Årefjällsloppet 2015 - Vi hade i alla fall tur med vädret

Cirka en timme innan anmälan stängde till Årefjällsloppet förra veckan bestämde vi oss för att köra. Det som tog emot var en nerkortad bana och en väldigt saftigt pris. Eftersom bansträckningen var nerkortad till 47 km från 75 km så flyttades även start och mål (hela banan i princip) och därför kunde vi hitta billigt boende nära start och mål. Det finns fördelar ibland med att vara sent ute. ;-)

Vi körde från Mora på torsdagen efter lunch. Det är cirka 40 mil upp och tar strax under 5 timmar om man ligger på lite. När vi kom upp till Åre åkte vi direkt till Holiday Club och hämtade nummerlapparna. Det hade varit bra väder hela vägen upp men nu snöade det och blåste ordentligt och vi tyckte det var bäst att fixa nummerlapparna och slippa ge oss ut på vägarna i snöandet dan efter. Lilla Peugeoten fick kämpa för att ta sig upp för den oskottade vägen till vårt boende på Vålågården. Vi var ensamma på vandrarhemmet när vi kom dit. Och det var tur att det inte var fullbokat för vi tog upp större delen av kylen med all mat vi hade med oss. ;-). Senare på kvällen fick vi sällskap av ett trevligt, yngre par. De visade sig sen vara från Falun och kände igen oss från bloggen. Roligt. :-)

På fredagen åkte vi till starten för att testa fästvalla. Temperaturen var relativt lik vad den skulle vara på lördagen så därför gick det att testa någorlunda. Skillnaden var att det var kraftigt snöfall på fredagen och på lördagen skulle det vara blå himmel.
 

Från skidtesterna

På lördagen gick vi upp klockan 06:45, åkte från boendet 07:55 och var på plats 10 minuter senare. Vi hade förberett våra tävlingsskidor med grundfäste. Våra testskidor var vallade enligt vad vi trodde skulle funka. När vi var färdiga med testerna gick vi till fållorna och la ut våra skidor. Vi hade tur och fick starta i elitled eftersom vi hade FIS-kod och därför slapp vi vara på plats tidigt och köa. :-)

Adams lopp:
Jag hade ingen toppform, det kände jag redan innan. Jag har varit ganska seg hela veckan efter tävlingarna i Kalix. Jag var ändå sugen på att tävla eftersom jag inte varit riktigt nöjd med något lopp denna vintern.

Efter att ha vinkat av Fia som startade 15 minuter innan mig gjorde jag mig redo för start i fållan.
Jag kom iväg ganska bra i starten trotts tjuvstarten och all trängsel det uppstod vid avsmalningen. Ganska snabbt märkte jag att fästet inte fungerade riktigt som det skulle. Efter en kilometer i en liten backe var det någon bakom mig som hela tiden var uppe och trampade på mina skidor >:-( Tillslut trillade jag, tappade vatten flaskan och bröt staven... Alla ryggar jag hade förhoppningar om att hänga på försvann. Som tur fick jag en ny stav ganska snabbt, en av åskådarna lånade ut sin träningsstav till mig. Den var ingen toppstav men jag vande mig ganska snabbt. Första varvet var tungt mentalt, det kändes tråkigt att köra ännu ett lopp där målet var att bara ta sig igenom. Bitvis fungerade fästet bra och bitvis inte alls, det svåra var att avgöra var det fungerade :-P

När jag kom in i den långa backen på andra varvet kom jag ifatt Fia. Hennes skidor fungerade såklart inte bättre än mina och vi hade sällskap upp några 100 meter innan jag stakade vidare. Efter ett tag kom Johan Kanto ikapp mig som jag kört om tidigare. Hans skidor fungerade inte heller något vidare så vi hade sällskap nästan hela vägen in i mål.

Klättringen var verkligen tuff. Det var inte så många branta backar men de var väldigt långa så det blev ytterst lite vila. Vädret uppe på fjället var dock helt fantastiskt; klarblå himmel och ingen blåst :-) Detta gjorde också att snön blev ganska mjuk och varm vilket underlättade utförskörningarna som nog hade varit rätt svåra med kallt och isigt före. Den sista milen var väldigt jobbig. Stakmusklerna var ordentligt trötta och det gick upp och ner hela tiden men när det kvar typ fyra kilometer kvar hittade jag nya krafter någonstans och kunde öka vägen in mot mål. Skönt att få en bra avslutning i alla fall!

Det är inget lopp jag är nöjd med. Vissa saker kunde jag ha påverkat och andra inte. Det var tråkigt att jag bröt staven men sånt händer. Det jag stör mig mest på är att vallan inte fungerade och det får jag ta på mig helt själv. Den var för kall helt enkelt. På testerna under morgonen fungerade den bra men efter att fler åkt i spåren och när solen började värma så gick den inte. Det är en ny erfarenhet jag tar med mig av lopp på våren. Solen påverkade snön mycket snabbare.

Loppet i siffror:
Tid: 2.46.11 (+41 min)
Placering: 92 ( H21 elit) Total ca 116.
Snitthastighet: 17,3 km/h
Maxhastighet: 55 km/h
Snittpuls: 85%
Maxpuls: 93,7 %
 

Fia förbereder sig innan start

Fias lopp
Precis som Adam kände jag redan dagen innan att formen inte var hundra. Jag blev flåsig och kände mig seg när vi testade skidor. Eftersom jag varit trött och vilat ganska mycket sen Vasan tyckte jag inte det var så konstigt utan hoppades mest på att få igång kroppen och att jag skulle känna mig lite piggare dan efter.

Under skidtesterna på morgonen kände jag mig osäker på vallan och hur snön skulle utveckla sig under dagen men ville samtidigt inte ha skidor som suger hela loppet. Så det slutade med att vi båda körde på rodes lila "multigrade". Det stör mig som fan i efterhand. De sugigaste skidorna i världen hade varit bättre än ett par skidor utan fäste på det mest kuperade långlopp jag kört. 

Damstarten, Fia i vitt till höger

Jag kom iväg ganska bra i starten men kände efter bara några kilometer att något inte var som det skulle. Jag var orkeslös, återhämtade mig inte alls och kände mig totalt otaggad. Redan när jag passerade tävlingsområdet efter 5 km kände jag att det här loppet bara skulle handla om att ta sig i mål. Eller bryta.

På väg upp i backen som vi testat fästet i på morgonen inser jag att jag verkligen har noll fäste och med vetskap om berget vi ska uppför under andra halvan av loppet tappar jag sugen totalt. Jag stannade tom och tog en liquid mitt i backen med förhoppning om en lite piggare och gladare känsla. Jag körde och tänkte på Adam som förra helgen körde igenom ett femmilslopp som var betydligt mer kuperat med en dålig känsla i kroppen och bannade honom för att jag kände att det här inte var värre och jag inte kunde ge upp.

Det var en väldigt fin bana i alla fall. Efter den där backen upp kom lite lättare körning och långa sköna utförsbackar. Jag var glad att jag stod på benen överallt och att skidvanan gjort att jag kan slappna av mer utför. Vid varvningen fick jag dricka av tjejen som vi bodde med på vandrarhemmet som langade till sin kille. Supersnällt! :)

När jag kört den extra slingan och skulle börja klättringen upp på Ottfjället började den långa, sega delen av loppet. Jag hade helt gett upp några som helst tids- och placeringsambitioner och skulle bara ta mig upp. Och det gjorde jag ju. Tillslut. Efter att ha gått uppför steg för steg. Stannat till och surat. Gått vidare. Tittat över axeln efter Adam som jag tyckte borde dyka upp snart. Stannat till och surat. Blivit peppad av förbipasserande men fortsatt sura. När jag väl fick syn på Adam långt ner i backen tittade vi bara på varandra och skakade på huvudet.

Vi pratade en stund innan Adam stakade och jag stapplade vidare.

I efterhand inser jag att nog inte var "bara" de dåliga skidorna eller dålig motivation som var problemet. Jag borde kunnat staka mycket mer när fästet inte funkade men kände mig helt orkeslös och matt i hela kroppen.

Väl uppe på första platån på fjället fanns en vallastation och jag brydde mig inte längre alls om det skulle suga utan tänkte bara att jag behövde fäste för att kunna ta mig uppför resterade backar och överhuvudtaget ta mig i mål. Så jag lät dem lägga på en riktigt kladdig valla. Och så drack jag en red bull. Resten av mina liquids sparade jag till tillfällen när jag förtjänat dem. ;-)

Uppe på fjället var det så fantastiskt vackert och jag försökte verkligen ta tillfället i akt att titta mig omkring och njuta av vyerna nu när allt ändå skitigt sig.

Jag funderade många gånger under loppet på hur det skulle gå till om jag faktiskt skulle bryta. Vi var ju mitt ute i ingenstans och på vägen uppför fjället fanns det inte mycket att välja på mer än att fortsätta. När jag kom ner till varvningen för sista gången och skulle ge mig ut på den första milslingan igen umgicks jag med tankarna om att bryta igen men strax innan varvningen fick jag dricka från vår vandrarhemsskompis igen och fick dåligt samvete...;-)

Det känns sjukt trist att varken form eller material funkade men samtidigt har alla misslyckade tävlingar en positiv effekt i form av revanchlust och träningsinspiration.

Jag har mått dåligt efter tävlingen så kanske hade jag något i kroppen redan under loppet.
Igår var jag yr och mådde dåligt på eftermiddagen och idag avbröt jag skatepasset i Grönklitt för att jag mådde illa och var allmänt risig. Blir ofrivillig vilodag imorgon också med hopp om snabbt tillfrisknande.

Nu börjar träningsutvärderingen och -planeringen för barmarkssäsongen och det ser jag verkligen fram emot! :)

​Resultat

Efter loppet var vi ganska sega och besvikna båda två. Det är mycket man ska planera och göra rätt för att ett lopp ska gå bra. Som tur var gick det dock över ganska snabbt! (se bild nedan ;-))

Vi fick inga våfflor på våffeldagen så fick ta igen det nu istället :-)

Nu är skidsäsongen över för oss båda, i alla fall seriösa lopp. Blir det något mer så kommer det bara vara för skojs skull. Denna veckan kommer vi ta det lite lugnare och på fredag åker vi till Skåne för att fira påsk! Dax att se över rullskidorna alltså... ;-)


Adam och Fia kan du läsa mer om som de skånska skidåkarna i Mora :) >>