Det är alldeles för roligt att låta bli!

Sitter i bilen på väg hem från semesterveckan i Sälen. Läste precis mitt inlägg om förra årets Tjejvasa. Finns många likheter med vad jag vill förmedla i år också, framförallt alla positiva känslor, men naturligtvis även skillnader.

Största skillnaden var uppladdningen som istället för en hel dag i bil istället var en veckas utförsåkning med familjen. Det var nog bara positivt för kroppen var uppvärmd och redo för stordåd.

Jag och Jeanette skulle ta bussen från Sälen till starten i Oxberg och den gick kl 07.00 så det var bara att masa sig upp 05.30 och trycka i sig så mycket frukost som var möjligt så dags.
Skidorna hade vi lämnat in för vallning hos Skistars skidverkstad under fredagen så nu var det bara att hoppas att det blev bra. Det var en del som diskuterade vallning i bussen och för- och nackdelar med klister, men det var bara att stänga öronen och inte bry sig, för valet var redan gjort.

Den här gången var vi på plats för att kunna se eliten starta, det var mäktigt! Så kraftfullt och fort de åker!

Mina förhoppningar var att i alla fall åka fortare än förra året. Spåren borde vara bättre och jag är starkare efter ett par månader med nästan daglig styrketräning. Hur mycket snabbare kunde jag dock inte sia om. Jag har bara åkt totalt 25 km fördelat på fyra pass före loppet. Jag är stark och uthållig och hoppades kunna utnyttja det till max.

Jag kom iväg bra och även om jag svor inombords över alla som låg framför och hindrade min framfart så insåg jag efter en mils åkning att det gick bra mycket fortare än sist. Skidorna var perfekta! Uppförsbackarna var inga problem alls och nedför gled jag ifatt många andra. På flacken kunde jag staka med god frekvens och körde hela tiden om medtävlare. Efter 15 km var det bara att räkna ned och jag ökade farten successivt under hela loppet, helt enligt plan!

Även detta år ramlade jag några gånger och redan första gången slog jag i svanskotan ganska ordentligt. Det blev ett praktfullt blåmärke och jag är lite öm idag. Det påverkade inte min åkning speciellt mycket.

Blåbärssoppa i spåret är fantastiskt gott! En mugg per depåstopp blev det. I Eldris tänkte jag hala upp telefonen och skicka statusrapport till familjen, men då hade jag fått nys om att jag klarat av två mil på under två timmar och därmed hade chans på en sluttid under tre timmar. Tänk vad jag hade grämt mig om jag missat den gränsen på grund av att jag sms:at… Så jag hastade vidare efter att slurpat i mig blåbärssoppan.

Sista kilometrarna svischade förbi en efter en. Jag var trött i musklerna, men inte värre än att jag kunde pumpa på och fortsätta öka. Jag körde om många trötta tjejer.

Målrakan i Mora är härlig även om jag fick byta spår flera gånger, jag menar, spurtar man inte sista biten? Min nya bästatid lyder nu 2.52.27. Mycket nöjd och stolt över min prestation! Det är en förbättring med 41 minuter sedan förra året.
 

Suverän logistik även detta år.

Nu återstår att planera nästa års skidsemester. Jag får se om det inkluderar Tjejvasan eller inte. Det beror på vart vi vill åka. Men någon mer gång blir det säkert ett skidlopp igen. Det är alldeles för roligt att låta bli!

Löparfia på sin blogg och den hittar du här>>