Lurigaste momentet var nog spiralgången som tog oss upp på en bro...

Spana så långt det går åt vänster, så står det en herre där i svart, med vita armvärmare och oerhört lite hår, som råkar vara jag. Bilden kommer från Grabbhalvans hemsida, fotografens namn är okänt. Spana så långt det går åt vänster, så står det en herre där i svart, med vita armvärmare och oerhört lite hår, som råkar vara jag. Bilden kommer från Grabbhalvans hemsida, fotografens namn är okänt.

Grabbhalvan 2015, a.k.a jakten på ett nytt PB
Grabbhalvan 2015, loppet då jag äntligen skulle slå ett nytt personligt rekord, alla tider gick bra så länge det var en tid under 17 minuter. Vädret för dagen såg inte så strålande ut initialt, inte strålande alls då det regnade friskt. Även då det närmade sig tiden för att åka mot loppet var det överdrivet positivt. Men, som genom ett mindre mirakel sprack molnen upp lagom till att jag hade gjort min efteranmälan och skulle påbörja uppvärmningen. Helt plötsligt var förutsättningarna riktigt optimala. I det läget var det bara upp till mig att prestera.

Inför

Uppvärmningen gick bra, lyckades vara på plats i riktigt god tid för ovanlighetens skull. Inte för att jag var smart nog att planera det så, utan för att efteranmälan stängde en timme innan start. Min vana trogen var jag där precis innan de stängde. Men när det väl var avklarat kunde jag köra en dubbel uppvärmning. Först ett par kilometer lugn jogg, följt av lite dynamiska övningar och inte minst toalettbesök. Därefter vila lite innan jag körde en ny uppvärmning på ca tio minuter, men mer fler tempohöjningar.

Under

  • Km 1: Mantrat var ”gå inte ut för hårt”. Lyckades med det, kanske lite väl bra faktiskt, snittet låg lite väl högt på 3:26. Har ingen riktigt bra förklaring på varför det inte gick snabbare, tror jag fegade lite i kombination med att jag positionerade mig lite dåligt och fick trängas lite.

 

  • Km 2: Lite knixigt med flera svängar, men inte alltför krångligt. Lurigaste momentet var nog spiralgången som tog oss upp på en bro, som gick över en större väg. Där insåg jag att jag inte är helt dålig på att springa uppför trots allt. Flöt på bra och snittet landade på 3:19.

 

  • Km 3: Nu börjar vi komma in mot Örebros riktigt centrala delar. Och där är det följdaktligen också rätt mycket folk längs med banan. Även om det är svårt att insupa det på någon djupare nivå då man springer för livet, är det ändå en oerhört häftig känsla. Utgår från att många tittar för att de inte har något annat val pga avspärrningarna. Men vem bryr sig, det är riktigt skoj att springa genom centrum. Trots ett tufft skede i loppet, landar farten på 3:20.

 

  • Km 4: Nu börjar jag räkna ner lite, ökar farten något periodvis, för att gå förbi och ta följe på en ny rygg. Det känns fortsatt kontrollerat bra, i den mån det kan göra det under den här distansen. Det är åtminstone inte nära att jag spränger mig, som jag gjort tidigare. Lyckas hålla farten bra och 3:19 är vad jag landar på. Här känns mitt tidsmål möjligt, trots den segare starten.

 

  • Km 5: Inte spurta för tidigt! Motstår impulsen att bara dra iväg direkt sista kilometern, vilket någon gör. Kommer ifatt efter bara en liten bit och kan gå om. Med vad jag tror är runt 5-600 meter kvar försöker jag lägga in en lång ”spurt”, ingen aning om hur snabbt det går bara så fort som benen bär mig i det läget. Tittar på klockan, ser att målet är nära. Problemet är bara att det inte finns något mål när jag tittar upp.

 

  • ”Km 6″: Min klocka hinner gå dryga 100 meter till innan jag når målet på tiden 17.10. Ett nytt personligt rekord, som jag såklart är oerhört nöjd över. Samtidigt lite besviken då jag ännu en gång missat att ta mig under 17 minuter. Wtf liksom?

Efter

Hur jag än vrider och vänder på det, samt letar ursäkter inte minst, kvarstår det faktum att mitt nya personbästa är 17:10, inget annat.

Banan var ny i år jämfört med förra året, då var den kontrollmätt. Osäker på om den var det i år, men har svårt att se varför den inte skulle vara det. Men det spelar som sagt ingen roll, i mål var tiden ändå vad den var. Istället för att söka ursäkter får jag springa snabbare nästa gång så är problemet löst.

Det positiva i det hela är att jag kunde hålla tänkt fart genom hela loppet och jag känner mig helt övertygad om att jag kommer fixa mitt mål. Men, jag kommer få vänta ett litet tag till, trots att jag är sugen på ett nytt försök redan idag. Klättrade dessutom några placeringar från förra året och fick en 18:e plats i år (samma tid som 17:e man). Och utöver det kände jag mig stark i motluten.

Arrangemanget i sig var likt fjolåret riktigt bra. Älskar som sagt att de lyckas dra loppet genom centrum, funktionärerna gjorde ett kanonjobb i år igen. Kommer helt klart att leta mig tillbaka nästa år . Och när jag joggar ner runt Stora holmen och har den här vyn framför mig, spelar det ingen större roll vad tiden blev, det är underbart att få springa och tävla. Ett extra tack till hejaklacken hemma som alltid stöttar och hejar på mig, oavsett tider.

Storslaget i all sin enkelhet
Storslaget i all sin enkelhet