Då kom gråten och alla känslor efter att ha pressat sig själv något alldeles vansinnigt...

Låt oss få en sak ur världen på en gång: det här är en berättelse med ett lyckligt slut.
2008
Min fru Åsa och jag sprang vårt första ultralopp 2008. Hösten innan hade vi varit på nummerlappsutdelningen för Lidingöloppet när vi fick syn på en banner för ”Lidingö Ultra 50k”. Vi tyckte båda att det lät som ett äventyr, ett äventyr som borde gå att genomföra. Vi var ju trots allt redan marathonlöpare båda två. Så vi blev ultralöpare.

2010
De första åren var det bara ett femmilslopp per år men 2010 small det till. Det var inget vi planerade men innan året var slut hade vi sprungit tre femmilslopp, ett 75 km-lopp och ett 100 km-lopp. Ett av femmilsloppen var Täby Extreme Challenge, som på den tiden hade fler distanser. Dåvarande tävlingsledaren Jan Söderkvist lyckades faktiskt lura Åsa till att inte bara springa 50 km utan även fortsätta till 50 miles. Vi var frälsta. Siktet var nu inställt på den klassiska distansen 100 miles, eller i metriska mått 160 km.

2011
TEC 2011 var vi anmälda till denna långa distans. Det var ett tufft lopp för oss, vi fick kämpa rejält. Åsa blev vid ett tillfälle till och med avplockad från banan i en knapp timme av tävlingsledningen innan hon fick ge sig ut igen, hon hade blivit för nedkyld. Men vi kom i mål och kunde båda stoltsera med det åtråvärda bältesspännet i brons: ”TEC 100 miles”

2012 – 2013
Efter TEC 2011 var det som vi kom av oss av lite grann. Vi sprang en del lopp, bland annat ett ultralopp utomlands på kanalön Jersey men vi hittade aldrig tillbaka till samma regelbundna träning. Vi hade inga riktiga mål. På TEC både 2012 och 2013 nöjde vi oss med att springa kortare sträckor. Själv hade jag så intensiva konsultuppdrag så det gick utöver träningsmängden. Inför varje år så sade jag till mig själv: ”100 miles under 24 timmar!” men jag hade aldrig riktigt hjärtat i det så varje år så blev det för lite träning för att klara det målet.

Samma visa upprepade sig inför TEC 2014 och den här gången var det värre än någonsin. Jag var för att vara ultralöpare otränad, sönderstressad på grund av jobbet, drack för mycket kaffe, slarvade med kvaliteten på maten jag åt och så vidare. Ändå kunde jag inte, ville inte, ge upp tanken att springa TEC. Ju mer tävlingsdatumet närmade sig, ju mer osannolikt blev det att göra 100 miles på under 24 timmar eller att klara 100 miles överhuvudtaget. Tydligen hade jag gett upp alla ambitioner och tänkte att jag borde sälja eller ge bort min startplats men det hade varit ett så nederlag så jag kom mig aldrig för att göra det

2014 – dagen innan
Årets TEC närmade sig och plötsligt var det knappt ett dygn kvar till start. Ännu oförmögen att ge upp den vid det här laget väldigt fåniga drömmen om att spinga 100 miles så började ändå jag förbereda mig på olika sätt. Köpte Sportslick att smörja in fötterna med, köpte godis och annat att äta under loppet, uppdaterade gamla planerings- och utrustningslistor samt började ta fram vad jag skulle ha med mig. Fortfarande var jag osäker på om jag alls skulle starta. Det kändes inte som det skulle vara så bra idé pressa mig som man gör under ett ultralopp med tanke på hur mycket stress jag redan hade i kroppen och som jag hade haft en längre tid. Men jag packade och jag packade som om jag skulle vara ute i 30 timmar. Totalt orealistiskt. Helt vansinnigt. Och ändå, kanske, kanske skulle jag kunna klara i alla fall 50 miles? På nytt personbästa? Eller för den delen bara komma runt? Trots så otroligt dåliga förutsättningar och obefintlig satsning så kunde jag inte låta bli att dagdrömma lite.

Tävlingsdagen
Lördag morgon bestämmer jag mig för att verkligen ställa mig på startlinjen och försöka se loppet som ett träningspass för min del. Kanske springa 3-4 mil och sedan vara nöjd. Förvisso inte särskilt troligt att jag skulle vara nöjd med det allt annat var ju som sagt orealistiskt. Kanske åtta mil. Med enorm tur personbästa på åtta mil. Om jag kommer så långt som åtta mil se hur jag känner mig då och kanske ställa om siktet mot 16 mil. Återigen, orealistiskt men hoppet är ju det sista och så vidare. Samtidigt så kan man inte gärna starta i ett ultralopp och sikta på så långa sträckor om man inte är helt dedikerad från början, det krävs helt enkelt för mycket psyke för att komma så långt, i alla fall för mig. Så jag var ju chanslös på alla sätt och kunde lika gärna ta det som ett träningspass.

0 km
Innan starten var jag nog lite bister och sa till alla som frågade att det mina förutsättningar var urusla och att bara skulle bli ett par mil idag. Att ha ett så negativt sinnesslag inför starten av 50/100 miles-lopp är inte direkt en vinnande strategi. Jag antar att det var en form av försvarsstrategi från min sida, att intala mig själv att inte ha några förväntningar på mig själv.

De första varven gick på i ett, för att vara mig, bra tempo. Eftersom jag ändå inte skulle springa hela loppet behövde jag inte hushålla med kropp och krafter utan kunde ha ett högre tempo än normalt. Jag fegade dock lite och vräkte inte på fullt ut, en envis del av mig ville inte ge upp tanken på att springa långt, så jag var noga med att inte springa så fort att det blev det mjölksyra och jag försökte gå avslappnat i backarna.

20 km
Mot slutet av tredje varvet inträffade det jag hade fruktat innan loppet – huvudvärk. Jag hade nästan förväntat mig detta på grund av lång tids stress och sömnbrist och nu vara jag där. Smärtstillande under ultralopp har jag slutat med för jag tror det kan vara farligt att kombinera sådant som även i normala fall belastar det inre organen hårt med den påfrestning som ett ultramarathon innebär. Trots huvudvärken, som kom som dunkande smärtor om jag försökte springa, så gav jag mig ut på fjärde varvet. Men det var tufft, för tufft och någonstans efter 35 km bestämde jag mig för att bryta när jag kom in till varvningen. Tråkigt men jag var inte förvånad så jag kunde inte vara särskilt besviken. Jag säger till flera löpare som passerar mig och som frågar hur det är att jag bryter efter detta varv. När jag kommer in i varvningskontrollen säger jag också till diverse vänner att det är skit med huvudet och att jag kommer nog bryta. Skall bryta. Säkert. Troligen. Jag skall bara äta lite först.

40 km
Jag är alltså vid 40 km sprungna i ett läge där jag mår väldigt dåligt på grund av huvudvärken men kroppen i övrigt känns förvånansvärt okej. Jag tar lite spagetti och köttbullar och sätter mig ner. Man skall helst aldrig sitta ner under ett ultralopp, risken är stor att man inte kommer upp igen. Så jag sätter mig ner och äter som en slags signal till mig själv att jag verkligen skall bryta här. Nu gör jag något som jag fortfarande inte förstår att jag fick mod till: när jag ätit klart stapplar jag fram till serveringen, fyller på mina vattenflaskor, tar lite mat med mig och går ut genom bortre tältöppningen, ut på banan igen. Jag vet att det kommer bli ett helvete, att jag bara kan springa ett par steg i taget innan smärtorna gör att jag måste hålla huvudet så stilla som möjligt och ändå går jag ut på banan. Med vilje går jag ut till vad jag vet kommer bli ett par av de tuffaste milen i mitt liv.

Jag insåg i denna stund att tricket är att ta sig igenom varvningskontrollen, ut på andra sidan tältet, för väl ute på banan så vänder man inte. Man går inte tillbaka, man går istället klart det aktuella varvet. Sedan gäller det att upprepa detta ”Jedi-mindtrick” på sig själv vid nästan varvning. Igen. Och igen.

 
60 km
Jag kommer ihåg väldigt lite av femte, sjätte och sjunde milen. Det var en kamp mot huvudvärken. I efterhand är det för mig obegripligt hur jag kunde tvinga mig själv att utsätta mig för smärta på det här sättet. Jag visste ju att om jag bara gick var värken hanterbart men jag sprang. Eller sprang och sprang, jag snarade lufsade men jag försökte verkligen ta mig fram så fort som möjligt. Inte många steg innan huvudet dunkade något vansinnigt. Ändå fortsatte jag. Jag var en ultralöpare med ett uppdrag. Hela tiden räknade jag gång på gång ut hur lång tid jag hade kvar för att sätta nytt personbästa på åtta mil (50 miles). Vid något tillfälle fick jag för mig att kommit ett varv längre än jag verkligen hade. Vilken besvikelse när jag kontrollerade GPSen! Det gick dock fort över, jag låg fortfarande helt ok till tidsmässigt.

80 km
Fram emot varv åtta hade huvudvärken börjat släppa, inte helt okej men bättre. Om jag bara fortsatte att pressa mig kunde jag klara personbästa med hyfsad marginal. Kroppen i övrigt kändes fortfarande över förväntan och tankarna på att fortsätta fanns där. Samtidigt så visste jag av erfarenhet att det är först vid 50 miles som loppet börjar för den som har siktet instället på 100. I tankarna var upplägget ungefär såhär: Efter åtta varv så är nästa anhalt 10 varv. Det är dock bara en kort hållplats innan 12 varv som är det verkliga målet. Då har man bara fyra varv kvar och ett varv till kan man ju alltid ta och då är det bara tre varv kvar och det, det är bara att tvinga sig igenom. Vi pratar om mil här, om en löpare som varit ute i ett halvt dygn på banan och som kohandlar för fullt med sig själv om hur lite det egentligen är kvar. Eller en mil i taget. Två mil kan man alltid göra. Rätt var det är så har man gjort fyra mil. Och så vidare.

100 km
Från att öppet ha pratat om att bryta så var jag nu ett antal timmar senare fortfarande kvar i tävlingen och hade helt vansinnigt nog siktet inte bara inställt på 100 miles och personbästa utan till och med på att komma in under 24 timmar. Silverspännet, jag ville verkligen ha det där silverspännet. Tanken som hela tiden snurrade runt i skallen var att så länge det teoretiskt var möjligt att klara 24 timmar så måste jag hålla tempot uppe. Jag räknade och räknade och räknade. Dubbelräknade, dubbelkollade, skissade på olika tidsscenarion i huvudet. Hela tiden kom jag fram till: det borde gå. Det borde gå att få silverspännet. Så jag kämpade på. Varv efter varv.

120 km
Någonstans vid 12-13 mil började tröttheten sätta in på allvar. Musklerna började ta slut men det stora problemet var behovet av sömn. Eftersom jag inte riktigt hade satsat på årets lopp hade jag inte någon pacer med mig under natten så jag hade ingen som kunde distrahera mig och hjälpa mig att vara vaken. Ibland sprang jag enbart för att hålla sömnen längre bort, ibland lyssnade jag taktfast musik med hög volym. Ibland tillät jag mig att med slutna ögon bara gå på. Det var jobbigt men jag visste också att jag hade varit i det här läget tidigare och klarat av det, jag visste att det kommer att gå över. Så jag malde på, tvingade mig vidare kilometer för kilometer.

Ju färre mil som var kvar, desto tydligare blev det att jag faktiskt skulle kunna klara att komma in under 24 timmar, förutsatt att jag inte fick kramp med musklerna eller helt enkelt stöp i backen av trötthet. Oj så frestande det var att bara få luta sig en liten stund mot en stolpe eller ett staket. Jag tillät mig att stanna upp några gånger på de sista varven när löpare sprang förbi och luta mig med händerna på knäna men det var inte många sekunder jag vågade stå så. Vidare, vidare. Jag vågade aldrig slappna av, jag fortsatte att pressa mig själv för jag ville verkligen ha det silverspännet.

På slutet av näst sista varvet började jag verkligen tro på att jag skulle klara det helt vansinniga målet att komma under 24 timmar och jag var flera gånger på väg att börja gråta ensam ute i skogen på grund av känslostormen dessa tankar förde med sig. Jag såg att jag skulle ha mer än två timmar på mig att göra sista varvet och skulle därför kunna gå sista milen, jag behövde inte pressa längre. Ännu en gång kvalificerat självbedrägeri. Visst, jag skulle inte behöva springa men bara att gå 10 km till efter att varit i konstant rörelse i snart 22 timmar skulle bli tufft nog. Det visste jag ju men man bortser gärna från sådana trista detaljer. Bara en liten bit till.

150 km
Sista varvet började framförallt höger lår att trisklas med mig. Vaderna var också lite i farozonen men de hade redan gett ifrån sig skrämskott i flera mil. Jag sprang inte mycket den 16e milen för jag vågade helt enkelt inte riskera kramp. Vilken ironi det skulle bli att sig igenom nästan hela loppet mot överväldigande odds och stupa någon kilometer från mål. Eller 500 meter från mål. Eller ännu närmare. Nej tack. Så jag kämpade på gåendes. Eftersom jag mest gick, alltså tog det lugnare, så blev jag sömning igen och sista varvet blev återigen ett varv att slåss mot viljan att bara lägga sig någonstans. Men varje steg taget var ett steg närmare målet och silverspännet. Så jag kämpade på. Kämpade lite till. Kämpade ännu mera.

160,9 km
Jag kom i mål på 23 timmar och 15 minuter, nytt personbästa med drygt tre och halv
timme. Direkt efter målgång orkade jag inte riktigt prata med någon. Jag såg först inte att min fru Åsa, som själv kommit i mål 20 minuter tidigare, stod och heade på mig. Någon tryckte silverspännet i handen på mig och jag gick och satte mig.
Då kom gråten och alla känslor efter att ha pressat sig själv något alldeles vansinnigt. I knappt 24 timmar hade mitt direkta eller indirekt mål varit silverspännet jag nu höll i handen och jag hade bildligt talat gått igenom ett mindre helvete för att få det. Åsa stod bredvid och grät hon med, hon hade till skillnad från mig verkligen tränat målmedvetet för detta och var också både lycklig och helt slut.

Första gången jag kom i mål på 100 miles var jag riktigt trött på tävlinsgbanan och jag tänkte då för första gången i mitt liv ”aldrig igen”. Som alla ultralöpare vet så ändras sig sådana tankar rätt fort. I år var det annorlunda. Dels hann jag aldrig tröttna på banan, dels infördes i år ett nytt pris: guldspännet som ges till de som klarar 100 miles under 20 timmar. Så nu sitter jag och räknar på hur jag skall klara av att putsa mitt personbästa med lika mycket till… Vi ses kanske på TEC 2015!