”Come on miss Pink! You can do it!” 

Det här är min berättelse, min race report, om det jobbigaste jag gjort. Den är lång, nästan lika lång som en Ironman. 

Morgonen börjar medan mörkret ännu ligger kompakt över Kona. Men jag är så jetlaggad att det är precis som vilken annan morgon som helst i paradiset. Smoothie och kaffe. Så långt allt normalt – sen börjar det som jag inte gör så ofta: På med racekläder och tidschip, simprylarna ligger i påsen. När vi sätter oss i bilen är jag skakis och väldigt nervös. Jag funderar över vad jag är rädd för? Att det ska bli jobbigt? Ja, det vet jag ju redan. Magen är i uppror, men det hör ju till vet jag av tidigare erfarenhet. Huvudet gör ont men tanken är rätt – jag gör vad jag kan idag. Jobbigt kommer det att bli. Nu kan jag bara påverka min tanke och inställning till situationer som uppstår och hur mycket jag äter och dricker.

Träffar Annika och gänget, slår följe med dem till body marking, vägning och påsinlämning. Sedan checka cykeln. Jag ser direkt att något är fel med min cykel och upptäcker att styret sitter snett. Det gjorde det inte igår. Är jag bara hysterisk och hispig eller är det verkligen så? Tar fram mina verktyg men bestämmer mig för att låta det vara. Det är bara lite snett – tänk om jag börjar skruva nu och inte får ihop det sen…!

På väg till simstarten sätter jag en stor klick vaselin i varje armhåla, förra gången fick jag gräsliga skavsår där. En man påpekar att jag inte får ha mina calfs på mig under simningen. Stress då jag inte får några ordentliga svar från funktionärerna men bestämmer mig för att lämna dem – tar inga risker.

Simmar ut till starten med hela tjejgänget men skiljs åt från dem. Innan startskottet går ligger jag där och guppar med 700 andra rosa badmössor. Inser då hur absurt detta är. Jag står (trampar vatten) inför en av de jobbigaste dagar i mitt liv. Det vet jag inte då – jag känner mig taggad-laddad-redo! Och tycker det ska bli galet roligt och har bestämt mig för att inte sätta några tidskrav på mig själv.

PANG!!! Trängseln är fruktansvärd i början. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle varit att starta med alla killar också. Men det blir snabbt bättre och tack vare trängseln hittar jag många fina fötter att följa. Vi ett tillfälle ser jag en spegelbild av mig själv. En tjej i likadant HUUB-swimskin som ligger precis bredvid mig och simmar exakt likadant. Fast spegelvänt! Njuter!

Det är mitten av oktober och jag simmar i ett ljuvligt turkosblått hav utanför en paradisö mitt i Stilla Havet – sämre kan man ha det! Jag har ju i förväg bestämt mig för att njuta, le och ta in varje ögonblick av denna dag! Men det är tävling och jag märker det på mig själv. Vill inte stanna och se mig omkring. Vid vändpunkten stannar jag dock till och tittar upp – 2 kilometer avklarade – 43 minuter passerade. Påbörjar tillbakasimningen och hinner tänka att jag kanske kan få en helt ok simtid ändå. Halvvägs på 43 minuter:-)

Men på tillbakavägen får jag kolla flera gånger om jag verkligen simmar rätt. Jag ser inga andra simmare. Direkt efter vändpunkten gick alla andra fullkomligt upp i rök. Jag är helt ensam. Kommer ikapp några långsammare simmare och tänker lägga mig på fötter men det går för långsamt. Simmar om, det känns bra! Men större delen av tillbakasimningen är jag helt ensam. Inga fötter, inga fina spegelbilder och frustration över att det går så långsamt.

Flera gånger tittar jag upp för att kolla om det finns fler simmare i närheten. Till slut kommer jag till kajkanten och följer den till mål. Klockan stannar på 1:46. Jag är ingen bra simmare men den tiden blir en besvikelse även för mig!

Det är bara att släppa och gå vidare! Nu börjar det härliga – cyklingen på Hawaii! Jag har inte funderat så mycket över att väderprognosen kan vara fel. Jag är glad – cyklingen kommer gå bra!

Ett varv runt piren, hämta blå cykelpåse och sedan fullservice i tältet. Jag blir påklädd och insmörjd. Lätt att hitta min cykel – den står ensam och övergiven. Flera tomma rader..!

Först en mil runt Kona, publiken skriker högt. Det första som händer när jag fått i mina fötter i skorna är att jag tappar min styrflaska som jag fyllt med gel – oumbärlig gel. Stannar, springer tillbaka och sätter fast den med en extra hårsnodd jag har på styret. Sen drar jag på hårt till första vändpunkten, cyklar om den ena medtävlande efter den andra. Skön känsla. Jag ler och vinkar till publiken. Lycklig! Lyckligt ovetande om vad som väntar.

Uppför Palani Road ser jag Erik och kidsen. Energi! Efter att jag kommer ut på Queen K är det tomt – jag, min cykel och lavafälten. 9 mil. Det känns bra! Ok fart fast det är motvind. Gel och vatten på alla aid stations. Missar några gel och är glad att jag fyllde flaskan och satte några på cykeln. Äter och dricker på klocka – hungern går ju inte lita på en sån här dag.

Jag stoppar gelen innanför byxbenskanten vid aid stations för att hinna ta en flaska vatten till. Trycker i mig dem när jag fått upp farten igen. Vid ett tillfälle får jag en gel som redan är lite öppnad, utan att jag märker det just då. Stoppar den innanför byxkanten.

Efter en stund märker jag att jag är kladdig i knävecket och sprutar lite vatten på benet för att få bort kladdet som gör att huden i knävecket klibbar ihop vid varje tramptag. Och jag tar ju ganska många tramptag. Kladdet går inte bort och efter ett tag märker jag att jag har gel över hela benet. Det är kladdigt!! Och det blir inte bättre när jag tror att jag har en flaska vatten i flaskhållaren bakom sadeln, häller över ryggen innan jag inser att det är sportdryck. Tur att det inte funkade så bra att hälla i hjälmen;-)



Efter 5 mil tilltar vinden påtagligt. Jag ser en tjej bokstavligen blåsa av vägen. Vinden fångar hennes framhjul och vrider cykeln helt åt sidan. Hon är på väg tillbaka, har bra fart och faller några tiotal meter framför mig. Men reser sig upp och verkar vara ok. Men jag blir skräckslagen inför vägen tillbaka. Högprofilshjul var helt fel val. Efteråt hör jag om den ena läskiga olyckan efter den andra.

Ser inga skyltar till Hawi, vändpunkten, men vet att det är 9 mil. Det känns tröstlöst långt. Och det går långsamt så varje mil tar mycket längre tid än vanligt. Jag gillar att cykla – jag gillar framför allt att cykla fort. Gärna nerför och medvind! Idag går det långsamt, motvind och uppför! Och jag gillar det inte…

Får fruktansvärt ont i magen ungefär halvvägs upp till Hawi, kräks nästan men lyckas inte riktigt. Det går över och efter det mår magen bra hela dagen.

Sista biten upp till Hawi är förtvivlat lång. Jag vet att det är nära då jag möter medtävlande som nyss var på väg upp bredvid mig. Ändå känns det som om jag aldrig kommer fram. Till slut ser jag vändpunkten. Glad! Nu blir det utför.

Och det går så fort utför att jag inte vågar titta på klockan för att se hur fort. Vid ett tillfälle uppfattar jag 60-nånting. Lycklig! Nu ska jag hyfsa till min usla cykeltid. 15 kilometer går galet fort. Vinden i ryggen och jag trampar på allt jag kan. YIHAAA!

Jag kollade väderprognosen och vinden ska vända mitt på dagen. Det gör den – strax efter mig i Hawi – och det dröjer inte länge innan vinden ligger emot mig igen. Jag ville njuta av cyklingen som jag alltid gör. Nu får jag jobba hårt med mina tankar istället. Höften värker. Jag har så ont i ryggen att jag nästan får panik.  Och jag håller så hårt i styret att händerna krampar. Jag är galet trött på gel, trött på min hjälm (för varmt även för mig), trött på den konstiga stickiga känslan i höger fot och jag vet inte hur länge till jag kommer orka med motvinden. Vill bara ge upp.



Denna cykeltur är allt annat än njutbar. Den är jobbig, mentalt och fysiskt, het och läskig. Jag gråter flera gånger av rädsla. Cyklar om några men är ensam nästan hela vägen tillbaka till Kona. Jag vill inte drafta, jag vill verkligen göra mitt race. Men i denna motvind hade kanske frestelsen blivit för stor även för mig. Om det funnits någon att drafta på. Det gör det inte..!

Nära Kona lyser trafikljuset rött. Jag är så trött i huvudet att jag är på väg att bromsa innan jag inser att det röda inte gäller just nu. Plockar ur fötterna ur skorna tidigt för att lufta dem lite innan de ska ner i löparskorna. Men min främsta tanke är att jag inte kommer springa. Cykeln har knäckt mig fullkomligt. Börjar räkna på om jag hinner gå i mål om jag går hela vägen – om jag ska bryta vill jag inte cykla en centimeter till utan bryta här och nu.

Tydligen har jag dock sagt någon gång att det alltid är för sent att ge upp. Så jag fortsätter.

När jag cyklar in i mål tänker jag att jag bara ska springa tills jag träffar Erik och killarna. Lämnar cykeln och hjälmen. Springer – nåja! – runt piren och in i tältet för fullservice igen. Dricker kallt gott vatten och ut på löpningen!

Hjärnan skickar signaler till kroppen – korta steg, ryggen rak, höften fram och armarna pendlande utmed sidorna. Benen vobblar och viker sig, de gör inte alls som hjärnan säger. Men på något sätt tar jag mig framåt ändå. Publiken är fantastisk och skriker högljutt. Får energi, ler! Det känns hemskt men ändå lite roligt! När klockan piper första gånger börjar jag skratta. En kilometer avklarad – 41 kvar. Jag är tröttare än jag kan minnas att jag någonsin varit och nu ska jag springa ett marathon.

Efter tre kilometer står familjen där och hejar. Stannar, pussar dem, får ny energi! Fortsätter sedan springa tills jag vet att de inte kan se mig längre. Då stannar jag och går. Publiken skriker. ”Come on miss Pink! You can do it!” Tittar på klockan hur snabbt jag går. Räknar ut att jag hinner i mål även om jag går hela vägen. Sju timmar. Och jag kanske orkar springa lite sen. Bara inte just nu! Så trött!

Men ett gäng som gör vågen och säger att jag har ett vackert leende (det är äkta – jag är ju trots allt på Hawaii och gör Ironman!) får igång mig igen. Jag börjar springa och jublet är öronbedövande. Sen slutar jag inte springa. Efter 6-7 kilometer är cyklingen borta ur benen och hela min kropp inställd på att springa. Dricker på varje aid station, cola, vatten, sportdryck. Tar en gel varje gång som jag äter mellan stationerna. Får i mig 5-6 gel på hela löpningen och magen mår bra!

Jag springer. Ler och springer! Vändpunkten efter ca 9 km söderut på Alíi Drive är första delmålet. Skrattar högt flera gånger då jag inser vad jag håller på med. Cyklingen var hemsk men nu är den över och jag springer. Jag får enormt mycket publikstöd och kommentarer ”Nice smile miss Pink!” Det ger mig energi att springa vidare.

Går uppför Palani Road som jag planerat men kommer igång direkt på Queen K. Möter svenska vänner på väg tillbaka! Solnedgången är en sådan man bara ser på paradisöar. Ett stort orange klot som sakta sänker sig ner i havet och färgar hela himlen rosa-orange-lila. Jag vill säga åt alla jag möter att vända sig om och titta på solnedgången.

Luften dallrar av hetta och tar bort allt tvivel om att detta är den hetaste IM jag gjort eller någonsin kommer göra. Hetast på alla sätt. Jag är lycklig! Jag är löpare och halva maran är avklarad. Förbereder mig för en dipp efter 28-30 kilometer. Den händer inte, jag bara ler, springer, njuter!

Vägen till andra vändpunkten Energy Lab är lång, obeskrivligt lång. Vid varje liten avtagsväg tror jag det är dags att svänga ner mot havet men nej, inte denna heller. Nästa, nästa, nästa. Längre än jag tänkt men jag ska ju få ihop mina 42 kilometer så vare sig de är före vändpunkten eller efter ska de bli 42 – varken mer eller mindre.

Jag har ett litet orosmoment, mitt chip piper inte när jag springer över tidstrådarna. Vid vändpunkten vid Energy Lab haffar jag en funktionär och tvingar henne att komma ihåg mitt nummer. Så åtminstone någon kan intyga att jag varit där. Hon upprepar mitt nummer och säger sen bestämt GO!!!

Efter vändpunkten skrattar jag mig i mål. Det är mörkt, det är jobbigt, det är varmt. Men jag är i mål. Jag är galet trött och det är mer än en mil kvar. Men jag gör som jag lärt mig av Calle – plockar den milen ur sitt sammanhang och ökar farten. Det håller några hundra meter. Men jag är lycklig. Min löpning håller ihop – det gör inte ont någonstans längre och jag gråter glädjetårar! Peppar alla jag springer om och delar med mig av min energi!

Queen K måste ha krympt i mörkret för även om det känns långt tillbaka till Kona känns det kortare än vägen ut. Springer in i en kon en gång och trampar snett för nära dikeskanten, mörkret är intensivt. Stjärnhimlen formidabelt nerlusad med lysande stjärnor. Tittar och njuter. Publiken hejar och skriker ”You are an Ironman!” långt innan mål. Jag skrattar och ropar tillbaka ”Yes I am!” Jag vet att jag kommer klara det och lyckan jag känner är fulländad. Njuter hårt de sista kilometrarna in i mål.

Nerför Palani Road går det fort. Klockan piper men jag har inte tid att titta. Har fullt upp med att le mot alla som hejar! Och tiden är oviktig. Det är 1,5 kilometer kvar av en hel Ironman! På Hawaii!

På målrakan är publiken helt vild och ljudet öronbedövande. Jag skrattar, gör otaliga high five och sträcker armarna i luften. Hör Mike Reilly i högtalaren ”Susanne Lorinder – You are an Ironman!”

Jag får min medalj, träffar vännerna som redan gått i mål, duschar, får massage. Sen börjar jag skaka och kräkas. Allt jag stoppar i mig kommer upp och skakningarna upphör inte. Till sjuktältet. Igen. Jag vill inte! Jag vill fira och dricka champagne. Men jag kollapsar på britsen så fort jag försöker resa mig. Vid midnatt fraktar Erik hem mig, jag lyckas få i mig en banan och några chips. Somnar.

Efter Kalmar ångrade jag att jag tackat ja till sloten på Hawaii. Jag kunde inte känna att jag var värd den, vad ska jag där att göra? Jag har ju inte ens lust att göra en IM till. Calle peppar och övertygar mig att jag visst har där att göra – ”Du fixade en slot med magsjuk uppladdning och race day. Hoppas du förstår att du i högsta grad är rätt kvinna på rätt plats när starten går i Kona Sussi!” står det i ett sms från honom. Många gånger denna dag tvivlar jag på att jag kommer ta mig i mål. Jag får hejda min tankar många gånger och styra in dem på ”rätt” banor igen. Alla har det jobbigt i vinden och värmen!

På banketten dagen efter får jag fira. Vinnarna i respektive åldersgrupp och Pro får gå upp på scenen. Stora sonen Wilfred frågar när jag ska upp. När jag säger att jag inte ska upp är hans förvåning äkta och han utbrister ”Men du vann ju!” Han har sett min medalj och tror att den betyder att jag vann. Barnens support är det största jag har och det gjorde mig till en vinnare. De säger till alla att deras mamma är snabbast i världen och jag har ju aldrig sagt emot. Det känns ju så bra när de säger det! Och tiden var inte viktig, det var en dröm att gå i mål innan det blev mörkt. Det blev inte så, inte alls. Och min målsättning var att ta mig just i mål och att njuta av loppet. Det blev så! Alla är vinnare på Ironman Hawaii!

Efteråt har jag ett stort skavsår i knävecket av gelén som rann ut, en gigantisk blåsa på ena stortån, snyggaste solbrännan i världen, brännblåsor på armens insida och ett lyckligt leende i ansiktet när jag plötsligt inser att det är över och jag klarade det.

Några dagar efter tävlingen åker vi med bilen ut på Queen K. Jag får panik då jag minns hur jobbigt det var. Samtidigt med panikkänslorna kommer också den behagliga vetskapen och den euforiska lyckan över löpningen och målgången. Jag klarade det!

 Anything is possible!