Nu var det KRIS, nu var det ALLVAR

Det var allt som stod på spel, det var liv eller död, det var succé eller katastrof, det var jag i ett nötskal, det var svart eller vitt, inget mellanläge, inget lagom! Uschhh, jag blir så fruktansvärt trött på mig själv ibland! Jag sätter en omänsklig press på mig själv som jag inte alltid mår bra av. Jag hade sovit dåligt och oroligt nätterna innan Vätternrundan och orsaken till det kan ni nog lista ut. Jag hade ju gjort en kniptångsmanöver på mig själv med dansande demoner i mitt huvud.

Från början var inte Vätternrundan ett stort mål för mig utan det var ett delmål på vägen mot Vansbro Triathlon. Jag hade från början tänkt mig att cykla under 9h runt sjön, men en kväll i vintras förändrades allt. Ride of Hope sökte duktiga cyklister till sin sub8-grupp och jag blev tipsad av min träningskompis Johan Keres att det var ett utmärkt tillfälle som man inte fick missa. Sagt och gjort, efter en snabb anmälan på facebook var jag en del av gruppen och fast i cykelträningsträsket. Nu skulle det cyklas och köras spinning. Det fanns liksom ingen återvändo. Det blev en hel del spinning på morgnarna innan jobbet i vintras men framförallt utecykling som påbörjades i slutet av februari. Många kalla morgnar har det blivit till jobbet. Brrr, jag fryser bara jag tänker på det. Tilläggas bör är att jag har 4,2mil till jobbet enkel resa. I perioder under den gångna våren har jag cyklat maniskt och lagom till starten i lördags hade jag fått ihop 398mil landsvägscykling i Sverige. Det är mycket i mina mått mätt, då jag är simmare i grunden och började cykelträna seriöst för tre år sedan. Att sedan också konstatera att man har ett heltidsarbete, familj och månskensbonderi gör det hela än mer imponerande, återigen i mina mått mätt.

Tävlingsdagen närmade sig och nervositeten kändes genom hela min kropp. Det var en stor och viktig dag för mig. Det rådde det inget tvivel om. Min fru måste ha världens bästa tålamod för en surare och mer vresig man får man nog leta efter dagen före loppet, självupptagen och helt uppslukad av den stora uppgiften jag hade framför mig, nämligen att cykla under 8h. Åhhhh, vad jag drömt om det! Åhhh, vad jag fantiserat om mina målbilder! Många timmars tankar har ägnats åt detta, ni ska bara veta……

Jag och familjen tog oss med bil ned till Karlsborg fredag eftermiddag där svärfar bor. När vi kom fram väntade en varm grill på oss och jag slukade glupskt några korvar med bröd likt en hungrig labrador retriever trots att jag under hela bilresan ned suttit och slurpat på min Vitargodricka i min egen tävlingsbubbla. Jag går liksom in i mig själv och sluter mig från omvärlden. Jag skrev på Facebook att det skulle vara jag mot världen i ca 8h och så blev det också under tävlingsdagen. Det var verkligen jag mot världen i min hjärna. Det triggar mig och får mig att lättare gå utanför min komfortzon.

Åsa (min fru) och jag var tidigt på plats på lördag morgon med flera timmars marginal. Det var skönt att veta att jag kunde plocka med min utrustning i lugn och ro samt fixa med nummerlappar och chip utan att känna ett uns av stress. Det där med stress har aldrig varit min starka sida. Vi hade gott om tid att jag också hann få i mig en Pasta Carbonara 1,5h före start. Helt perfekt för mig då det även löste mina magproblem, icke att underskatta! Ack så viktigt att magen fungerar som den ska.

Nu var jag redo och hela gruppen samlades innan start i en slänt där det hade utannonserats att vi skulle samlas för en ”name tag fest” vilket innebar att vi blev uppmärkta med våra namn på silvertejp som fästes på våra bakdelar. Detta för att underlätta för vår grindvakt att göra oss uppmärksamma på att byta led i den belgiska cykelkedja vi skulle cykla.

Lite längre ner kommer de förhållningsregler vi fått översänt på Facebook av vår lagkapten Stefan Forsgren, yrkesmilitär till yrket och kadaverdiciplin som sitt signummärke, åtminstone målade jag upp sådana bilder av honom. Stefan var mycket trevlig och from som ett lamm den korta dialog jag hann ha med honom innan start, så jag vet inte om min initiala bild stämde

”Riktlinjer inför VR

Här kommer lite om ordningsregler när vi kör runt Vättern, för att alla ska få en bra resa.

1. Belgisk kedja, håll jämnt tempo så vi inte accelererar kedjan. Samt att när man byter led från framåt till bakåt, så är det enklast att hålla kadensen och växla till en lättare växel för att ta ner hastigheten något.

2. Det är jag (Stefan) och Magnus som bestämmer om vi ska vända håll på kedjan om vinden vänder. Grunden är att det är ledet som går bakåt som tar vinden för framåtgående led. Så om vinden kommer från höger rullar kedjan också höger.

3. Jag kommer att rotera i gruppen och Magnus kommer att agera grindvakt. Så om man behöver gå bak och äta alt snabbt återhämta sig, så gör man det bakom Magnus, för att minimera störningar i kedjan. Men är man för trött så släpper man.

4. Vi kommer inte stanna för punktering! Däremot kommer vi att stanna vid olycka.

5. Vid uppförsbacke så låser vi klungan och spar på våra ben. Det är inte i uppförsbacke som vi lyckas med vårt mål på Sub 8.

6. Jag kommer att presentera lite tider på frukosten i morgon för att klara 7:45 för att ha 15 min till godo. Snittet kommer att vara 38,7 km/h

7. Såg att nummerlappen skulle sitta på framsidan enligt VR, vi går mot det och sätter den på ryggen. Magnus tar med silvertejp och penna för att skriva namn så vi vet varandras namn.

Har säkert missat något som ni andra har erfarenheter av, dela gärna med er så ser vi om det är något som vi kan använda. Läs och är det oklar så ställ frågan

Kapten Stefan”


Klockan närmar sig 12.40. Det var dags att röra sig ned till startområdet. Nu var vi märkta som boskap och nu skulle vi leverera. Vi skulle hjälpa varandra under 8h runt sjön. Vid startområdet står jag placerad bredvid min cykelkompis Micke från Nyköping som helt plötsligt får en mikrofon uppstucken mitt under näsan och blir inslängd i en liveintervju som hörs över hela startområdet. Han hanterar det på ett galant sätt med endast två minuter kvar till start. Jag tänker vilken tur det inte blev jag som blev utsatt. Det hade nog inte gått lika bra.

Motala levererar, solen skiner, fåglarna kvittrar. Klockan slår 12.40 och vår startgrupp rullar sakta ut ur Motala med vår ledsagar MC i spetsen.  Waoooow, vi hade vår egna MC som skulle följa oss under hela loppet och bereda vår väg. Det var först där och då jag insåg hur stort detta var. Det var också tur att jag inte visste vad som väntade mig senare i loppet.

Väl ute på landsvägen trissas farten upp och vi börjar gå runt i belgisk kedja. Vi har vinden med oss och det rullar på bra med en snitthastighet på närmare 43km/h ned till Jönköping. På vägen ned tappar vi några cyklister, bland annat vår Kapten Stefan som får en punka efter ca 3mil. Vi tappar också några som inte gjort sin hemläxa ordentligt, dvs tränat tillräckligt mycket.

Vinden viner i öronen och koncentrationen är maximal. Det swishar om alla dyra kolfiberhjul och det tickar om naven. Nu är det allvar, nu är det på riktigt. Koncentration och maximal fokus på cyklisterna framför, håll ditt hjul och håll din linje. Keep tight to your friend in front of you. Allt detta gick runt som ett mantra i mitt huvud. Vi kör om några grupper som startat innan oss. Omkörningarna flyter bra. Det går fort utför och jag får bromsa en del.

Vi susar genom Gränna i hög hastighet efter vår ledsagar-MC och på kullerstensgatorna känns det precis som att man är en proffscyklist som cyklar det berömda cykelloppet mellan Paris och Roubaix. Det var mycket folk på grässlänter och på kaféer som hejade fram oss. Jag njöt av varje sekund.

Väl framme i Jönköping hade vår grindvakt släppt in några cyklister i den svans vi samlat på oss efter omkörningar. Vi hade även en hel del cyklister som startade i vår startgrupp och som legat bakom vår grupp ända sedan starten i Motala.

Vi närmade oss de berömda/beryktade stigningarna efter Jönköping och i den jobbiga backen upp mot Bankeryd ropar vår kapten att vi ska låsa kedjan.Jag råkar ligga först tillsammans med en annan kille från vår grupp. Faaan vilken otur, tänker jag! Jag biter i det sura äpplet och gör mitt jobb uppför. Tanken svindlar iväg för en kort sekund när jag inser att vi har ca 50-60 cyklister bakom oss, kanske fler. Jag vill hålla bra fart uppför, men det får inte vara för snabbt eller för sakta. Jag blir lite osäker, men inser att vi håller bra fart då ingen säger något. Är det tyst i ledet är alla nöjda.

När vi lagt backen bakom oss får jag beröm när vi börjar gå runt i Belgisk kedja igen. Jag blir stärkt av det, men känner att backen tog en del på mina krafter. Nu började Vätternrundan för mig. Nu skulle jag prövas.

Vår första depå närmar sig efter ca 12mil. Vi har tre minuter på oss och folk rotar i sina kassar och tygpåsar efter nya vattenflaskor och mer tuggbart att lägga i ryggfickorna. Det är mycket stress i luften då folk också ska hinna kissa. Här i depå 1 tar jag ett impulsbeslut att ta av min Camelbak som fortfarande innehöll flera deciliter vatten. De där decilitrarna vatten skulle visa sig viktiga senare i loppet. Anledningen till mitt beslut var att jag tyckte att jag blev kladdig av den på ryggen på grund av all svett. I min depåpåse hade jag en flaska med vatten och en flaska med BOB jordgubbssaft som jag blandat starkt samt några japp och lite uppskivad mandelmassa. Saften var mycket röd. Med facit i hand hade det varit bättre att enbart ha vatten i flaskorna då den röda saften inte alls på något sätt släckte törsten. Man blev bara klibbig i munnen och om händerna och det skapade irritation och tog onödig mental kraft från mig.

Ute på vägen igen och nu går det inte lika lätt längre. Jag gör mitt jobb i den belgiska kedjan, men börjar få problem att täppa till till framförvarande cyklists bakhjul när jag byter från innerled till det snabbare ytterledet. Vid varje sådant byte får jag öka farten och det tar mycket kraft från mig. Jag borrar mig dock fast och gör mitt jobb. När jag ligger i det lite lugnare innerledet dricker jag och äter en del, men de Snickers jag delat på mitten och som ligger i ramväskan blir jobbiga att tugga på så jag väljer att istället svepa en energygel.

Det var nu det började. Jag fick min första lite större svacka efter ca 13 mil. Jag kommer så väl ihåg det för jag såg avståndsskylten i ett ögonblick när jag var svag och hela jag fylldes av en känsla av hopplöshet och att det var en evighet kvar till mål. Ville bara kliva av hojen och sätta mig i en bil och åka hem. Nu ger jag ju inte upp så lätt utan är van vid att bita ihop. Det sitter liksom i ryggmärgen på mig. Hade under hela sträckan från depå 1 fram till Hjo problem att hålla hjul fram till framförvarande cyklist och det blev bara värre och värre. Så här i efterhand borde jag lyssnat mer på kroppens signaler och lagt mig bakom grindvakten och vilat tidigare, för det skulle bli mycket värre senare. Men nej, jag tog hela tiden mina förningar plikttroget.

Genom trästaden Hjo cyklade vi också snabbt och för en kort stund kändes det bra, kanske för att jag slappnade av lite grann mentalt? Under ett sånt här långt cykellopp pendlar energinivån upp och ner en hel del, åtminstone för mig. När jag funderar på det kanske det för min del beror på energiintaget och vätskebalansen i kroppen.Jag tror jag kan optimera det bättre till nästa år om jag bestämmer mig för att köra en gång till. Jag försöker hela tiden med jämna mellanrum stoppa i mig näring, men de uppskurna Snickers jag hade i ramväskan stod mig upp i halsen efter några timmar, dessutom tog det en evighet att tugga dem till sväljbart skick, blääää!

Strax efter att vi passerat Hjo runt klockan 17 och kommit ut på landsvägen igen drogs tempot upp och återigen hade jag stora problem att göra mitt jobb i den belgiska kedjan. Hur mycket jag än ville klarade jag inte av de fartökningar som blev när jag gick från det långsammare innerledet till det snabbare ytterledet. Jag låg trots allt kvar några minuter och tog förning efter förning. Mjölksyran smög sig på och jag lyckades inte trampa bort den innan nästa förning kom. Det blev bara värre och värre och till sist, någonstans mellan Hjo och Karlsborg, efter totalt ca 18 mils cykling, var jag tvungen att lägga mig bakom grindvakten igen i min tro att jag skulle få vila lite grann. Så blev inte fallet utan jag hade även här problem att hålla tätt till grindvaktens bakhjul. Jag åkte Jo Jo fram ochtillbaks några gånger, återigen med korta fartökningar för att täppa till. Min grupp malde på som en maskin och jag upplevde ett känslomässigt inferno inom mig. Nu var det KRIS, nu var det ALLVAR. Vid ett tillfälle hade jag ca 7-8m fram till min grupp och det var cyklister i svansen som såg att jag inte orkade hålla tätt och de körde om mig på båda sidor för att täppa till min grupp framför som höll i taktpinnen. Min redan höga stressnivå blir än högre av de omkörande cyklisterna. Jag tar i för kung och fosterland men kommer inte närmare och det är just där och då jag når min kulmen på min energidipp. Jag fäller några tårar och för några sekunder likställer jag mig med att det nog är kört med sub8 för min del, men det händer nåt inom mig mitt i den känsla av uppgivenhet som håller på att ta överhanden. Jag blir förbannad på mig själv och i ren ilska kämpar jag mig ikapp. Jag väljer att betona just ordet KÄMPA, för det var krafter jag trodde jag inte hade som kom fram i precis rätt tid. Jag naglar mig fast i grindvaktens bakhjul och släpper det inte ur sikte för en sekund ens. Andra cyklister i svansen gör samma sak som jag och, efter ett tag, täpper till bakom mig. De var sannerligen minst lika sargade och plågade som jag kände mig. Pulsen ligger i röd zon och det bränner fruktansvärt i låren och jag inser att här kan jag inte ligga länge för snart kommer jag ha problem igen. Jag måste göra nåt, men vad?

Jag tar ett chansartat beslut att glida bak i den ganska långa svansen/klungan efter min grupp. Som mest uppskattar jag att jag har ett 30-40-tal cyklister mellan mig och min klunga. Pulsen går ner, jag dricker, jag äter och jag trampar lätt. Jag är ”street smart” tänker jag och jag känner att jag får kraft bara av att tänka så. Jag har hela tiden koll på vad som händer längst fram med min grupp. Jag rullar med en stund lite längre bak, ordentligt inbakad i klungan med cyklister både framför, bakom och vid sidorna. Jag samlar kraft och jag blir av med mjölksyran och efter ett tag börjar jag så sakteliga röra mig framåt i gruppen. Strax innan Karlsborg är jag tillbaks bakom grindvaktens bakhjul, fast nu med en lite lägre puls och mindre syra i låren.

Jag gör inget nytt försök att gå in i kedjan igen. Jag vågar helt enkelt inte, då jag var så oerhört nära att tappa allt en stund tidigare. Jag inser att jag balanserat på slak lina alldeles för länge och att jag inte kan, INTE SKA gå fram och ta några förningar för då är jag rökt, körd, lost eller kanske bättre beskrivet, fimpad med glöd som snart skulle bli aska. Mitt fokus för resten av loppet blir att cykla i ett jämnt tempo i svansen.

In genom Karlsborg visste jag att min familj skulle stå och heja på mig utmed Strandvägen vid Karlsborgs fästning. Såg fram emot det och jag slängde upp en arm för att de skulle se mig. Min fru och mina döttrar hejade och skrek så mycket de kunde och det stärkte mig. En okänd herre bredvid mig i klungan gnäller irriterat på att jag vinglar, vilket jag själv inte uppfattar att jag gör och rent intuitivt kommer ett aggressivt svar från mig i högt tonläge, ”-Håll käften din griniga gubbjävel!” Ganska olikt mig, men just där och då kändes det befriande. Jag tror så här i efterhand att det var en reaktion på vad jag tidigare tagit mig igenom i loppet. Det går inte heller att bortse från att tröttheten gör hjärnan lite mer primitiv.

Vi gled genom Karlsborg smidigt och klarade oss från broöppning. Jag kände att jag började stabilisera mig mentalt efter att ha varit djupt nere i Mordors grottor. Depåstopp 2 närmar sig och jag byter flaskor på cykeln. Vi har tre minuter på oss. Hade helst velat ha två flaskor vatten, men det fick bli en klibbig, RÖD saftflaska igen. Ingen stress alls vid stoppet, sträcker på benen, men känner inget behov av att kissa. Av att jag inte kissar blir jag lite orolig att jag druckit för lite och att nu vätskebrist skulle bli nästa prövning att hantera.

Cyklingen från depåstopp 2 med ca 8-9mil kvar att cykla går mycket bra för min del. Jag återhämtar mig och har kontroll på läget. Vid Lilla Hammarsundet får jag den första känslan av att det här kan nog gå vägen, att vi har goda chanser att gå i mål på under 8h. En härlig känsla. Med 4-5mil kvar att cykla är all vätska slut, men jag tänker att det ska minsann inte få stjälpa mig nu. Det grämer mig mycket att jag lämnade min Camelbak med flera deciliter kvar i depå 1.

Under loppet hade vi cyklat ikapp många snabba cyklister som startat 10-15minuter tidigare än oss och på dem kunde jag ana en viss oro att de kanske skulle missa sitt tidsmål att ta sig i mål på under 8h. När det var ca tre mil kvar till målet i Motala började  farten trissas upp av en del cyklister vi cyklat ikapp. Jag upplevde att det kulminerade efter backen i Medevi, där vi på slingriga vägar höll hög hastighet. Det var en härlig känsla att cykla med i det snabba tempot förhållandevis kravlöst, för vår grupp hade god marginal till 8h-gränsen. Mitt enda fokus var att hålla mig på hjulen och att undvika punka sista biten in i mål. Jag scannade av asfalten mer noga och försökte bibehålla fokus och koncentration.

Motala närmar sig med stormsteg. Fint sommarkvällsväder möter oss när vi rullar av den stora vägen in mot Centrum och målgången nere vid vattnet. En av cyklisterna i vår grupp sträcker på sig med några km kvar och säger till mig som ligger bredvid att han aldrig mer kommer cykla sub8, att detta var första och sista gången, att det var bland det jävligaste han gjort. Jag var beredd att hålla med.

Nu kom vi in mot målrakan och jag släpper styret och skriker rätt ut, jag bara skriker i ren glädje och lättnad. Jag korsar mållinjen med sluttiden 7h 48min. Jag sjunker ner över styret och börjar gråta av ren utmattning. Min träningskompis Johan, som hela tiden varit med i kedjan och tagit förningar under hela loppet, kommer fram till mig och lägger armen om mig och säger, ”-Fan Robban, du e grym! I din första Vätternrunda cyklar du under 8h”. Det kanske är grymt, inte vet jag? Jo förresten, det är grymt!!! Jag stapplar fram till min fru och jag kramar om henne. Jag är så oerhört tacksam för att hon finns i mitt liv. Hon är min största supporter.

Insatsen räckte till placering 207 av 18641st fullföljande cyklister. Om jag kommer göra om det? Kanske, jag är lite sugen på Sub7.30. Frågan är om jag skulle platsa i ett sådant gäng? Jag vet vad jag behöver förändra träningsmässigt men problemet är tiden som åtgår, den där satans tiden……..