kan ingen någonsin ta i från mig. Aldrig någonsin.

Slutligen ett stort tack till Sten, min underbara coach, för all stöttning, tålamod, energi och struktur. Rebuz, för att han står ut med sin stolliga mamma. Marie för att du var min privata support crew. Jocke och Peder för att ni är ni. Per, för att du tar hand om min vovve när jag vill ut på äventyr. Mamma och pappa för att Rebuz fick vara hos er och för att ni gett mig ett bra pannben. Jesper, för bästa mottagandet hemma. Och en stor varm kram till er alla andra som hejat och trott på mig. Ni är alla grymma! Tack!!!

Camilla älskar utmaningar och bloggar på triandbeatme >>