"Thomas, du är verkligen min hjälte:)."

Nu har det gått nästan en vecka sedan vi åkte ner till Motala för att delta i Vätternrundan. 2014 var mitt sjunde varv, men första varv tillsammans med SCT gänget (eller rättare sagt SCT är lite smalt för med i gruppen finns även ett antal hangarounds).

Historien bakom den minst sagt brokiga skaran cyklister som hade samlingsnamnet “Sollentuna + 70-tal” är att vi slog ihop två grupper som hade ungefär samma starttid som inte kände varandra.  När vi sedan  la vi ut förfrågan på SCTs hemsida och frågade vilka mer som ville komma med och köra för sub 10 med oss så la vi till ytterligare en grupp cyklister.

(Håkan, Camilla och Klas vid Grödby Kiosk) (Håkan, Camilla och Klas vid Grödby Kiosk)

Det var därför extra spännande när vi träffades första gången på Henriks kontor i mitten på mars för att planera. Ganska tidigt insåg vi att det bara var några få i gruppen som hade erfarenhet av klungkörning och att flertalet aldrig hade kört Vätternrundan innan. Men det hindrade oss inte utan vi satte upp ett ganska ambitiöst träningsschema. Mötet avslutades med en cykeltur som tyvärr jag fick hoppa pga av att det var barnhelg.

Under våren träffades vi flertalet gånger och körde tillsammans, men ett tillfälle som etsats sig fast lite extra är vår cykeltur den 6 april. Det regnade och vars svinkallt, men trots det samlades en skara cyklister hemma hos mig i RO tidigt på söndagsmorgonen. Jag tror jag hade klätt på mig alla kläder som jag har och kände mig och framförallt såg ut som en köttbulle. Den lite för korta SCT-jackan avhjälpte inte saken. Den som nog frös mest var stackars Micke som hade missat sina skoöverdrag och som fick försöka lösa situationen med ett par rosa hundbajspåsar (behöver jag säga att det inte fungerade speciellt bra). Turen gick ner till Årsta Havsbad, Sorunda och hem. När vi kom till Grödby så var vi så skitiga och kaffesugna att vi fick kioskägaren att öppna den annars stängda butiken. Kaffe har sällan smakat så gott.
 

Nästa pass som ger lite speciella minnen är vårt genrep den 1 juni. Det var ju då allt skulle sitta, tekniken flyta, farten maximeras osv. Vi samlades hemma hos mig kl 9.00 på morgonen och gick igenom teknik m.m. innan vi gav oss av ner mot Nynäshamn. Och vilken fin tur vi fick och vilket gliiiid! Visserligen lite ryckigt i början, men sen jäklar, det finns verkligen potential i den här gruppen. Många riktigt starka och bra cyklister och när alla bara gled in i tänket att inte vara triatleter och individualister för en dag så gled vi fram i stort sätt utan ansträngning. Tyvärr saknade vi några på turen, men större delen var med och det kändes bra. Det är verkligen en stor skillnad när man får till en bra rotation mot när det blir ryckigt.

På genrepet bestämde vi att dela upp ledarskapet på mig, Jonas, Fredrik och Klas och att vi skulle ha varsin grindvakt. Jag höll ihop gruppen och vi skapade tillsammans en raceplan utifrån en mall som Jonas knåpat ihop. Det skulle visa sig att den var riktigt bra. (VR_original_#4)
 

Raceday (och dagen innan)

Klockan 12 smällde jag igen datorn och småsprang mot pendeln för att hinna hem i tid för avresa. Mathias skulle hämta mig vid 13.40 så det var ganska tight. Väl hemma packade jag ihop det sista och gjorde en liten matsäck och precis när allt var klart kom Mathias och vi packade in och for i väg ner mot Motala.

På plats i Motala checkade vi in i vårt boende och gick in till stan för att hämta nummerlappar och shoppa lite. Vi skulle ses hela gruppen först vid 00.56 så det var ganska gott om tid. Det kändes lite tomt att Klas blivit sjuk och inte var med. Han var ju en av dem som verkligen varit med från början och satsat, tränat och det kändes lite orättvist att han inte fick gå med oss och ladda.

Det kurrade lite i magen så vi passade på att fylla på energidepåerna riktigt ordentligt innan vi gick tillbaka till huset igen med ett lass spaghetti bolognese på torget i Motala. Där mötte även Toni upp och vi gick sedan tillsammans tillbaka till huset för att vila lite innan det var dags att ge sig av mot starten.

Det kändes verkligen lite absurt att kliva upp 23.40 och äta frukost, det hade inte ens hunnit bli mörkt ute. Det hade hunnit bli ganska kallt ute och jag var glad att jag valt att ta med ben, armvärmare och skoskydd till Motala.

Vid starten mötte vi upp de andra och jag hann göra en liten kort genomgång av raceplan, lite förhållningsorder, kommunikation etc med gruppen innan det var dags för start.

Starten gick bra och vi tog oss i våg på två led ut ur Motala. Motorcykeln körde med oss i 3-4 km och Jonas och jag som cyklade längst fram skämtade om att han sinkade vår raceplan. När han svängde av blev det riktigt mörkt och lite svårt att se. Speciellt en sväng när vi skulle upp till vänster var riktigt svår. Efter Vadstena drog jag igång rotationen och efter några ovana varv kom vi igång. Det märktes att vi inte var så samkörda som vi borde ha varit, men efter ett tag rättade det till sig och gruppen blev mer och mer van vid mönstret och vi fick upp flytet. Det var godstämning och alla skrattade och var glada.

Efter ca 5 mil började några fråga om när nästa stopp var (så mycket för att skicka ut raceplan innan och gå igenom den innan ;)) och det visade sig att hela ledet i stort sätt var kissnödiga. Vi valde ändå att köra på för att inte förlora fart. Gissa om det var flera som suckade lyckligt när vi kom till Ölmstad :). En lärdom till nästa gång är att vi ska ha ett snabbstopp efter ca 5 mil och skippa kisspausen i depåerna. Där ska vi bara fylla flaskorna och hämta bullar nästa år. Behöver jag säga att milen innan Ölmstad var ganska tyst. Många sammanbitna miner ;) jag tror inte det var någon som inte hade ont ända upp till njurarna.

Vi körde i alla fall helt på raceplan ner till Ölmstad och det var ganska enkelt då det var i stort sätt vindstilla (2 m/s ger varken till eller i från) och bra väg. Stoppet tog dock en hel del tid och den marginal som vi trodde vi hade lagt in visade sig vara precis vad vi behövde. Jag funderar varje är varför de inte har tjejtoaletter så att vi slipper stå och vänta på alla män som gör nummer två.

Ner mot Jönköping blev det ryckigt igen och vi hade svårt att hålla ihop klungan. När vi sedan vände upp för västsidan så kom den, vinden. Den var verkligen inte att leka med. 8 m/s rakt i ansiktet och det var nu vi fick lida för att vi inte lagt mer tid på klungteknik innan rundan. Det märktes inte minst på att vi inte orkade hålla tempot och vi tappade nästan tio minuter upp till Fagerhult. Stämningen var dock helt fantastiskt och jag minns fortfarande Thomas underbara “du ser stark ut”, “jäklar Camilla, bra jobbat” osv. Thomas du är verkligen min hjälte :).
 

Jag tappade faktiskt lite lusten efter Jönköping och hängde läpp. Om det var tiden på dygnet, brist på energi eller något annat det vet jag inte, men det kändes bara tungt (desto härligare med de glada tillropen :)).

När vi kom till Fagerhult så tog Jonas över från Fredrik och han gjorde ett riktigt smart och bra drag och drog upp tempot och även hastigheten på rotationerna. Motivationen ökade igen och kraften i gänget kom tillbaka. De glada hejaropen blev fler och fler och det var riktigt kul att swisha fram. Jag minns speciellt när vi svängde in mot Hjo och solen speglade sig i Vättern. När vi kom upp till Boviken så var vi nästan på plan igen och därför blev det order om ett snabbt stopp och sen i väg för att klara vårt mål. Tyvärr gjorde vi här tre misstag:

1. Vi skulle delat upp gruppen i en som gick för 10.10 och en som gick för sub 10. I stället blev vi så stressade så vi tyvärr missade tre som lämnades i depån och som inte hann med. Oerhört trist när vi kört ihop så långt.
2. Vi hade inte innan bestämt vem som skulle ta Klas plats och varken jag eller Jonas kände oss starka nog. Det slutade med att jag försökte, men jag orkade inte hänga med i det tempot som vi drog upp och var tvungen att släppa.

3. Vi tappade klungtekniken igen och det blev ryckigt. Vi skulle gått ner på ett led i stället när vi blev så pass få.

Gruppen spreds därför efter Boviken och flera cyklade ensamma in i mål vilket är lite sorgligt. Att bli lämnad av gruppen är inte ok. Nästa år ska det inte behöva hända utan vi måste dra lite lärdomar från detta år. Om vi är olika starka så är det bättre att dela upp oss i två grupper än att vi ska droppa av en efter en så att man får göra ett eget race in i mål.

Jag valde  att släppa gruppen efter 24 mil när lungorna helt enkelt inte ville vara med om en tempoökning till. Gräsallergin hade satt sig på andningen och näsan var helt täppt. Jag vågade helt enkelt inte dra på mer och orkade inte ligga i 35 km/h i motvinden. Hade vi legat tightare så hade det nog gått, men jag var helt enkelt inte stark nog att ligga och ta så mycket vind  i det tempot.

I stället blev det två tunga mil upp till Hammarsundet i motvinden och tempot sänktes ner till 25 km/h. Jag är ändå enormt nöjd med det om man ser till omständigheterna. Jag motiverade mig med att jag nu fick lite “riktig” triathlonträning när jag ända håll på ;).

Vilken fröjd det var att vända ner på östsidan vid Hammarsundet och känna vinden i ryggen. Tempot ökade och motivationen att komma i mål steg igen. Medevi var lika vackert som alltid och hejarklacken en av de bästa.

10.19 gled jag äntligen över mållinjen. Nitton minuter efter vårt mål och tjugo minuter efter den första gruppen, men jag är ända grymt nöjd med insatsen.

Jag vill passa på att rikta ett riktigt stort tack till hela teamet:

Jonas Littorin
Fredrik Kron
Klas Nyström (sjuk)
Mattias Eriksson
Magnus Johansson
Sofia Ahlqvist
Mathias Liljefors
Henrik Näsman
Viktor Sandahl
Håkan Lundqvist
Henrik Selbo (ej med på VR)
John Cotsell
Tony Olausson
Mikael Karlsson
Martin Fernström
Stefan Norberg (sjuk)
Thomas Önnmark
Göran Fredriksson

Vilket engagemang och vilken kämpaglöd!

Ett speciellt tack till Henrik N som hållit ihop allt och till Jonas, Klas och Fredrik för bra samarbete kring raceplaneringen. Jag ser redan fram emot en revansch nästa år och att möta våren på cykeln tillsammans med er.

Camilla kan du läsa mer av på bloggen, "Tri and beat me" >>