.. kommit 30 km av de 165 km som skulle avverkas och här stod jag med kramp i båda ljumskarna.

Inför loppet

I detta fall så var själva resmålet det stora i resan och inte loppet. Hade inte lagt något större krut på att komma i form inför äventyret. Hade dock känt mig rätt så fräsch senare delen under hösten där jag varit pigg och haft bra ork i kroppen så i min hjärna hade jag en grovplan på att snitta dom första 2 varven på 5 h för att sedan trappa av och landa runt 28-30 timmar.
Dagen innan loppet hade jag joggat de ca 5 km till loppets startplats för pre-race möte. Under den turen upptäckte jag hur mycket värmen och luftfuktigheten ”åt” på kroppen.


Fyllde på med mycket vatten och saltprodukter för att ha en bra balans i systemet. Planen för loppet var att fylla på med 1 gel mellan varje station, man fick i förväg skicka dropbags till de 2 stationerna ute på banan samt ha en väska vid start/mål. Vid varvning skulle jag förse kroppen med salt/electrolyter.
För att få iväg dropbags-påsar i tid var man ”tvungen” att vara på plats 1 timme innan start vilken inte är min favorit direkt men minglade runt och njöt av att trots tidig morgon (start kl 06) ha behaglig temperatur. Skickade iväg 5 gels i varje påse.
Sedan något lopp tillbaka har jag slutat med att ladda upp med mycket mat inför mina lopp utan börjar få i mig energi tidigt i loppen istället. Känner mig dels lättare inför starten men också att kroppen är piggare och mer på direkt från start.
Åt en liten tallrik gröt med nötter, 1 papaya och en drack 1 kopp kaffe och 1 målersättningsdryck.
Kvällen innan åt jag en enklare middag med lax och grillade grönsaker. Och så mycket salta nötter.

Om H.U.R.T.

H.U.R.T. 100 är ett litet lopp för 125 löpare i utkanten av Honolulu på ön Oahu som tillhör det vi kallar för Hawaii.
Loppet är en varvbana, 20 miles per varv med ca 1500 hm upp och ner där man tar 3 ”toppar” och där stationerna väntar i dalarna. Vissa delar går genom semi-tropisk regnskog och endast 1% av loppet går på asfalt. Resten går mellan rötter, stenar och branta partier.
H.U.R.T springs alltså i 5 varv där varvet har 3 sträckor. Enkelt så springer/går man upp för en backe och ner till en station. Därefter går man upp samma väg man kom ner men tar en annan väg ner till en ny station. Återigen upp samma väg man kom ner fast nu fortsätter man en bit till uppåt (i detta fall på samma del där man sprang utför i på första delen) innan man viker av på en ny stig och tar sig ner till start/mål-området.
Oklart, kolla bilden nedanför (turordningen är vit, grön, orange):

Foro: Wan Agus Foro: Wan Agus

Man kan tro att man ska bli uttråkad när man springer varv men jag upplevde aldrig att jag lessnade på något av de 5 varven. Vet inte hur många gånger jag tänkte för mig själv hur coolt det var att springa i naturen som loppet gick i. Så vackert, så brutalt och absolut den svåraste trail jag upplevt.
 

Foto: Wan Agus (femte varvet) Foto: Wan Agus (femte varvet)

Varv 1

Starten är utsatt till kl 06:00 och mörkret ligger då fortfarande tungt. Startar nästan sist men eftersom startfältet är så litet går det ganska enkelt att avancera. Man trippar försiktigt men ändå nyfiket i mörkret utan att veta hur underlaget ser ut. Dom som gjort loppet förut hade innan starten skrattat när tävlingsledningen påminde om att loppet startar men en ”mjuk” backe. Starten är nog den delen av banan som kräver mest med sina rötter och branta stigning.
 

Foto: Wan Agus (femte varvet) Foto: Wan Agus (femte varvet)

Efter första stigningen väntade lite mer upp och ner, en del man springer både på den vita och orangea sträckan, innan man åter började en ganska så brant stigning. En stigning som tog slut när man kom ut på en bilväg. Ca 400 meter asfalt vilket också var den enda asfalt man löpte under loppet.
Redan tidigt märkte jag hur kroppen chockades av värmen och luftfuktigheten. Svetten bokstavligen sprutade ur mig och jag var sjöblöt redan 30 minuter in i loppet. Att tävlingsledningen rekommenderade minst 1 liter vatten mellan stationer var nästan i underkant.
Efter vägen bar det åter in i skogen. En sträcka där man nu kunde löpa på innan det blev gång uppför igen. Tog ryggen på en erfaren H.U.R.T. löpare som skulle landa runt 26-27 timmar om man såg till tidigare år. Kändes som det inte var nödvändigt att passera henne utan la mig ett par meter bakom. Åter ett parti med stig täckt av rötter innan man kom till vad jag kallar ”trevägskorsningen”. Här fanns loppet alla 3 färger. Banans enda ställe där man kunde löpa fel. Dock satt det en funktionär som guidade in oss på rätt väg.
Nu väntade en bit riktigt fin löpning där underlaget faktiskt var löpbart. Genom fin och härlig bambuskog. Mina sinnen bara ”skrek” ut sin glädje över att få löpa här.
 

Foto: Kalani Pascual (Första varvet efter ca 12 km. Och nej, jag har inte hällt vatten på mig utan är genomsvettig. Och ja, killen bakom mig springer i foppa-tofflor) Foto: Kalani Pascual (Första varvet efter ca 12 km. Och nej, jag har inte hällt vatten på mig utan är genomsvettig. Och ja, killen bakom mig springer i foppa-tofflor)

Trots att klockan nu var en bit över kl 07 och solen gått upp så var det delvis ganska mörkt i den täta regnskogen. Kroppen fortsatte och svettas enormt mycket men jag kände ändå att allt var under kontroll. Sista biten ner mot första stationen löptes på en grusgång.
 

Matstationen Paradise Park är utan tvekan den bästa station jag löpt in på. Skön personal som var utklädda till pirater, snabb service av drop-bag och ett matbord utav denna värld med så mycket att välja på.
 

Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Wan Agus Foto: Wan Agus

Ett ganska så kort stopp där jag nu i efterhand borde ha fått i mig mycket mer salt. Nu blev det nästan inget energi eller salt alls. Kör efter tidigare rutiner och då börjar jag inte äta från borden förens ca 30 km.
Så bar det alltså upp igen, samma väg som jag kom ner. På vägen upp passerade jag den kvinna jag hade planerat att hålla ryggen på så länge som möjligt. Hon skulle senare bryta loppet efter att ha haft stora problem med värmen. Det var något jag också började få. Urlakad på salt och electrolyter började små krampkänningar i ljumskarna. Lagomt uppiggande att få det efter 15 km. Tuggade dock på och trots krampkänningarna så kände jag mig ändå stark. Vid ”trevägskorsningar” blev man hänvisad till höger och efter en kort bit i skogen kom man nu upp på en ”kam” och det var fin stiglöpning.

Första delen av utförslöpningen som följde var stundtals riktigt brant. Annars var den fin att löpa men några få partier där man fick använda rep eller ta det riktigt lungt på grund av att det var lätt att ramla/halka.
Liten annan typ av skog där man sprang på fina böljande stigar.
 

Foto: Wan Agus
Foto: Wan Agus
Foto: Privat Foto: Privat

Något som man var väldigt noga med att poängtera innan loppet var att inte gena för då blev man diskad direkt. På denna delen av banan fanns det många ”short-cuts” men man hade från tävlinsledningens sida satt upp blåa band där det var förbjudet att springa så jag måste säga att banan var tydlig vart man skulle springa och vart man inte skulle gena.
Banan ska ha varit väldigt torr i år för vanligtvis brukar den bestå av mycket lera och 4 ”river-crossings”. I år blev det bara en och den var precis innan den andra stationen

Foto: Wan Agus Foto: Wan Agus

Fortsatt stark i min väg uppför men hela tiden med små små muskelrykningar som ville mynna ut i kramp. Värmen var fortsatt påtaglig. Denna dag kan mycket väl ha varit den varmaste på hela semestern. Och den sista delen av den orange/gröna biten var exponerad för solen och här var det också brant uppför så man fick bit ihop innan man kunde löpa ut. Efter att ha sprungit en bit på orange/vita delen sprang man nu in på en helt ny stig. En kort bit uppför innan man började bege sig ner mot start/mål-området. Jag upplevde denna bit som en fin utförslöpning som inte var överdrivet teknisk.
 

Efter att ha haft ett riktigt skönt flyt i utförslöpningen drabbas jag nu av rejäl kramp. Först i ena ljumsken men när jag skulle stretcha ut den drog den andra ljumsken i kramp. Stod still som en pinne i 3-5 minuter innan jag vågade röra på benen. Men så högg det till igen. Kunde bara skratta åt det faktum att jag knappt kommit 30 km av de 165 km som skulle avverkas och här stod jag med kramp i båda ljumskarna. När det väl släppte och jag började röra på mig så högg ena vaden till men den krampen släppte fort. Blev en del gång och en massa tankar på hur jag skulle lägga upp resten av loppet.
Bestämde ganska fort att gå så mycket som möjligt på andra varvet och foto en del. På så sätt hoppades jag att kunna återhämta mig inför de sista tre varven.
Återigen sprang jag en del av banan jag tidigare löp när jag var på vita delen av banan men istället för att vika uppåt så fick jag nu vika neråt och springa en ganska enkel del ner som vid ett ställe öppnade sig på ett helt magiskt vis innan man kom ner til varvningen.
 

Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Privat Foto: Privat

Första varvet var klart och trots att jag höll igen landade jag på 4:44:16 h. Jag hade nu fått känna på värmen, luftfuktigheten och den svåra och stundtals brutala tekniska trailen. Men den mentala energi var på topp. Loppets deltagare var redan som en liten familj där vi körde high fives och glada tillrop när vi möttes. Vissa på väg upp andra på väg ner.
Stannande en stund och tryckte i mig salt och electrolyter. Fyllde med isvatten och packade ner kamera. Nu skulle jag försöka se till att kroppen inte lakades ur mer utan återhämtade sig.

Varv 2-4

Med kameran i högsta hugg begav jag mig ut på andra varvet. Nu när solljuset trängde in fick man verkligen se hur brutala stigarna var. Hade än så länge inte snubblat eller slagit i någon tå vilket måste ses som ett smärre mirakel.
 

Foto: Kalani Pascual (Ett humör som infann sig mer eller mindre hela loppet) Foto: Kalani Pascual (Ett humör som infann sig mer eller mindre hela loppet)

Planen var alltså att gå så mycket som möjligt för att låta kroppen återhämta sig men krampkänslan hängde dock med och i utförlöpningen ner till Paradise Park hugger det till igen. Blir åter stillastående ett tag innan jag klarar av att fortsätta avancera. Pga av den tekniska löpningen måste man emellanåt ta stora kliv både uppåt och neråt och det är i dessa tillfällen som ljumskarna krampar. När jag slipper dessa partier tassar jag med så korta steg som möjligt. Nere vid stationen försöker jag fylla på med mycket energi. Allt doppas i salt. Varvet fortsätter att rulla på i samma stil. Små små krampkänslor när jag får jogga fritt och kramphugg när jag kräver mer av benen.
 

Foto: Kalani Pascual (Running dead) Foto: Kalani Pascual (Running dead)

Proppar kepsen full med is för att försöka kyla ner kroppen. Känns knappt tyvärr. Humöret är dock på topp och jag har roligare än jag någonsin haft. Enda ”negativa” tankarna jag har är att jag ska göra detta 3 varv till och att det kommer bli en tuff resa men samtidigt som jag tänker detta så ler jag. Äventyr i sitt esse.
Rullar in för andra varvningen, ett varv som tog 5:45 h. Med andra ord ligger jag ca 30 minuter efter min grovplan. No big deal. Lägger ur kameran, äter så mycket som kroppen kan hantera. Servicen på stationerna är grym. Hinner knappt in innan någon har tagit mina flaskor och fyllt dem. Nu var det tänkt att försöka springa lite mer.
Hawaii ligger hyffsat nära ekvatorn vilket innebär att solen är uppe i 12 timmar. Upp kl 06:30 och ner kl 18:30. Nu är det ”vinter” på Hawaii så solen kommer lite senare och går lite tidigare men det är marginellt.

Men det innebär att efter drygt 10½ h löpning så är det åter dags för pannlampan. Hade på förhand sagt att tredje varvet kommer bli värst för då har man börjat känna av loppet men samtidigt ger hjärna signaler att det är mer än hälften kvar. Tredje varvet ska också bli jobbigast men av en helt annan anledning. Tanken var att kunna ligga något över varv 2 och landa runt 6 timmar på varvet. Håller igång bra upp till första toppen men på utförlöpningen händer något jag inte känt förut. Tidigare har min stora svaghet varit utförslöpningar där jag bränner framsidorna men nu var det mer som om båda benen försvann under mig. Som om dom inte fanns. I början upplevde jag det som obehagligt men jag valde att acceptera läget och förstod att värmen var boven. För man ska veta att det nästa är lika varmt på kvällen/natten minus att solen inte gassar på. Temperaturen ligger fortfarande en bit över 20 grader och inga vindar eller kyla att tala om.

Nere vid stationen sätter jag mig ner och gör allt jag kan för att kyla ner benen för att få igång blodflödet och på så vis hoppas att få tillbaka benen. Nu går det segt uppför och känsla är att det kommer bli tufft att hinna loppet på dom 36 timmar som man har på sig. I snitt måste man avverka varven på 7:15 h för att hinna och jag kände att om det fortsätter såhär så lär varven landa på upp mot 8 h. Hade en tidspott från det första 2 varven men dom började ätas upp.

Tog ett bad vid flodövergången och tvättade rent kroppen från salter. Fortsatt gång hela vägen tillbaka till målområdet. Varvet landar på drygt 7½ h. 1½ h mer än planen. Erkänner att jag är lite stressad här. Trycker i mig 3 gels och massa mat. Ger mig ut fort för att hinna ge mig så mycket tid som möjligt. Inser fortfarande inte att jag har gjort fel i min huvudräkning. Fjärde varvet, varvet där man bara behöver tvinga sig runt för när man sedan kommer tillbaka till varvningen så har man bara ett varv kvar.
Benen är fortfarande borta och det tar nästa dubbelt så lång tid att ta mig till Paradise Park än det gjorde på första varvet. Dessutom börjar jag bli sömnig. Får upprepade gånger spolar mig själv med vatten i ansiktet samt ”örfila” mig själv. Vill sätta mig ner och sova en stund men biter ihop. Men på vägen upp till sista toppen sätter jag mig ner, borra ansiktet mellan knäna och slumrar till. Vet inte hur länge jag sover men jag vaknar av att någon trampar på en gren och jag stussar upp. Vet inte om det är adrenalinet av att vakna till så fort som kickar in eller om kroppen har gjort en ”omstart” för nu börjar benen komma igång igen. Precis samma sak hände i Leadville. Efter att ha somnat gåendes fick jag en jäkla energi och sprang de sista 22 km där på 2½ h.
Och som sagt va, samma sak nu. Springer på bra utför ner till varningen. Varvet i sig är det långsammaste med sina 7:50 h.
Tar loppets andra kaffepaus, äter 3 gels och mycket kakaor. Nu går det också upp för mig att jag räknat fel och från att jag kommer in så har jag 10 timmar på mig att ta mållinjen.

Sista varvet

Benen kommer tillbaka och första sträckan avverkas på 2½ h vilket nästa är samma som varv 2. För i den tiden räknas också mitt stopp vid varvningen in och det var bra mycket längre än vid andra varvningen. Tar en ny kopp kaffe och snackar med folk på plats. Loppets trea, Nickademus Hollon, sitter vid stationen och hejar fram oss som är kvar där ute trots att det var mer än 5 timmar sedan han gick i mål. Respekt på det!
 

Foto: Privat (Från banketten efter loppet)

Fortsatt bra drag i kroppen och landar den andra sträckan på 2 h vilket är klart godkänt. Tar ett snabbt stopp vid sista stationer och rullar på uppför i god takt. Är en skön känsla att få ha en sådan stark kropp trots 15 mil i kroppen. Solen gassar riktigt hårt uppe på kammen och jag njuter av utsikten en sista gång

Foto: Wan Agus

Efter att ha passerat toppen kände jag hur orken gled ur mig sakta samtidigt som jag förstod att jag skulle klara loppet. Efter 10-15 minuters löpning slutade benen fungera igen. Och nu uppstod också den klassiska ”framsida-lår-smärtan”. Men jag var ändå glad och njöd om vetskapen av att snart vara hemma. Trots både smärta och trötthet har jag ett leende och njuter så mycket jag kan. Kändes fint att få komma in i målområdet där bland annat banrekordhållaren, Gary Robbins, mötte upp.
Sluttiden landar på 32:57:55 h. Helt okey men framför allt är jag nöjd med att aldrig haft en svacka i humöret.
 

Foto: Privat
Foto: Behnam Kamrani

Summering

H.U.R.T. 100 är ett riktigt tufft lopp. Finns bland annat med i den högt anseende tidning Outside som ett av det nionde tuffaste loppen (sånt kan alltid diskuteras). Så det ger en liten fingervisning vad som krävs.
För att göra det lite mer tydligt så behöver t ex Karl Meltzer över 22 timmar på sig för att klara loppet (2006). Han behövde 24 timmar på sig för att klara Hardrock (2009) och den tiden är fortfarande den fjärde snabbaste i Hardrock. Träffade en medlöpare på banketten som berättade att av alla dom som sprungit Hardrock och använt H.U.R.T. som kvalificeringslopp så är det bara 1 som inte tagit sig i mål. Nu har Hardrock plockat bort H.U.R.T. som kvalificeringslopp pga att H.U.R.T. genomförs i tropiskt klimat medans Hardrock genomförs i hög alpmiljö.
Loppet är absolut det svåraste jag gjort. Inte det jobbigaste för det är fortfarande Leadville första året.
Förutom det extremt svåra tekniska stigarna så spelar värmen en stor roll. Det är lite svårt för mig att ta in att i år var bland dom enklaste H.U.R.T. genom tiderna med sina 49% som tog sig i mål (högsta hittills av de 11 åren loppet funnits).
Normalt sett får man även kämpa med decimeterdjup lera.
Lopp var helt felfritt i sitt format. Mycket glädje och stationer var helt perfekta.
Finns många roliga detaljer så som att det finns inga prispengar för vinnaren men däremot får den man och kvinna som vinner klassen ”aldrig-genomfört-ett-100 mileslopp-förut” 250 dollar.
1-3 man som kvinna i loppet får en varsin uckelele som pris och för oss som genomförde H.U.R.T. för första gången fick en varsin hawaii-skjorta.
Lätt att bli sentimental men av alla lopp jag genomfört är detta det roligaste och jag längtar redan tillbaka. Givetvis spelar det in en stor roll att få befinna sig på Hawaii i januari men jag hoppas att jag kan göra detta loppet till en tradition.
I skrivande stund har jag inte längre några lopp inplanerade. Sitter och kollar vad som finns men det är svårt att hitta något för sommaren 2015 då dom flesta redan är fullbokade.

Avslutar med lite bilder (foto är dels privata men också tagna av Wan Agus).