Jag är arg,ledsen,besviken,stressad,rädd och orkeslös...

Ironman World Championship 2012 -Min racerapport!

Det tog sin tid men nu kommer den äntligen,det här är min dröm som gått i uppfyllelse, det här är min racerapport från Hawaii Ironman 2012 där jag stod på startlinjen!
 
Vi,jag och pappa, anlände till Hawaii måndagen den 8 oktober.
Jag hann uppadetara lite dagarna innan om hur jag hade det så jag tänkte att jag hoppar direkt till fredagkvällen och sedan själva raceday så det inte blir en hel bok, kommer bli ett långt inlägg ändå känner jag på mig.

 

Fredag 12oktober,dagen innan..
Jag hade en väldigt lugn fredag, förmiddagen tillbringade vi vid poolen och på eftermiddagen tog vi cykeln och mina bike/run-påsar och åkte in till tävlingsområdet för att göra min incheckning.
Fantastisk stämmning överallt precis som under hela veckan!
När cykeln var incheckad och påsarna på plats var det bara att dra ett djupt andetag och njuta,imorgon var det dags!
Pappa och jag åt en ordentlig middag på hotellets restaurang på kvällen sedan somnade jag som en stock utan problem innan klockan slagit halv tio,perfekt!
 
Lördag 13 oktober, Raceday!
Klockan ringde 03,30 och jag var klarvaken på första pipet!
Hade lagt fram mina tävlingskläder och mitt chip kvällen innan så på tio minuter var jag redo.
Försökte att gå på toa men magen hade inte fattat riktigt än vad det var som var på gång så det blev ingen längre sittning som jag hade hoppats på..
 
Försökte äta lite frukost men gick sådär,som vanligt när det är dags för stora lopp,packade en påse med lite bröd,frukt och juice och hoppades på att jag kunde småäta lite när jag kom till tävlingsområdet istället.
Vid halv fem mötte vi upp Elinore och hennes familj i lobbyn och så åkte vi tillsammans till kailua pier där start,mål och växlingsområdet var.
 
*Elinor är också från Sverige men bor på Irland, hon kvalade till Hawaii i somras i Frankrike. Vi bodde på samma hotell så vi lärde känna varandra under veckan,en riktigt härlig männsika!
 

Väl på plats vid kailua pier gick vi direkt till tältet för bodymarking där vi skulle få våra startnummer tryckta på armarna, kändes skönt att vara ute i god tid för att slippa stressa.
De två funktionärerna som gjorde min bodymarking tyckte det var lite kul att jag hade så högt startnummer till mina små armar, själv kände jag mig sådär töntigt supercool med mina stora nummer som täckte hela överarmarna.
 

Pappa i sin fina tröja,här på välkomst banketten på torsdagkvällen! Pappa i sin fina tröja,här på välkomst banketten på torsdagkvällen!

När våra nummer var på plats var det dags att gå in i växlingsområdet för att titta till cykeln och pumpa däcken.
Det började pirra lite i kroppen nu..
Där inne kunde man verkligen ta på stämningen,alla var så laddade och det kändes så overkligt att jag traskade runt där inne bland alla stora namn,jag gick bara runt och njöt...vilken jäkla dröm detta är!
 
När cykeln var klar och jag kollat däcken två gånger för att vara på säkra sidan så att jag inte dragit i för mycket luft i dem så kände jag mig redo att lämna cykeln.
Nu var det dags för ett nytt försök till toabesök.
Magen ville fortfarande inte hur mycket jag än försökte, gav upp och tänkte att jag får väl helt enkelt ta det senare under dagen om det är så...
 
Klockan var bara strax 6, en timme kvar till start, så vi gick ut ur växlingsområdet och mötte upp pappa och Elinors familj igen.
De var alla så himla fina i med sina flaggor och Sverigetröjor!
Pappa hade sin support tröja han beställt innan vi åkte, det stod: "Johanna´s Ironman world championship support crew Sweden".
 


Det var skönt att stå med pappa ett tag och bara känna lugnet, minuterna tickade iväg fort och efter att herrproffsen och sedan damproffsen startat (06,30 och 06,35) så sa vi hej då till alla, en sista kram och lycka till sedan knallade vi iväg för att checka för start och sedan kliva ner i vattnet.
 
Det kändes väldigt skönt att ha Elinor vid min sida innan start, hon sa åt mig att tänka på vad det stod på mitt chipband och hela tiden tänka tillbaka på det under loppet om, eller snarare när, det gick tungt.
 
"Aa na maka o na aa"
-The Sparkling Eyes of My Roots.
 
När jag sedan steg ner för trappan och fötterna nuddad sanden och jag såg ut över vattnet och starten så var det svårt att hålla tillbaka tårarna..
Det var publik överallt,fotografer och filmteam..
I luften snurrade två helokoptrar.
Jag tänkte på hur jag sjäv bara ett år innan satt klistrad hemma framför datorn och väntade på att startskottet skulle gå,hur jag blev så inspirerad av alla som stod där på startlinjen och tänkte att det vore det häftigaste man någonsin kunde göra! Tänk att få göra Ironman och tänk att få göra det på Hawaii,vilken dröm!
Nu stod jag här...
Ett år senare står jag på just den startlinjen och ser vattnet glittra framför mig..
Några tårar börjar rinna innanför glasögonen, jag är lycklig..
 
Några minuter kvar till start, vi simmar ut lite och lägger oss långt bak i startfältet, önskar Elinor lycka till sedan vänder jag blicken framåt, tar ett djupt andetag två gånger sedan går startskottet!
 
Hinner knappt tänka men börjar veva på med armarna,lugnt och fint..
Jag hittar en bra känsla redan från start och tänker bara på att jag ska njuta.
Jag har placerat mig bra, slipper sparkar och slag men har ändå ett gäng som jag simmar med och håller takten, behöver inte hålla på att navigera själv utan följer med gruppen.

Vattnet är fantastiskt,klart och fint med fiskar och korallrev överallt!
Det gick inte att göra så mycket annat än att bara njuta!
Tänkte mycket på alla där hemma som jag vet satt och kollade på livesändningen..
Allt kändes väldigt bra..
 
När jag kom bort till vändpunkten var jag fortfarande kvar i samma grupp vilket kändes skönt.
Jag kollade klockan och hade gjort halvan på förväntad tid, nu var det bara att simma tillbaka igen så var simningen klar..
Precis när jag simmar ut från vändpunkten ser jag ett gäng delfiner i min vänstra ögonvrå..
Jag ler i vattnet och drar i mig en skoppa saltvatten.
 
När jag börjar närma mig piren igen hör jag musik,publik och speakern!
Börjar förbereda mig i huvudet inför växling.
Kommer in mot land och sätter ner fötterna,slitter av mig mössan,simglasögonen och ur med öronpropparna...
Jag förstår att det är galet mycket folk runt mig men jag är så fokuserad på att ta mig upp för trappan och in i växlingstältet att jag knappt hinner uppfattta någonting alls..

Börjar med att springa in under slangarna/"duscharna" som spolar kallt vatten.
Riktigt skönt att väcka huvudet lite och spola bort allt saltvatten innan man ska upp på cykeln.
En funktionär står och viftar med min blåa cykelpåse och jag springer dit,greppar den, sedan vidare in mot tältet för ombyte.
Möter en ny funktionär som börjar plocka upp mina saker ur påsen medans jag tar på mig strumpor och skor.
En annan funktionär smetar sololja på mina armar och axlar.
En klunk vatten sedan ut och hämta min cykel.
 
Hittar den utan problem, på med hjälmen som sitter på styret sedan tar jag tag i sadeln och springer, så fort det nu går i mina cykelskor, ut från området.
Upp på cykeln och så trampar jag iväg!
Efter ca 50meter ser jag pappa som hejar iväg mig, jag hinner le tillbaka!
Första biten av cyklingen gick på en slinga i "stan", mycket tajta svängar och jag hade fått tips om att ta det riktigt lugn här innan jag kom ut på Queen K.
Publiken var grym och alla skrek och hejade,vilken energi!
Klockan är ca nio och värmen var redan påtaglig, det kommer bli en varm dag!
 
Efter några kilometer råkar jag köra på ett litet gupp och känner hur en av mina vattenflaskor jag har bak hoppar ur men tänker att det inte gör så mycket eftersom jag har två till och att det säkert räcker till fösta depån.
Blev lite mer nervös när jag svänger upp sista vänstersvängen innan jag kommer ut på Queen K och känner hur nästa vattenflaska också bestämmer sig för att hoppa ur...inte bra!
 
Jag kommer ut på Queen K med endast en liten vattenflaska och har inte en aning om hur långt/kort det är till första depån.Det är inte så mycket att göra någonting åt, jag tar en liten klunk vatten och tänker att jag får försöka spara så gott det går tills jag fyllt på allt igen..
Som tur är tar det inte lång tid alls innan jag ser depån och kan greppa två flaskor iskallt gott vatten!
 
Första två milen ut på banan känns allt väldigt bra,det var galet varmt och vinden var som en vägg att cykla mot men jag tyckte ändå att det funkade bra.
Det tog inte lång tid innan den känslan ändrades totalt.
Ju längre jag kom ut på cyklingen desto värre blev allt!
Hettan var en sak,det gick iallafall att svalka sig genom att hälla vattenflaska efter vattenflaksa över sig men vinden..
Vinden var förj*vlig rent ut sagt!
Tillslut spelade det ingen roll hur fort jag än trampade, det kändes som jag knappt kom framåt alls!
Det känns otroligt tungt och jag får verkligen slita!

Det ser ju väldigt härligt ut om man tittar på cykelbilderna..men icke! Det ser ju väldigt härligt ut om man tittar på cykelbilderna..men icke!


När jag kört ca sju mil var jag redan ordentligt trött, benen är sega och det känns galet tungt!
Men jag biter ihop och kämpar vidare!
Då händer det!
Precis i början av stigningen mot Hawi, framhjulet börjar gå trögt..drunk,drunk,drunk,drunk...
Punka,fan!
 
Framhjulet är helt platt när jag hoppar av cykeln.
Svär lite först men försöker att inte stressa upp, byta slang sedan iväg igen tänker jag.
Plockar bort framhjulet och börjar bända av däcket, då ser jag det, en stor sticka sitter inborrat i däcket!
Jag sliter ut slangen och börjar peta med naglarna för att få bort den stora stickan, tillslut får jag bort den och hålet är stort...alldeles för stort!
 
Här kommer det nu en rad av fula ord och svordomar, jag tömde hela mitt ordförråd där ute på cykelbanan kan jag lova!
 
Det finns inte en chans för mig att fortsätta köra med det däcket,byter jag slang så kommer jag ändå att punka igen om jag kör med samma däck.
Jag får lite smått panik där jag står och tårarna rinner av ilska och besvikelse!
Jävla skit, vilket jäkla lopp som helst får du punka på men inte nu, inte på Hawaii! Skriker jag åt cykeln.
 
Min ända chans är att vänta på servicebilen, men det kan vara precis vart som helst på banan och det kan ta timmar innan den dyker upp om jag har otur.
Jag satte mig vid vägkanten, inte en fläck av skugga fanns det, bara lavafällt!
Solen stekte bra där jag satt och jag kände mig grillad redan efter några minuter.
Stirrade nervöst på klockan.
Tjöt och var förbannad!
 
De andra triathleterna som passerade mig skrek och frågade om jag var okey och om jag behövde någonting...
-I'm okay, just water thanks! Snyftade jag fram bakom mina solbrillor.
 
De slängde flaska efter flaska till mig så att jag inte skulle bli helt uttorkad där jag satt.
40-45 minuter senare kom servicebilen och jag blev så otroligt lättad, snabbt som attan fixade de min cykel och så kunde jag fortsätta igen.
 
Lättad men trött av att ha suttit i solen så länge trampade jag vidare mot vändpunkten.
Det tog ungefär 25minuter så punkade bakdäcket.
Det är inte sant tänker jag, hoppar av cykeln igen men blir iallafall glad när jag ser att jag kan fixa det själv den här gången.
Snabbt som attan tar jag bort hjulet,av med däcket och i med en ny slang, pumpa och så på med hjulet och iväg!
 
Fasen nu var jag stressad med så mycket spilld tid!
Kommer iallafall upp till vändpunkten och det är dags att vända tillbaka mot kona igen.
Hade en fin nerförsbacke och medvind första biten så passade på att trampa för kung och fosterland för att spara igen så mycket tid jag bara kunde, kom upp i ca 65km/h och kämpade allt vad jag kunde för att ha så hög fart så länge jag bara orkade!
 
Men nerförsbacken och medvinden varade tyvärr inte så länge, jag var snart tillbaka i det tunga arbetet med att få cykeln att ens gå framåt i motvinden som hade tagit fart igen och det brände ordentligt på min handled efter så många timmar i solen!
 
Jag sliter och sliter och när jag tror att det inte kan bli värre än så här så får jag smaka på vad en kastvind verkligen är för någonting.
Helt plötsligt soppas jag omkull rakt ner i backen!
Tänk er att ni står på en matta och någon rycker undan mattan så fort att ni inte hinner tänka.
Hjulen bara försvann under mig, höften och handleden tog smällen medans cykeln och resten av kroppen klarade sig oskadd!
 
Skakig som ett asplöv ställer jag mig upp och en medtävlande har stannat och frågar hur det är med mig.
Det gick bra svarar jag utan att ens hinna känna efter..
När jag kollat att alla kroppsdelar satt där de skulle och att inte några benpipor stack ut lite här och där så var jag snabbt uppe på cykeln igen!
 
Vilken misär!
När jag trampar vidare får jag tampas med mig själv i en drös med jobbiga känslor!
Jag är arg,ledsen,besviken,stressad,rädd och orkeslös...
För en kort stund tänker jag att jag helst av allt bara vill stiga av cykeln och lägga mig vid vägkanten och vänta på att någon ska hämta mig..
Hawaii sätter mig verkligen på prov.
Här krävdes det ett ordentligt peptalk med mig själv!
 
Aa na maka o na aa!
Jag tänker på varför jag är här, vad är det jag vill och hur skulle jag klara av att inte ta mig i mål.
Det skulle inte gå,jag vet det och jag vet också att mitt huvud inte skulle tillåta det..
Jag tror på mig själv och jag vet att jag kan, inte ge upp nu!
Jag bestämde mig för att jag skulle trampa ett varv i taget,hur sakta det än gick så skulle jag in i växlingsområdet och ta mig ut på löpningen..
Jag skulle i mål om jag så skulle få krypa mig igenom maran!
 
 


De sista milen hem var tunga.
Ibland hade jag knappt styrfart och även om jag hade lite svårt att förstå just där hur jag skulle orka mig igenom maran så längtade jag dit för att få lite sällskap av andra löpare.Jag behövde bara komma in till löpningen så skulle jag få ny energi förhoppningsvis!
 
Kommer in för växling efter 7h49min ute på cykelbanan.
Hoppar av cykeln som en funktionär tar hand om sedan ska jag springa runt hela växlingsområdet innan jag kommer in i tältet.
Höften gör ont och jag vet att det kommer bli en lång promenadkväll!
In i tältet och tre funktionärer kommer till min undsättning.
Två stycken börjar genast massera och stretcha mina ben medans den tredje masserar axlarna.
Av med cykelskor och jag ser att mina fötter ser ut som två megastora vita russin (förlåt alla som får en otroligt äcklig bild framför er nu men detta är sanningen), detta var resultatet av allt vatten jag hällt över mig hela dagen.
Jag föklarar för en av funktionärerna att jag måste, verkligen måste ha mina fötter tejpade annars kommer jag få skavsår på varenda litet hörn av fötterna under löpningen och illa kvickt springer hon iväg och hämtar stora tejprullen.
Hon tejpar och tejpar och smörjer sedan in mina fötter med vaselin,på med srumpor och skor sedan säger hon..
-det här fixar du, vi ses i mål!
 
Tacksam så att tårarna rinner springer jag ut från tältet och pinnar iväg ut mot löpningen.
Nu får jag fan bita ihop här! I Can
Ser pappa direkt när jag kommer ut i första svängen och han ler och hejar, huvudet får en stor dos energi och jag pressar benen framåt.
Det går i snigelfart men det går framåt..
Äntligen har jag publiken igen som ger energi att ta ett steg till.
Höften jobbar inte med mig alls och jag är totalt slutkörd redan från start.
 
Jag grinar illa men när jag kommit ca halvmilen blir jag mött av Chrissie Wellington, hon står i mitten av löpbanan och hejar på alla tävlande och när hon ser mig så kommer hon fram och lägger en hand på min axel och säger att jag ska kämpa på,att jag fixar det,ett steg framför det andra!
Jag blev helt rörd och grinade lite extra bakom mina solglasögon, jag tackade för peppen och satte lite extra fart på mina trötta ben.
 

Jag försöker dra ett någorlunda pokerface iallafall..
Jag försöker dra ett någorlunda pokerface iallafall..


Jag går med raska steg och kommer ifatt en japansk herre.
Det visar sig vara den herren som kvalade i kalmar, han som jag skrev om i min racerapport från kvalet.
Han var pratglad och tyckte det var roligt att jag gick lika fort som han sprang, förmodligen var det till min fördel.
Vi hade sällskap ett tag men sedan när jag fick lite ny energi att vågra pressa benen i någon slags jogg så fösvann han bakom mig.
 
Vid varje vätskestation drack jag mycket vatten och tog en tugga banan.
Hällde is innanför linnet och greppade tre svampar med kallt vatten som jag svabbade ansiktet och resten av kroppen med.
Som tur var kom solnedgången ganska snart in på min löpning och temperaturen gick ner betydligt..
 
Jag tittade på klockan och kunde räkna ut hur mycket tid jag hade per mil för att klara av tidsgränsen..
Jag visste att jag skulle klara det så länge jag inte stannade.. och stanna var det sista jag skulle göra!
 
Efter ca en och en halv mil började huvudet och orken komma tillbaka till mig.
Visst att det gjorde förjäkligt ont i höften och det blev inte någon rättvis löpning men det spelade ingen roll längre, jag ville bara passera mållinjen innan klockan slog 12 och det skulle jag klara.
 
När mörkret kom åkte det runt bilar på banan och delade ut lightsticks-halsband till alla löpare så att vi skulle synas tydligt i natten,det blev lite mysfaktor på det hela och jag kände mig på gott humör.
När jag kom ut på Queen K där andra rutten av löpbanan gick så var det helt bäcksvart på vissa ställen,jag gick första biten för mig själv sedan småsprang jag lite då och då.
 
Det var helt stjärnklart och jag gick och stirrade rakt upp i det stora blå.
Tänkte mycket på alla mina nära och kära där hemma, på hur mycket de tror på mig och vilket fantastiskt stöd jag haft..
Sedan började jag nynna på en av mina pepplåtar..
 
Hold on to the dream,
Hold on Hold on now,now
Hold on and believe
Oh we already one,
we still hold on Hold on,
hold on now, now
We still hold on Hold on,
hold on now, now
Hold on to the dream..
 
Jag blev avbruten av att det prassalde till i vägkanten där i mörkret så jag tog sikte på två lysringar jag såg långt framför mig sedan pressade jag benen att springa framåt!
När jag nådde ljuset så visade det sig vara två äldre damer som traskade på i ett friskt tempo, vi tog sällskap och det var skönt att inte behöva gå helt själv där ute i mörkret.
Damerna var för övrigt hur coola som helst, båda över 70sträcket och hur pigga som helst!
När jag frågade hur de började med triathlon och just Ironman så svarde den ena damen -när jag blev pensionär så fanns det ju ingeting att göra, sticka vägrade jag så jag tänkte att jag kan ju lika gärna börja med ironman!
Hahaa,Hur coolt är inte det?
 
När vi kom in på den sista milen kom en ny skölj av känslor över mig, men den här gången av lycka och tacksamhet.
Tänk att jag några timmar tidigare under dagen fått kämpa så otroligt med mig själv för att ens ta mig in på cyklingen och snart,snart så är jag i mål, bara tio kilometer kvar nu!
Jag längtade efter känslan att komma upp på målrakan och jag längtade efer att få se pappa i mål!
 
Kilometerna tickade förbi långsamt och hela kroppen gjorde ont men tillslut...tillslut svängde vi ner mot Ali´i Drive och hur ont det än skulle göra så hade jag bestämt mig för att springa igenom Aliì Drive ända in i mål.
Så jag tackade damerna och sa att vi ses i mål sedan började jag springa.
 
Och vilken magisk känsla att ta högersvängen och komma ner på den välkända gatan Aliì Drive!
Publik överallt som skrek och hejade!
Nu var jag på upploppet till min dröm, helt galet!
Jag kände ingenting alls förutom lycka just då, smärta finns inte på ett upplopp utan bara ren och skär lycka!
Tårarna rann samtidigt som jag log allt vad jag kunde, jag ser lamporna som lyser upp själva målet när jag närmar mig och mitt i all folkmassa så ser jag pappa stå med flaggan utsträck till mig!
Jag tar flaggan om mig och hör sedan Mike Rileys välkända röst som ropar JOHANNA, YOU ARE AN IRONAMN!!!
 
Jag stannar under mållinjen..
Sedan behöver jag nog inte föklara så mycket mer..den här bilden säger allt!
Lyckotårar,lättnad och stolthet!
Jag är en Ironman Hawaii Finisher, jag förverkligade min dröm!

En lycklig Johanna!
En lycklig Johanna!

Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på den här bilden sedan jag kom hem.
Den gör mig så otroligt lycklig och jag kan fortfarande inte hålla tillbaka tårarna när jag ser den..
 
I Februari bestämde jag mig för att börja med triathlon, i Maj gjorde jag min första triathlontävling i Halstahammar i Juli min fösta Halvironman i Vansbro och i Augusti min första Ironman i kalmar...Förra helgen Ironman World Championship på Hawaii!
 
Vilken fantastiskt år jag har haft och vilken jäkla resa!
Jag är så otroligt stolt över mig själv att jag vågade drömma stort och tro på det!
Sen vill jag ge ett stort tack till alla som varit med mig under resans gång och stöttat och trott på mig, jag är så otroligt tacksam att jag har er, ni har varit helt fantastiska och fått mig att orka kämpa ända in till mållinjen i lördags! Ni ger mig styrka att våga tro på mig själv,Tack!
 
Hur avsluta man ett sånt här inlägg egentligen,jag vet inte..jag låter texten från min tatuering som sitter på insidan arm sätta punkt för denna racerapport!
 
I Can.
 
/Johanna


Johannas start på triathlonäventyret började 2012, läs gärna om förtsättningen på hennes blogg>>