Då kommer paniken, cykelskorna är kvar i lägenheten!

Ironman Copenhagen 2015
Glädjen är aldrig lika stor om man inte kan dela den med någon!
Här kommer en lite annorlunda racerapport, har delat upp den i två, första delen handlar mer om känslor och upplevelser under loppet och andra delen är till er som funderar på att köra loppet.

Prerace
Efter nu sex genomförda Ironmans känner jag mig ganska komfortabel i vad som ska hända och göras, att påsar ska packas och lämnas in och cykeln ska fixas etc. Men trots det, så är det alltid något som händer eller ställer till det. I år var det upptäckten av att alla bara pratar om vinden och att det i Danmark är idiotiskt att cykla på tubdäck! I Danmark har man någon form av granitsten på vägarna, som är väldigt vass och lätt kommer upp när det regnar, fråga mig inte hur men så är det. Det var bara att bege sig till expon, väldigt liten sådan, och leta ut de mest punkteringssäkra däcken och hem och limma om. Jag lyckades även hitta ett medel som man kunde ha i däcken innan. Trots två år med disc känner man sig ibland ändå som en rookie!

När jag väl fått i vätskan och pumpat däcken var det hög tid att ge sig av för att lämna in allt i växlingsområdet. Hade dock en känsla av att discen läckte lite men nu hade jag ingen tid att förlora, för vad det något som danskarna var noga med så var det incheckningstiderna! Väl där så pumpade jag upp däcken ordentligt igen, för då ser jag om de läcker, när jag kommer på morgonen och får lösa det då tänkte jag. Det var som sagt ingen lek med tiderna! Vi hade mellan 17-18.30 att lämna in utrustningen och 18.31 började de blåsa med visselpipor och vakter med hundar började patrullera. Det var bara att gilla läget och åka hem, dock med en smärre ångest om vi säger så.
Natten blev som den alltid brukar bli, någon form av vila där man vaknar titt som tätt och tror att man försovit sig eller glömt något.

Raceday
Vaknade runt kl. 04 av mig själv och bestämde mig för att gå upp. Ville vara tidigt i växlingen för att kolla däcken. Frukosten bestod av 3 ägg, halvt paket bacon, blåbär med nötter samt en ordentlig cocktail av Beroca boost, high5 elektrolyter, magnesium, resorb.
Det ända jag kunde tänka på var – vad gör jag om jag inte har luft i däcken när jag kommer fram!! Med min klassiska Ironman-låt ”til I collaps” med Emenem i lurarna, på repet tog jag mig till T1. Här får jag se solen gå upp och känner att det här kan bli en riktigt bra dag!

När jag väl tagit mig fram till min cykel bland de 3200 cyklarna och ber en bön till däckguden och lovar att var snäll, om jag har fullt med luft i däcken och inser att YES de är hårt pumpade! Jag drar en lättnades suck och kör på med mina förberedelser. När jag torkat av cykeln efter nattens regn och lyckats låna lite olja till kedjan tänker jag, då är det väl bara att sätta i skorna och börja värma upp. Då kommer paniken, cykelskorna är kvar i lägenheten! Hinner tänka idiot, rookie, bonde, sopa tills jag samlar mig och tänker – vad var planen för om däcket hade varit tomt, jo att ta mig tillbaka med taxi och hämta ett reservdäck, Karans tävlingsdäck, han som jag bodde hos, tack för lånet av lägenheten, suveränt! Så samma plan nu, fast hämta skorna. Kutar ut ur växlingsområde, tänker att någon har säkert tagit taxi hit och mycket riktigt! Hoppar in i den och förklarar att nu behöver det gå undan!

Väl tillbaka i växlingen med skorna på plats har jag 20 min på mig att lämna T1, då alla måste lämna 7.30, lämnar 07.29.50! Efter mig stod domare redo med straffkorten för de som var försena ut ur växlingen. Väl utanför hade jag 25 min för mig själv, då jag bara står på stranden och ser solen gå upp och går igenom loppet och vad som måste göras. För det fanns bara en sak för mig idag och det var att klara sub 9.30, inget annat var acceptabelt! Hade ju trots allt valt bort detta för min kusins bröllop, vilket inte var ett lätt beslut att fatta.

Simningen
Det här med att starta i age groups (AG) var ju lite roligt hade jag tänkt, tills jag kom ut på simningen. När det kommer till simningen brukar jag leva på gamla meriter och tränar inte det så mycket men får ändå rätt bra tid. Men denna gång fick jag uppleva vad det var att ”kriga” i vattnet, tog mig nog lite ”vatten över huvudet” när jag ställde mig längst fram, för till skillnad från oss svenskar så kan danskarna simma. Det blev till att ”fäkta” för att hålla position och komma runt första bojen. Sedan blev det lugnt ett tag tills man började komma ikapp de långsamma simmarna i övriga AG, då jag startat i näst sista gruppen, så blev lite sicksackande.

Cyklingen
Väl uppe ur vattnet var det till skillnad från övriga lopp, där det är rätt lugnt i växlingen, helt kaos här. Då vissa startat 50 min före mig var ju växlingen helt smockfull och inte alls anpassad för antalet deltagare. Fick åter ”kriga mig fram” till min påse och ”kriga mig” till en plats för att få av mig våtdräkten och efter att ha blivit tacklad både en och två gånger lyckade jag ta mig ur tältet. Resulterade dock i att jag tappade både min energikaka och gel.

Väl uppe på cykeln var det ungefär 10km till där banan började på riktigt. Cyklingen är en två-loops-bana och första delen är riktigt trångt, då det är folk överallt och man bara får köra på en sida av vägen. Återigen det här med att starta AG för AG var inte så optimalt alls, om du frågar mig. Väl ute på banan, så börjar det med en fin raka längs kusten och enligt utsago var det här man skulle ”bomba på”. Det var precis vad jag behövde för jag satt nämligen mest och hackade tänder efter simningen och värmen som jag trodde skulle komma av solen kom aldrig. Jag kände mig rätt ”naken” när jag såg danskarna komma med både armvärmare och vindväst, hade betalat rätt mycket för det där och då.

Efter kanske ca 30-40km så svänger man in i landet och här är det landsvägskörning som gäller med smala vägar och mycket kurvor, lite tekniskt helt enkelt och mycket folk, svårt att hålla en bra jämn fart. Väl ute på stora vägen igen, på väg tillbaka, går det att trycka på igen. Efter att man tagit den enda riktiga backen i ”Geels bakke” där det i princip råder ”Tour de Frances-stämning”, folk som står tätt och skriker, mycket peppande! Åker man in i en liten stad med djävulska kullerstensgator, så där rök båda vattenflaskorna baktill och inte hade man fyllt på flaskan vid styret, så bara att hushålla nu! Satt också i sadeln genom staden, vilket var en miss, då det resulterade i att sadeln åkte ner ca en 1cm, så mycket för att man lagt dyra pengar på en bike fit tänkte jag!

Det blåste rätt friskt under hela loppet men trots att det är en rundbana kände jag inte riktigt någon gång att nu har jag vinden i ryggen. Jag fick det förklarat efter loppet av en danska – att så är det bara i Danmark, fråga inte varför. På andra varvet, så kom det jag fruktade ännu mer än vinden, nämligen regnet! Det ända jag hade i huvudet var ingen punka nu samt min kära vän och träningskamrat Dannes ord ”har man mindre än 35km i snitt så förtjänar man inte discen!” Så det var bara att bita i och kunde konstatera att fler och fler folk fick punktering men försökte koncentrera mig på att hålla ihop cyklingen och vara beredd att ”bomba” på vägen tillbaka in mot staden. Om man nu kan kalla hastigheterna jag kör i att bomba!

Väl av cykeln, insåg jag att det kommer bli på marginalen nu. Såg nog riktigt kul ut när jag klev av cykeln efter att ha pressat mig rätt hårt och nog cyklat lite över min kapacitet. Av rutin så vet jag att så fort jag börjar springa så tappar man all förmåga att räkna ut snitt-tider och liknande, så jag hade räknat ut det på cyklingen, bra tips, att jag behövde hålla mellan 4.36-4.37/km. Jag bestämde mig för att som vanligt gå ut lite under och sen låta mig tappa på slutet, vet att det är fel och att negativ splitt är att föredra men men!

Nu började kriget!! Fick inte en meter på denna regniga Mara gratis.
Min vanliga plan brukar vara att springa mellan vätskestationerna och gå genom dem men insåg ganska snabbt att jag inte orkade hålla ett tillräckligt högt tempo för att kunna ge mig själv lyxen att gå. Så ny plan; spring hela tiden! Fick till min förskräckelse hela tiden se mig snittöka och närma mig 4.36 och efter att ha sett den slå över från 4.35 till 4.36 och påföljande km var på 5.20, visste jag att det inte var långt kvar till 4.37 och en tänkbar miss av mitt mål på sub 9.30.

Även om man haft ont i kroppen under rätt många timmar så går det inte att jämföra med de sista 10km och det är under dessa stunder som man får bekänna färg och visa vilken typ av människa man är. I dessa lägen tänker jag ofta på dem som står mig nära, på dem som offrat saker och ställt upp för mig och för att jag ska få vara här. För även om triathlon är en individuell sport så går den inte att klara själv hur konstigt det än låter! Jag bestämde mig i alla fall – att jag inte lämnar Köpenhamn med en tid över 9.30, det får bära eller brista! Jag visualiserade mig att jag var tillbaka på Kungsholmen och att jag bara skulle springa ett varv runt den, ca 10km, så bit ihop nu! Har egentligen inga minnen från de sista 5 km, kunde inte riktigt slappna av då jag låg så nära mitt mål. Men väl inne på målrakan, kom jag in samtidigt som fyra andra, vilket var en ny upplevelse då jag ofta är ensam.

Hade utan tvekan kunnat springa om dem alla fyra men är det något jag tycker man inte gör, så är det att springa om någon på målmattan, som njuter av sin prestation och tar emot publikens jubel! För en sak är säker när det kommer till Ironman och det är ”to finish is to win” utan istället lät jag dem få sin stund och jag passade på att njuta lite och ”highfiva” Paule K, mannen med den outtröttliga rösten, även mannen som sitter inne på de magiska orden ”You are an Ironman”!

Väl över mållinjen och efter att jag konstaterat att jag klarat mitt mål infinner sig en tomhet! Jag är sjukt nöjd, helt slut men ändå inte. Jag kommer på mig själv att jag väntar på att något ska hända och inser att nej denna gång hade jag inte lyxen att ha någon support med mig eller någon som väntade på mig. Utan det var bara jag där, så det är bara att promenera mot duscharna och se till att få i sig mat, få en massage och varma kläder, för är ordentligt kall efter dagen. Måste ju säga att devisen ”ensam är stark” är sann men det är inte alls lika kul när man inte kan dela sina stunder med någon och det är något jag tar med mig från denna tävling.

Därför vill jag ändå tacka er alla som givit mig kraft under resans gång med glada tillrop och fina sms och mail! För en stund efter målgången och med lite mat i magen kunde jag ändå uppskatta det jag gjort och när jag sen satte på telefonen och det börjar plinga in meddelanden blev jag allt lite rörd igen. Tack!

Matnyttigt för dig som ska köra IM Köpenhamn

Innan loppet:
Det är en bit ut till T1 och de är hårda med tiderna.
Man får ingen plastpåse att skydda cykeln, så kan vara värt att ha med en för typ kedja och något att torka av kedjan med på morgonen och lägga på lite ny olja.
Såg ingenstans man kunde fylla vatten där ute (letade dock inte) hade med mig mina flaskor fyllda
Var klar i tid, inget skämt med att du får tidsstraff, om du lämnar senare än 7.30. Enkelt att värma upp innan på yttersidan av starten eller andra sidan stranden om man vill värma upp i vattnet. Då det var rätt kallt kände jag att jag hellre håller mig torr och någorlunda varm

Simningen
Kolla bannan ordentligt
Ha bra simglasögon, långt mellan bojarna, så se till att de inte immar
Är du snabb kommer du gå ikapp övriga AG och då blir det till att sicksacka, inte mycket att göra och det kommer du tappa tid på i slutet.

T1
Sjukt mycket folk!
Lång växling, då området är väldigt stort så håll koll på var du står, finns inga stora nummerskyltar

Cyklingen
Är mycket folk på banan, så är det bara (3200 deltagare)
Kommer blåsa
Tveksamt om disc är värt – jämfört med Kalmar var det väldigt få som hade det
Skulle nog inte köra tub – om du gör det satsa på ett par tåliga sådana
Se till att trycka upp farten ordentligt på rakorna längs kusten och tillbaka in mot stan på båda varven – svårt att hålla farten i mittenpartiet då det är väldigt tekniskt och mycket folk

Löpningen
Bara spring, blir inte plattare än såhär!
Sjukt mycket folk
Försök ha något svenskt på dig – hade nog fått lite mer support då. Så satsa på en svensk flagga eller likande på dräkten

Hoppas de stryker AG-uppdelningen och har lite flera domare på cyklingen, för stundtals så kändes det som Kalmar 2012 igen och man blev omkörd av vad som mer liknade ett lagtempo än en triathlontävling. Stundtals var det omöjligt att hålla avstånden då det var så smalt och mycket folk på banan men ibland var det också ett skämt hur fräcka folk var. Märkte det på en raka när jag tyckte att det kändes som någon var lite nära, kollar bak och ser ett pärlband av 5-6 cyklister på rulle bakom mig. Något jag inte gillar så är det Dopers and Drafters. Ni kan hålla er borta från triathlontävlingar helt och håller om ni frågar mig!