Vilken dag, vilka upplevelser, och vilken känsla...

Dagarna i Nice är lagda till minnesarkivet, och vilka dagar det blev. En riktig bergochdalbana av känslor.

Hade på förhand fått otroligt mycket tips och tricks kring hur man bör förbereda sig inför ett Ironman, det har gett mig otroligt mycket så klart, men någonstans måste man ändå hitta sin egen väg som känns bäst och mest rätt för sig själv i stunden där och då. Sagt och gjort, så tog jag dagarna innan till att känna in området, testa löpbanan, cykelbanan och saltvattnet tillsammans med goda vänner.

Inför incheckningen av cykeln och klädpåsarna i lördags tog jag mig i god tid till rummet för att packa de olika påsarna inför tävlingen, underskatta inte packningen, speciellt inte första gången. Speciellt inte för personer med beslutsångest 

Den som säger att man endast behöver en cykel ett par skor och simglasögon ljuger..

Jag och Gustav fick samma tid för incheckning av cykeln och transitionpåsarna för Cykeln och Löpningen kl 18 kvällen innan. Sista tid av alla ca 2500. Riktigt mäktigt att komma och gå längs inhägnaden där alla cyklar stod uppradade, alla röda och blåa påsar redan var upphängda, och alla vänner, familjer och respektive stod utanför och väntade. Kan ärligt säga att pulsen steg redan där och då, nu var det på riktigt, 1 års väntan hade bara 10h kvar!

Gustav och jag laddade inför incheckning

Efter incheckningen kunde man ta en lättnads suck, nu var det inte så mycket mer man kunde göra mer än att lyckas infinna sig i startområdet med tävlingskläder, en våtdräkt och ett par glasögon så skulle resten kunna lösa sig förhoppningsvis!
Tävlingsdagen startade 03:45 med en brakfrukost, för att sedan stämma träff med Gustav halvvägs. Hade en skön känsla, lugn men skärpt, kändes redo helt enkelt! Lite surrealistiskt att knalla med träningskläder 04:50 samtidigt som nattens skörd av nattklubbande fyllon satt på trottoarkanten och lämnade spår av allt möjligt. Precis innan målgången mötte vi Martin, Anna och Hanneke från SPIF som var ute i god tid för att ge support, kan inte beskriva med ord vad det betydde under dagen, alla som skrek och hejade, ovärderligt!
Även om jag inte sprungit ett Marathon eller simmat Vansbro så hade jag självklart en plan för hur jag skulle försöka lägga upp loppet, efter mycket vägande, statistikgrottande, och jämförelse av andras tider på just denna tävling så hade jag kommit fram till att en total tid under 12 h skulle kunna uppnås om allt gick i sin ordning. Detta skulle fördelas ungefär såhär var tanken:
Simning – 1h10min-1h20min
Cykling – ca 6h
Löpning – Ca 4h

Detta skulle då även innefatta ca 20 min av byten 10 min per byte, visste att det borde gå snabbare.
Därefter fanns sedan lite buffert, för eventuella hinder.
Simningen

Perfect day for a swim

Tog mig ner till starten för att värma upp med några simtag och ställa mig i den simfålla som kändes mest rätt, valde den som avsåg en sluttid på 1h10min. Gick därefter in i min egen värd för att fokusera, men också njuta av att det nu var dags, varje träningspass det senaste året hade haft en tydlig betydelse och ett mål; att stå så förberedd som möjligt just idag, just denna tidpunkt.

Starten för Proffsen gick 5 min innan oss andra, stod i tredje ledet i min fålla, och var förberedd på en rejäl brottningsmatch under större delen av i alla fall första varvet. Startskottet gick, och tvättmaskinen gick igång på centrifugeringsmode direkt. Höll mig lugn och simmade på, blev några klättringar, men klarade mig i stort sett från både slag och sparkar. Kan verkligen tipsa om för alla som inte kört eller har svårt med trängseln, försök att slappna av, lämna bruset mentalt, hitta en egen bild att fokusera på tex soluppgången ;). Det har hjälpt och gjorde så denna gång. Det var väldigt trångt och än värre vid varje sväng hela första varvet, efter den korta rundningen på land så blev det aningen bättre och med ett första varv på 32 min utan att vara varken utpumpad eller blåslagen så kände jag att 1h10min definitivt var inom räckhåll. Efter 1h6min hade jag avverkat min simning, vilket jag självklart är väldigt nöjd med trots min väldigt korta simkarriär så kan jag verkligen hävda mig så här långt.
 

Transition 1 – Av med våtdräkten, torka fötterna, på med strumpor, nummerbandet och hjälmen sedan jogga bort för att plocka ner cykeln och dra iväg, jäkla området var bra långt.. tog mig ca 7-8min att avverka första bytet.

Cyklingen

Hann se både SPIF gänget och mina absolut viktigaste supportrar Emelie, mamma och pappa innan del två av tävlingen satte igång, visste på förhand hur de första milen såg ut av cykelbanan sen provcyklingen några dagar tidigare. Det gick lätt, och upp till 30 km hade jag en snittfart på närmare 34km/h trots en del uppförskörande, därefter började bergsklättringen upp till banans högsta punkt vid 70km. Försökte ligga på trots svidande benmuskler, slutet sved ordentligt, då det också började regna ett par km innan toppen. Mellan 70km & 130km var det lite gott och blandat, varje utförskörning kändes som guds gåva från himmelen, vyerna och böljande svängar i 50km/h var inte helt fel, medan uppförskörningarna var som att dra i handbromsen
 


Varje 20 km kom vätskedepåer, hade satt upp som mål att avverka minst en gel och banan/bar samt en flaska vatten och stora delar av sportdrycken mellan varje depå. Det fungerade bra för mig, inga som helst magproblem eller halsbränna.

Slutet av cyklingen var i stort sett utför och jag släppte på, dock utan att tappa omdömet. När det återstod ca 20km så kom regnet igen. Utför, serpentinsvängar och regn med ett par släta däck är ingen önskvärd kombination, blev därmed tvungen att sänka hastigheten ordentligt inför varje sväng. Folk föll som bowlingkäglor i kurvorna mot slutet. Tog mig runt med en snitthastighet på 30,95 km/h och 5h 49 min vilket jag är riktigt nöjd med.
Transition 2 – Totalt dyngsur så var det bara till att försöka byta strumpor och torka fötterna efter bästa förmåga, tog därmed aningen längre tid än vad det hade behövt.

Löpningen

Grenen jag på förhand hade mest respekt för, då jag inte hade någon erfarenhet av marathon sen tidigare och nu skulle jag ge mig ut på en med 18 mil cykel i benen…
Jag vet att jag under vintern gjort stora framsteg i löpningen, och att jag kan springa, men det är verkligen något annat att göra det efter cykling, och något jag har att tjäna mycket tid på framöver är att lägga energi på att bli en starkare och en bättre teknisk löpare. Jag insåg att om jag kunde hålla 4h så skulle jag vara och snudda på 11h i sluttid när jag gick ut på löpningen, gick därmed ut med en fart att försöka hålla mig under 6 min/km och till en början kändes det riktigt bra, och lite nybörjarmässigt körde jag på, istället för att hålla emot och satsa på andra halvan istället. In på det 3e av 4 varv slet jag ordentligt och det var en kamp mot smärtan och inte minst klockan. Steg för steg och kilometer efter kilometer, samma mål, hålla mig under 6 min. In på sista 5 km sträckan hade jag fortfarande vittring på under 11h, men att jag skulle knapra in 2 min där och då var inte lätt med ben som cementblock och huvud som en geleklump.

Denna känslan…

Svängen in mot upploppet som man tidigare fått springa förbi tre gånger under de första 3 milen var fullständigt obeskrivlig, tomhet, lättnad, eufori, glädje, och inte minst STOLTHET allt på samma gång. Jag gjorde det!!

En bild säger mer än tusen ord…
Jag och stans bästa spinninginstruktör! Jag och stans bästa spinninginstruktör!

Vilken dag, vilka upplevelser, och vilken känsla. Allt jag föreställt mig blev bättre, ännu bättre när kroppen svarar och man känner att man skapat sig en riktigt bra grund inför framtida äventyr. Första gången är alltid första, och känslan bli förmodligen aldrig lika mäktig, och man önskar man kunde leva kvar i bubblan ett tag till. Men, time to move on, nya mål och nya möjligheter ligger framöver. ”You only live once, but if you do it right, once is enough” ingen tid att spilla!