Publiken är med hela tiden och skriker ”Sweden”, ”Keep going Sweden”

Löpare på väg till startfållorna, det är kallt! Löpare på väg till startfållorna, det är kallt!

There´s Only One

There´s Only One

There’s Only One Boston!!!

Jag har skrivit många race reports genom åren men tankarna inför denna är fler och lite annorlunda än andra, så häng med. Jag ska dock säga att jag i denna race report inte kommer gå in så mycket på varför Boston är Boston, det kommer i ett senare inlägg.

Jag har sprungit en del marathon men helt klart står Boston Marathon väldigt högt upp på önskelistan, år efter år. Men inför årets Boston var känslorna annorlunda. Långpassen funkade bra i början av året, men jag kämpade lite med baksida lår men med rörlighetsträning fick jag det att fungera till och från. Men mars månad var inte bra och sista veckan innan jag åkte till USA som alltså var en vecka innan loppet var jag sjuk. Jag hann bli frisk och åkte till Los Angeles men redan första lugna morgonjoggen med Johan började vänster vad göra sig påmind. Den smärtade och jag stretchade och vi fortsatte. Men det blev inte bättre utan sämre så jag bestämde mig för att inte utmana vaden mer utan vi gick hem, 5 kilometer, tack för det Johan. Jag hittade fantastiska La Sports Massage i Venice Beach som hjälpte mig vid två tillfällen och jag var också duktig själv med rehaben. Men efter att detta hände 6 dagar innan Boston Marathon sprang jag inte mer, jag vågade helt enkelt inte prova. På mässan i Boston fick jag hjälp med att tejpa vaden med sån där Kinesiology Tape så hela vaden lyste rosa bakifrån. Med dessa förutsättningar hoppade jag på en av de gula skolbussarna som tar oss löpare ut till starten i Hopkinton.

En annan utmaning var vädret. I flera dagar såg väderprognosen ut som att det skulle bli ”skitväder” på marathondagen och när det är åt det hållet stämmer det ju av någon anledning ofta. Hur skulle man egentligen klä sig? Jag hade ett par gamla varma tights ovanpå de ¾-tajts som jag tänkte springa i och en gammal långärmad underställströja och en sopsäck. Det regnade inte när vi klev på bussen i Boston, men det regnade när vi hoppade av bussen vid Athlete’s Village i Hopkinton, 2 timmar innan start. Det finns stora ytor, men regnar det vill alla vara under tälten så där var det trångt. Jag frös redan då, kurade ihop mig med andra löpare. Satt och fortsatte äta lite av på det jag börjat äta på i bussen ut, lite frukost.


Men runt en timme innan start är det dags att börja slussas till start och som tur var hade det faktiskt slutat regna då för min del som skulle starta i Wave 1 Corral 3. Jag tog mig upp till min startfålla och hade lite tid över. Och eftersom jag inte hade sprungit något på flera dagar och inte visste om vaden skulle funka så tänkte jag att jag måste ju värma upp lite så jag småjoggade nervöst några minuter och vaden höll, i alla fall för den 3 minutersjoggen. Jag gick in i startfållan, amerikanska nationalsången spelas och det var nog 5-7 minuter till start. Och då kom sista väderrapporteringen från speakern och den sa egentligen inget nytt, det skulle börja regna mer framåt dagen. Jag hade bestämt mig för att springa med sopsäcken på, mellan en tunn långärmad och tävlingströjan med nummerlappen, men hur skulle jag göra med den andra tröjan och de långa tightsen? Folk började kasta sina kläder med några få minuter kvar till start och jag frös fortfarande lite så hur skulle jag göra? Med 90 sekunder till startbestämde jag mig, jag kastar tröjan och kör med tightsen, i alla fall ett tag. Med 30 sekunder kvar till start hade jag kastat tröjan och gjort mig klar för start.

Hur mycket kläder ska man egentligen behöva på idag?
Hur mycket kläder ska man egentligen behöva på idag?

Men tankarna på en bra prestation då? Fanns de? För det viktigaste av allt var att jag inte skulle paja vaden så jag hade intalat mig själv att känner jag att vaden blir sämre och illa så ska jag kliva av, inget lätt beslut. Så när starten gick och vi längre bak i leden kunde börja springa så fanns det egentligen inte så mycket kilometertider och sånt att sikta på som jag brukar ha, jag kände mig lite vilsen när jag ”lufsade” iväg och mest kände efter om vaden var med mig eller inte. Det går nerför i början i Boston och trots att jag nästan försökte hålla igen med tanke på vaden hamnade jag in i runt 4,10 fart. Redan efter 3 km kommer första öronbedövande vrålet från ena sidan och det spelas ”Born in the USA” med Bruce Springsteen och det var inte sista gången jag hörde någon av hans låtar.

Efter några kilometer var jag nöjd med att jag kastade tröjan innan start och efter ytterligare några kilometer var jag varm om benen och någonstans runt 7-8 kilometer stannade jag till för att slita av mig tightsen. Däremellan hade jag passerat 5 km på 20,43. Tightsen gick inte utanpå skorna så det blev ju ett litet projekt och när jag kom iväg och sen passerade nästa kilometer så hade den gått på 5,34. Jag hade alltså tappat nästan 1,5 minut på att slänga av mig tightsen, men jag ångrade aldrig min taktik och jag kan redan nu avslöja att sopsäcken behöll jag på hela vägen in i mål. Men jag hoppades naturligtvis att dessa 1,5 minut inte skulle bli så betydelsefulla för sluttiden. Detta gjorde att nästa 5 km gick sakta och jag passerade milen på 42,32 och jag undrade vad polarn hemma skulle tänka om han följde mig hela tiden och såg att andra 5 km gick så långsamt.

Förutom det lilla stoppet så hade jag hittat en okej fart och jag kände att jag ligger okej där, men eftersom jag hade ett stopp på 1,5 minut med mig så var ju snittiderna lite sämre än den farten jag egentligen sprang i. Än så länge hade vi varit förskonade från mer regn men någonstans här efter 10 km, kanske efter 15 km, kom det. Och det kom liksom på riktigt, på amerikanskt vis för allt är stort i USA och regndropparna kändes stora, blöta och kalla. Trädgårdsvantarna jag hade för att kunna slänga dem när jag ville var allt annat än vattentäta så jag frös om händerna, ganska mycket emellanåt. 15 km passerades på 1,03,08 och jag kände att jag hade kommit in bra i loppet, vaden kände jag inte av men rent mentalt hade jag haft en lite svacka vid 12-13 km där jag tänkte något i stil med att ”oj, det är ju långt kvar till hälften”. Men negativa tankar bidrar inte till något positivt så de kastar man bara bort om/när de kommer så den försvann kvickt.

Publiken är med hela tiden och skriker ”Sweden”, ”Keep going Sweden” och det händer alltid nåt och det rullar helt enkelt på. Som vanligt blir jag nyfiken på passeringen vid halva sträckan och redan vid 20 km fick jag en liten fingervisning och halvan passerades på 1,28.19 vilket jag egentligen tycker är lite för långsamt om man ska springa under 3 timmar, men jag visste ju om att jag haft mitt eget lilla stopp.

I vanliga fall siktar jag mentalt in mig på nästa stora passering, dvs 25 km, men inte här för detta är USA och detta är Boston. Dels räknar de i mile (det är bara min klocka som jag kollade i km) och dels har man de 4 backarna i Newton. Så siktet är helt enkelt inställt på mile 16 där första backen börjar. Precis innan backen börjar passerar jag 25 km på 1,44,31 och ser att jag gjort en bra 5:a. Jag sänker farten i backen för att inte ta slut, men jag känner ändå hur flåset och pulsen ökar och det oroar mig lite, för jag sänkte ju faktiskt farten.

Jag matar på i min fart och kilometern med backen gick på runt 4,30 och det kändes okej. Jag har stenkoll på var backarna börjar så jag kan mentalt förbereda mig på dem och sänka farten när jag behöver det. Uppför andra backen, likadant där, samma fart uppför. Efter andra backen passerar jag 30 km på 2,06,09. Detta är alltså en liten mental fördel, man behöver liksom inte längta till 30 km passeringen i Boston, man har fullt sjå med de 4 backarna. Jag tycker faktiskt att tredje backen känns lite kortare än vanligt när den kommer och jag är nöjd och förbereder mig mentalt för den sista backen, även kallad ”Heart Break Hill”. Den kommer, jag sänker farten till vanliga 4,30 och jag vill inte titta uppåt, inte blicka framåt, bara köra ner huvudet och inte så någonting, även om jag vet att det är fel. Taktiken går ganska bra för jag fuskar ibland men till slut är jag uppe och jag tycker faktiskt att även denna backe brukar kännas längre.

Nu börjar jag få lite feeling och även om det funnit tankar på att springa under 3 timmar hade jag innan tyckt att jag hade för lite marginal eftersom jag troligtvis skulle tappa i backarna och även i slutet av själva loppet. Jag tror att det var som så att jag kollade på min klocka när jag passerade 32,2 km, dvs när det var 10 km kvar och då skulle det räcka om jag snittade 4,30 på sista milen och där och då tyckte jag att det borde kunna funka. Men jag visste ju också att min klocka låg lite före, kanske med en halvminut eller något mer. Jag passerade 35 km på 2,28,10 och tyckte att det borde finnas en chans. Men jag kommer också ihåg hur jag tänkte att det faktiskt var 7 kilometers löpning kvar, mer än en halvtimme och mycket kan hända. Men när jag fortsatte att hålla farten upp på min egen klocka och dess kilometerpasseringar kändes det okej.

Men jag ville passerad 38 km för då är nästa passering 39 km och bara drygt 3 km kvar. Även om det just där och då var svinkallt, det var en massa vatten på vägen och skorna verkligen dyngsura, kände jag att jag borde ha 3 timmar som i en liten ask. Men så hände det, vid runt 39,5 km, jag blev helt enkelt trött. Jag vet knappt hur eller varför men lättheten att springa i strax under 4,30 fart var som bortblåst och jag fick kämpa på ett helt annat sätt och oron spred sig i kroppen. Och när min klocka sa 40 km så visste jag ju att jag måste gå efter arrangörernas markering och det skulle visa sig skilja runt 1 minut, och den minuten extra som min klocka visade hade varit skönt att ha till godo. Jag passerade 40 km på 2,49,30 och började fundera på hur svårt det skulle bli att springa 2,2 km på mindre än 10,30. Håller jag på 4,30 fart så blir det 2 kilometer på 9 minuter och då har jag 1,5 minut på mig på 200 meter. Det bör ju funka, men det är ingen jättemarginal så jag krigar på.

Vi passerar markeringen ”1 mile to go” och det lilla jag brukar räkna i tid per mile så tycker jag att det borde vara lugnt. Jag börjar längta till att vi ska springa under viadukten, fortsätta lite och sen svänga upp höger för att sen svänga vänster in på målrakan på Boylston Street. Och målrakan är lång, jag vet att det tar mer än 2 minuter att springa den och jag hade hört att den var 600 meter lång. Så jag ville gärna svänga in där med 3 minuter till godo och när jag väl var där hade jag 3,5 minut på mig och självklart skulle det räcka. Som vanligt en helt fantastisk publik och visst hann jag fram. Det blev till slut 2,58,53 och även om jag är nöjd med det så är jag mest nöjd över vaden och det jobb som är gjort i veckan för att den skulle vara redo idag.

En av tankarna under loppet var att om jag klarade 3 timmar så skulle det bli min 10:e mara under 3 timmar i min 5:e mara i Boston, dubbla jubileum alltså.

Skönt att få med sig en medalj hem från idag!
Skönt att få med sig en medalj hem från idag!

Men det fanns fler utmaningar, att ta sig från mållinjen till hotellet. Det var blött och svinkallt, jag skakade och jag hade svårt att gå normalt, även om jag gjorde det med minimala steg. Vi fick sån där poncho efter mål och även om den är jättebra med luva och allt, så fryser man ju som tusan ändå. Så att ta sig till hotellet, få av kläderna och sätta sig i duschen till man får tillbaka värmen var en utmaning i sig.

Ingen vacker syn när man haltade hem skakandes!
Ingen vacker syn när man haltade hem skakandes!

Sen var det sängläge med mobilen innan det blev lite käk på lokal med andra löpare. När jag kom hem igen var jag säkert trött, men jag ville inte sova och ville gärna skriva denna race report när den fanns hyfsat färsk i minnet. Men jag satte också på TV’n och zappade runt lite och visst hittade jag ett långt sammandrag från dagen och även om de först följde eliten in i mål så var det också ganska mycket om alla möjliga andra också och det fick också ganska stort utrymme i tid, det tycker jag är bra, det tycker jag TV kanalerna i Sverige är lite dåliga på.


Kenths hemisda heter Snabbafötter och den hittar du här, mer inspiration och motivation >>