Att bli skrämd av sitt undermedvetna..

Salomon Citytrail Stockholm Salomon Citytrail Stockholm

Det är kallt. Och varmt.

Vårvädret slåss nyckfullt mot sommarvädret, uppbackad av vinterns sista ryck. Snart kommer sommaren vinna igen, som vanligt.
Vi som inte hänger med i svängarna står och ömsom fryser, ömsom svettas.

”Det där kommer bli för varmt” säger Snygg-Johan.
”Nej nej, det tror jag inte” svarar jag och tänker att jag kan skylla på det sen.
”Du kan ju alltid skylla på värmeslag om det går dåligt!” Flinar han och jag stryker den möjligheten.

Fan.
Det kanske blir för varmt med långärmat ändå?
Men i morse kändes det som minusgrader.
Åkersberga.
Vad är det för köldhål egentligen?.

Med lite sedvanlig uppvärmning för syns skull och ett par fnissiga hoppsasteg så tränger vi oss in i täten.
Jag bestämmer mig för att inte dra iväg direkt starten går den här gången.
Utan klocka, pulsband eller GPS så känner jag mig naken och det känns bra att vi lovat varandra innerligt att ta det lugnt.

”Jag tycker vi ska se det som ett lite hårdare träningspass, inget avancerat. Tänk på tävlingen om två veckor i stället. Den ska vi fasen vinna!”
Johan förklarar och jag håller med.

Vi är så rörande överens att vem som helst skulle bli tårögd, starten går och jag glömmer allt.
Med en späd löpare från Enhörningen framför, snabb som en gasell, kunde jag inte låta bli. Han svävade liksom fram och jag kände mig precis lika lätt.
Han var gasellen, jag var tigern, i livets hårda symbios.
Tills slottets uppförsbacke kom och vi hade sprungit ett par 100 meter.
Jag kände mig helt färdig.

Äntligen klar efter Stockholm Citytrail
Äntligen klar efter Stockholm Citytrail

Fan. Inte nu igen!

Den enda som andas hysteriskt är jag själv och de som passerar verkar hålla andan. De hörs knappt när de tar sig förbi.
Vad är det med folk? Kan de vara dopade?

I en krök slänger jag ett getöga och ser Snygg-Johan på behörigt avstånd. Perfekt.
Jag struntar i vår överenskommelse och så råkade jag glömma hans T-shirt också.
Det är alltså bara jag som representerar FireFitness.
Det är inte mer än rätt att jag drar på.
Han kommer förstå.
Jag kan förklara sen.
Tigern och gasellen, han kommer fatta.

Efter en obeskrivligt lång tid på säkert ytterligare 4 minuter limmar näsan igen. Jag djupandas med munnen. Benen börjar stumna och jag undrar hur länge jag ska hålla ut. Snygg-Johan jobbar ikapp och ligger plötsligt bredvid.
”Verkligen sjukt roligt att du är ikapp. Verkligen!”

Lungorna viner som en trasig säckpipa och jag som lovat mig själv att inte gå en meter under loppet hasar mig (gående) upp för Skinnarviksberget.
Fy fan.
Men så vänder det!

Skinnarviksberget
Skinnarviksberget

Nedförsbacke!

Älskade nedförsbacke vad du är saknad!
Plötsligt kan jag pinna på i både 180 bpm och hastigheter under 4 minuter/km. (Ja, det är så det känns i alla fall)
Skorna sitter som en smäck (eller kanske två smäckar?) och det enda som oroar mig lite är att jag inte ska kunna stanna om vägen svänger.
Äh!
Sak samma!
Hellre dö fort än ful som Svullo sa.

Jag börjar maniskt fråga alla funktionärer hur långt det är kvar.
Inget vet. Så klart.

Jag frågar ändå.

När jag närmar mig slottet igen så vill hela kroppen gena mot mål.
En tonåring med röd flagga vinkar mot slottsbacken.
Jag vill mycket hellre springa rakt fram.
”Vad ska det där vara bra för?” mumlar jag för mig själv när jag trots allt pressar mig upp för den sista backen.
När jag andas låter det mer som en råmande medvetslös än en löpare av rang.

Uppe på krönet ser jag målet.
Det finns bara en nedförsbacke och en målraka kvar.
Inget annat!
Inga jobbiga omvägar eller krångliga passager.
Det är jag, målet och publiken.

Jag kommer inte hinna ikapp de som är framför men de som är bakom kommer inte hinna ikapp mig.
Jag är mitt i en lucka och den tänker jag hålla!

Plötsligt hör jag steg bakom.
Jag ökar takten. Vill absolut inte bli omsprungen nu.
Fan, inte på målrakan!
Inser att det är inbillning.
Mitt undermedvetna tycker det går för sakta.
Tempot ökar.

När jag närmar mig målområdet och den rosa mattan är alla coola målgester jag funderat fram bortblåsta.
Jag är helt tom.
När chippet får mattan att pipa viker sig mina ben.
Jag står på alla 4 i målet.

Kan man kräkas i målet om det behövs?

Jag hasar mig bort mot Johan.
Vi har båda slagit våra personbästa på 7km terräng (om det nu går att jämföra mot tidigare lopp) och känner oss sjukt nöjda.

Om två veckor ska vi vinna Tough Viking Hagaparken och vi verkar ligga i fas.

Om bara mitt undermedvetna kan luras lite då också.

 

Vad hände sen?

Är det knas mellan Snygg-Johan och Superkroppen?

Nej inte alls, kolla här! Gulliga som tusan!