Men nu så…! Det var inte snabbt. Det var definitivt inte snyggt… Men..

När man så gärna vill, men inte vet om man borde…
Jag velade in i det sista! Med 4-5 dagars förkylning och lite raspig hals från och till var jag osäker på om jag skulle prova på ”Premiärloppet”. (I så fall för första gången).
I Skatås har jag sprungit tidigare (bl.a. vårtävlingarna och Salomon Trail Tour), men inte just det här loppet.

Jag mådde bättre i torsdags och rev ju av ett styrkepass i gymmet.
Jag kände mig bra även igår. Därför valde jag att dagsformen på lördag morgon fick avgöra hur jag skulle göra. Jag mådde (fortfarande) bra när jag vaknade, även om jag var lite trött och mosig. (Jag…är…inte…en…morgonlöpare…!!) ;-)
Att förutsättningarna var nästintill perfekta gjorde ju inte saken sämre. Strålande sol, lätt vind och ca +13 grader.

Efter att ha hämtat ut en nummerlapp satt jag i solen och njöt.
Såg hur människor runt omkring värmde upp, säkert en timme innan start. (Hm… Varför?) Jag satt kvar och njöt lite till istället. :-) Satt och nojade mig över om jag kände något i kroppen eller inte. Nä, ingenting. Tror jag… Velpotta!.

 

Det var ingen nedräkning till starten..?!
Plötsligt small det till och hela gänget drog iväg. What?! Jag hade ju inte ens startat min klocka..?! Fick göra det i farten. Lite pilligt, men det gick.
När jag sprang grusåttan på vårtävlingarna har jag minnen av att det gick mycket nedför innan mål. Och jodå, det måste det ha gjort. Nu sprang vi åt motsatt håll och det kändes som första 2 jävla (ursäkta) km gick uppför…?! Ja, ja, bara att tugga på. Sakta, sakta. Inte stressa…

Någonstans vid 3 km hade jag första svackan.
Hur f-n ska jag orka detta? Det var det där med behovet av mental träning… *harkel* Vägen böljade sig fram. Upp, ner, upp, ner.
”Upp… Jävla, helvetes UPPFÖR?! Varför springer jag inte platta asfaltslopp??”

Sedan rullade det på ett tag igen.
Nästa svacka kom vid 7 km. Och då var den inte av det mentala slaget. Benen var som betong!! Någon km senare kom illamåendet. Neeeej…! ”Kämpa, kämpa”! (Jag skulle inte maxa på loppet, remember… *hrm*)
Vid dryga 9 km spydde jag. Ok, inte mycket. Pyttelite. Men sa hej till ett hallon eller två från frukosten. (Ja, nu är jag detaljerad). En kille på MTB frågade om jag klarade mig till mål. Eh… Som att jag skulle ge upp när jag har typ 800 meter kvar?! :-D

Nära upploppet fick jag en kvälvning och trodde jag skulle spy (igen). Nope, false alarm. Men kände mig inte så ”classy” när jag ulkade strax innan spurten… Haha!


”Så fick Malin sin medalj till slut….!” (A-la-Robin-Hood) ;-)
Min första medalj. Jag har sprungit lopp, men inget av de större tävlingarna där medaljerna ofta(ast) finns. Men nu så…! Det var inte snabbt. Det var definitivt inte snyggt… Men jag sprang en mil och förutom alla j**la backar var det himla vackert där runt Lilla Delsjön, när solen glittrade i vattnet. En annan dag i lugnare tempo; såå nice!

I min värld trodde jag på en MEGA-jättestor positiv split!
Det kändes ju som att sista 3-4 km gick i slowmotion. Jag gick t.o.m. vid ett par tillfällen. Men när jag tittade på mina km-tider hade jag inte tappat så mycket trots allt. Märkligt, men det är väl bara att tacka och ta emot?

Det blev inget ”persande” på milen. Men det var ju faktiskt inte heller tanken. Just idag maxade jag väl NÄSTAN, trots att jag lovade att inte göra det. Men ska jag persa behövs en flackare bansträckning och en bättre uppladdning. Inte en veckas förkylning.
Jag är supernöjd för jag vet att jag gjorde allt jag kunde IDAG! :-)

Tack Skatås för den här gången!
Nästa gång kan jag dock tänka mig att köra lite annat än grusväg när jag kommer hit. Titta! So many options, so little time! Fast jag hoppar nog över Boulebanan…