Bryta loppet? Inte en chans!

Tidigt på lördagsmorgonen ringde klockan. Redan 03.15. Jag drog mig lite medan maken började fixa kaffet. Gäsp! Fortfarande mitt i natten ju...

Sedan var det bara att packa bilen och hämta Ann.

Dags att ta sig till Vansbro för en av sommarens höjdpunkter - Vansbro Triathlon.

Det hade pratats en hel del om vädret, vattentemperatur och huruvida det skulle bli en triathlon eller en duathlon. Mest troligen skulle det bli en nedkortad simning.

Det blev inte så. På pre-race mötet två timmar innan start bestämde de sig för att simningen blir inställd pga att både vatten- och lufttemperatur var alldeles för låg.

Skittråkigt då jag verkligen sett fram emot att få göra hela distansen. Men det kommer fler chanser.

Clas Björling och Roger Boström med alla funktionärer gjorde en strålande insats som gjorde om hela tävlingen på så kort tid. Dessutom i ett riktigt skitväder. Kunde inte bli sämre förutsättningar.

Jag hade inte riktigt taggat till då kroppen kändes sisådär. Fortfarande en stukad fot som bråkade och ben som stasat hela veckan. Jag bestämde mig redan dagen innan att jag tävlar utan klocka och bara kör på känsla. Ett bra beslut. Det fick helt enkelt bli ett grymt zon 2/3-pass. (Vuxenpoäng till mig!!)

Här kommer en blöt och kall racereport för den som vill läsa!Vi anlände kl 09.00 i Vansbro i god tid att hämta nummerlapp och vara med på pre-racemötet. Det var så roligt att träffa alla människor som jag inte träffar så ofta. Dessutom var vi väldigt många från vår klubb som skulle tävla. Heja NSE!!

Det var som om himlen hade öppnat sig och vi stog alla som dränkta katter. Haha!! Genomblöt och kall redan innan start. Hutter...

Kändes konstigt att stå i "redo-för-cykel-kläder" när startskottet gick och vi skuttade iväg på 6 km galen terränglöpning. Underlaget var helt galet och jag var rädd om min fot så jag tog det riktigt lugnt. Banan var asjobbig och mina ben skrek redan från början. Började krampa i vader och fötter nästan på en gång. Jag var inte orolig eftersom mina vader bråkat hela veckan. Bara att bita ihop tänkte jag.

Sjukt kissnödig bestämde jag mig för att uppsöka en bajamaja innan jag skulle ut på cykeln. Problemet var bara att jag fick springa runt och leta efter närmaste som låg en bit bort. Det var nog den enda missen på hela tävlingen, bajamajorna låg inte i anslutning till växlingsområde eller vid varvning av cykel. Liten miss där. Så T1:an tog vääääädigt lång tid.

Go och glad skuttade jag iväg på cykeln. Riktigt trixigt på vägen ut så jag tog det lugnt. Mest rullade jag bara. Mycket regn = superhalt. Sedan kom jag ut på banan och började trampa på. Kändes riktigt bra. Dock så kom krampen smygandes hela tiden så fort jag ville trycka på lite. Onödigt att få mer kramp så jag hittade ett skönt tempo som jag kunde hålla hela vägen.

Då jag blev kall och blöt om händerna (trots silikonhandskar under vantarna) så stelnade givetvis mina händer. Resulterade i att jag inte kunde öppna mina gels. Bajs! Men lyckades i alla fall få i mig en gel och 1,5 bars. Inte mycket alls. Det märktes vid 60 km då jag fick en liten dipp.

Note to myself: ÄT MER TIDIGT!!!

Något som också störde mig var att många ville köra om på cykeln men saktade sedan ner. WTF?! Så väldigt många gånger fick jag ligga och bromsa!!! Blir galen! Annars kändes cykelmomentet riktigt bra och jag stördes inte av regnet. Var riktigt faschinerad av alla som stog och hejade på längs med vägen. TACK!! :)

In för växling och där stog en frustrerad Ann. Snart blev jag ännu mer frustrerad. Jag kunde inte röra händerna och jag såg ut som en T-Rex!!! Jag fick dra upp hjälmbandet med hjälp av baksidan av händerna och bita upp hjälmen. Fick knappt av mig skorna. Försökte åla av mig mina löpartights. Måste bara ha sett helt galen ut!!!

Bestämde mig för att byta strumpor och ställde mig på min handduk. Slurp! Genomblöt! Fick stå på locket av min växlingslåta för att hålla mig någorlunda torr.

Okej, hur i HELVETE skulle jag få på mig strumporna!!! Kände paniken komma smygandes. Skulle jag få springa barfota nu i mina skor? Kändes inte så lockande.

Bryta loppet? Inte en chans!

Jag och Ann bytte frustrationen mot skratt!! Haha!! Fanns inte så mycet annat att göra.

Till slut hade vi båda lyckats få på strumpor och skor. I med en gel och sedan tassade vi iväg.

Vi tittade på varandra och asgarvade! Ingen av oss kände varken fötter eller ben. Det tog många kilometer innan vi hade tinat upp.

Jag kände smärtan i benen ganska på en gång. Vi gjorde sällskap i några km sedan sa jag att hon fick ta det i sin takt. Jag ville ta det riktigt lugnt så att jag kunde ta mig i mål.

För mig kändes det näst intill omöjligt att klara av en halvmara idag. Smärtan och krampen var helt olidlig.

Jag kan säga att jag inte var ensam om det. Fy för kyla när jag tävlar! Stockholm Marathon 2012 fanns i bakhuvudet och visste hur viktigt det var att hålla sig varm och i rörelse. Därför behöll jag också min regnjacka på. Smart drag! Frös aldrig men hade fruktansvärt ont.

Efter ca 12 km släppte det något men gjorde fortfarande så jäkla ont. Plockade fram mitt pannben (som jag inte använder så ofta i löpning) och hittade en löpning som flöt på i mycket lugnt tempo. Jag var fasiken inte snabb idag men jösses så härligt det var! Hann prata, heja och även dansa en kortis på en station!! Haha!!

Tack för all pepp bästa klubbisar! Kul att se NSE runt banan! :)

Måste bara ge en stor stor eloge till tävlingsledning och alla fantastiska funktionärer! Vilket enormt jobb ni har gjort! Tack för all peppning, bra langning och grym service. Ni är bara bäst! Försökte även säga det under själva tävlingen till många av er. Ni var helt fantastiska som uthärdade detta väder. Ni gjorde vår dag! Även alla ni som inte jobbade utan kom ut som publik och peppade. Tusen tusen tack!!

Var så galet nöjd att min kropp återigen tog mig runt på min favoritdistans, en halvironman. Tredje gången jag fick ta mig i mål, mer erfaren och i ett härligt lugnt kontrollerat tempo! Dessutom var det här i Vansbro som jag gjorde min första HIM! Tack Vansbro - jag kommer tillbaka!!

Tack kroppen - du är inte så tokig ändå!!

Jag hade en fantastiskt rolig dag och log mest hela tiden! Underbart med varvbana - hann pussa på maken några gånger! ;)

Tusen tusen tack för hjälpen i T2 Ann! Utan dig hade jag fortfarande stått kvar där. Haha!! Grattis till en finfin prestation och till din första HIM! Nu är du fast kompis!! :)

Efter lite mat och tjatter med bästa klubbisarna satte vi oss i bilen och åkte hem till Åkersberga. Inte det bästa att åka t o r samma dag men vår lilla vovve Oreo väntade på oss hemma.

Dagen-efter-tävling-mys med finaste maken och lilla busvovven Oreo.

Nu blir det en lugn träningsvecka med yoga, pilates och simning - laddar om för nästa utmaning.

Tusen tack för alla hejarop!

Jeanettes blogg, trihealth.nu med ännu mer om träning och hälsa>>