Oftast tänkte jag nog faktiskt inget alls ändå, förutom på skidåkningen och hur djävulskt många varv det var kvar. .

I mål!

Mitt livs första skidlopp avklarat. Tänkte skriva tävling först, men jag vet inte om jag som deltagare i motionsklass får kalla det tävling riktigt när jag hasade mig runt som dammotionär.
Stora Vildmannaloppet avgjordes för andra året i rad genom en herrans massa varv på konstsnöspåret på Nydala. "Egentligen" ska loppet gå fyra varv runt milspåret, nu blev det istället åtta varv på en 5 km-slinga. Åtta varv på ett spår jag kan återkalla centimeter för centimeter inne i huvudet sen långt innan, verkligen en mental utmaning de luxe utöver det faktum att hela 40 km skulle tillryggaläggas... på skidor...

Som förberedelse inför Vasaloppet måste jag ändå prova åka några längre sträckor och det här var även en chans att seeda upp sig ett startled om stjärnorna stod rätt och skidgudarna vore med mig. Gick in i loppet tillsammans med Lena och en gemensam målsättning om att hålla ihop och gå i mål på 3 timmar och 30 minuter.
Det var en strålande vintersöndag, klarblå himmel, 6 minusgrader, vindstilla, skidorna låg på långa led i startfållan i föredömligt välpreparerade spår. Vet inte hur många deltagare det var, några hundra? Fältet sprack fort upp och vi kunde åka vårt eget tempo nästan för oss själva vilket visade sig bli ett förstavarv på blott 23 minuter! Ajaj, det hade varit bättre att gå ut lugnare och kunna öka allt eftersom, nu blev det tvärtom. 4:e och 5:e varvet var de tyngsta, mitt i loppet och med nästan oöverskådligt många varv kvar att köra, de gick på 28 resp. 29 minuter. Jag var sliten där, riktigt trött, fästet (eller om det var tekniken) började slira. Försökte bita mig fast i Lenas rygg så gott jag kunde, fast hon var så pigg, så pigg. Ögonen strålade och stakningen satt med kraft, hon var så peppad och pratade om adrenalin. Jag ville lägga mig ner och tröstäta choklad typ. Det var tungt. Sen petade Lena i mig lite druvsocker och det blev bättre för en stund <3

Vid varje varvning såg vi att det var gränspuck på målsättningen med 3:30, stressande. Jag tar inte den typen av tävlingshets på ett bra sätt, adrenalin och pepp finns inte i mig i en tävlingssituation. Inte alls. Det fanns episoder när jag bara drevs framåt av att jag banne mig skulle få valuta för de 250 kronor jag betalat i anmälningsavgift. Och jag har berättat för vänner och kollegor om att jag skulle köra loppet i helgen, jag måste ju kunna presentera ett resultat när de frågar hur det gick. Det flashade förbi avsnitt från en film jag sett om ultramarathon-löpare som fortsätter sina race fast deras kroppar håller på att falla sönder. Tänkte att kan de trotsa alla sina gränser borde väl jag kunna fortsätta hasa runt på elljusspåret på Nydala, det är faktiskt inte ens i närheten av gränsen av vad en frisk och kry människa likt jag själv borde klara av. Oftast tänkte jag nog faktiskt inget alls ändå, förutom på skidåkningen och hur djävulskt många varv det var kvar. Jag är inte jättepositiv när det kommer till tävlingar.

Efter sex avklarade varv var 40k-strecket inom räckhåll iaf, vi hade fått en personlig hejaklack i form av Maja som hejade på och hjälpte Lena med att langa druvsocker till mig vid varvningen (Tack! Beklagar att du behövde lyssna till den gamle skidlöparen medan du väntade på oss). Det blev lättare att ta sig upp för backarna när jag kunde tänka nu är det näst-sista gången, bara en gång till kvar, kör på bara. Klockan 14:06 (starten hade gått 11.00) passerade vi varvningen sista gången, 3:30-målet var nästan inom räckhåll. Nästan. Jag pressade på allt vad jag hade sista varvet, hyperventilerade mest hela tiden, svor åt skidorna när de slant, ignorerade brännandet från skavsårsblåsan som brustit på hälen. Tog det försiktigt genom de sista tekniska kurvorna som dragits genom skidlekparken för att säkert hålla mig på fötter och komma i mål utan missöden, Lena drog ifrån mig lite där men väntade in inför upploppet och vi åkte in gemensamt på 3 timmar 31 minuter

Det var en pärs. 40 km av backe upp och backe ner med i sammanhanget väldigt korta staksträckor blev otroligt slitigt. Tidigare i vinter har jag kört ett par-tre pass på 25 km, det blev ett betydande hopp upp till 40 helt plötsligt, jag måste omvärdera hur pass slitig sträckan i sig är och lära mig disponera kraften bättre. Det kändes förrädiskt lugnt efter första varvet, redan efter andra varvet blev jag dock märkbart trött sen rasade jag fort innan uppryckningen på sista sträckan.
Jag tog mig ändå i mål och målsättningen var inte helt tagen ur luften! Sen om det räcker till att seeda sig till led 9 är väl tveksamt kanske, historiskt sett är det ett svårseedat lopp där även bra åkare hamnar ett led längre bak än om de kört lika bra på ett annat lopp. Har redan börjat planera för ett eller två ytterligare långlopp innan det är dags för det riktiga, jag behöver erfarenheten inte minst!

Karin kan du läsa mer av i bloggen "om cykling i berg och skog" >>