..blev jag plötsligt så rörd så det stockade sig i halsen.. 

Mitt första cykellopp, Gran Fondo, genom mina ögon. Först vad jag tyckte om arrangemanget Gran Fondo som alltså var mitt första cykellopp. Någonsin. Till och med det första uthållighetslopp, oavsett idrott, som jag någonsin deltagit i.

Starten inne i Friends Arena måste väl ändå vara i världsklass. Vilken annan stor tävling med 2800 deltagare startar inomhus i skydd mot regn, snö, värme och annat elände. Dessutom föredömlig ordning och reda för alla olika startgrupper. Fullt ös på konfrenciererna som matade ut information i högtalarna blandat med tuff och lite pulshöjande musik. En fantastisk start.


 

När vi sedan rullade ut från arenan efter starten upplevde jag det som mäktigt. I varenda korsning stod funktionärer och visade vägen samt stoppade all biltrafik. I de större korsningarna och rondellerna hjäpte även polisen till. En härligt känsla att dundra in i rondeller och korsningar utan att ens behöva fundera på om det kom bilar eller inte. Jag kände mig nästan som om jag deltog i ett cykellopp som direktsändes i Eurosport.

Jag såg inte en enda bilist som bar sig illa åt. Jag såg inte en enda busschaufför som bar sig illa åt. Samtliga trafikanter visade enorm hänsyn i alla lägen. I alla fall där jag befann mig under loppet.

Så lite, eller kanske mycket, hur jag upplevde mitt eget första lopp. 12 mil är det längsta jag cyklat tidigare, så 15 mil borde ju inte vara särskilt märkvärdigt, eller hur? Men det skulle visa sig att det var tuffare än jag kunde ana.

Jag cyklade tillsammans med min svärson Jonas.Vi tuffade på i rätt bra tempo men hittade aldrig någon grupp att cykla tillsammans med. Min uppfattning var att de flesta som deltog var hyfsat avancerade cyklister och många grupper svischade förbi oss mest hela tiden. För fort för oss. Såg inte sådär jättemånga glada amatörer på 15-milarundan. Och inga som var intresserade att cykla i ordnad grupp med oss. Och ska jag vara ärlig så såg jag inte särskilt många i min åldersklass heller, så inte undra på att de flesta körde förbi oss.

Mitt stora idrottsliga problem är att när jag kollar mig i spegeln hemma så ser jag en 40-åring, men i verkligheten står där en snart 63-åring. Visserligen en hyfsat vältränad sådan, men likväl snart en pensionär. Jag får/kan inte jämföra min kapacitet med yngre vältränade killar och tjejer.

Till första stoppet i Mörby gick det jättebra. Strax därefter stod två olika Demnertska hejarklackar och pushade oss. Här är den ena, Sofia, min dotter tillika Jonas fru.
 

Till andra stoppet i Upplands-Väsby gick det jättebra. Till tredje stoppet i Edsbacka gick det jättebra. Därifrån behövde vi bara hoja en halvmil till ett bonusstopp efter långa backen på Sollentunavägen där min fru stog och hejade. Jag fick en energipuss av henne. Den satt fint.

Sen rullade vi på i ett bra tempo in i och ut ur Friends Arena till nästa depåstopp. Nu började det kännas lite tufft. Min mätare visade stundtals 30 graders värme i luften.
 

Men upp på stålhästen igen och ut på samma varv en gång till. Lätt mentalt jobbigt faktiskt. Strax innan nästa depå, den i Mörby började det kännas rejält tungt. Inte så att jag gick in i väggen, men kanske snuddade jag dörrposten lite. Strax därefter nytt bonusstopp vid en utökad hejarklack, nu bestående av fem glada vuxna, en glad hund samt en totalt ointresserade baby i barnvagn som bara såg lite sur ut (f´låt mamman o pappan Greta o Micke).

Iväg igen mot Upplands Väsby-depån. Där hörde vi prat om att "kvastbilen" var på väg, så raskt upp på våra hästar igen. Tre mil kvar.Tungt, riktigt äckligt tungt gick det nu. Dessutom tuff motvind, Jonas kände sig stark och drog mest hela tiden nu.

På väg mot Edsbacka-depån började mitt artrosknä värka rätt ordentligt så i Edsbacka fick jag av en för mig okänd Fredrikshovare en Ipren för att dämpa smärtan. Tack för det.

Nu gick det lite lättare upp mot nästa bonusstopp där min fru stog. Nu var min energitank näst intill tom, där var jag tvungen att inta en kort vilopaus. Men ytterligare några klunkar vatten och energidryck fick fart på gubben igen.
 

Nu blev det lättare, kilometrarna kvar till målet blev färre och färre och ju närmre Solna vi kom desto lättare gick det att trampa.

Så kom den då till slut, den efterlängtade mållinjen. Sluttid för mig 7:03:06, och för Jonas 7:03.05.

När vi gick i mål hände någonting underligt, när jag fick medaljen runt halsen och jag skulle tacka killen som hängde den där, blev jag plötsligt så rörd så det stockade sig i halsen och jag kunde inte prata på flera minuter, för då hade jag börjat gråta. Av lycka, av lättnad, av trötthet. På bilden ser jag ju väldigt pigg ut, men inombords var jag helt tömd på energi.