Då var det dags för magen att göra entré!

Incheckning dagen innan - kass plats för cykeln Incheckning dagen innan - kass plats för cykeln

Bajs…

Det är väl den korta sammanfattningen av min ”riktiga” tävlingsdebut den här säsongen. Den något längre blir väl typ ”fan och bajs”.

Men… Anna och Valencia lyckades givetvis tajma in en rejäl förkylning till vår resa (den första på länge). Jag kände dock inte av något och hoppades givetvis på att jag skulle klara mig, vilket jag brukar. Kvällen innan loppet ignorerade jag hårt att det kanske kändes lite rassligt i halsen. När klockan ringde vid 4:30 på söndagen mådde jag inte alls så bra som jag hade velat. Rosslig i halsen och ont i huvudet. Men det var väl bara att bita ihop och köra. Hoppades fortfarande på att det skulle släppa när jag kom igång

Sjön - borde ha tagit med mig en våtdräkt och testat simbanan dagen innan
Sjön - borde ha tagit med mig en våtdräkt och testat simbanan dagen innan
Vadtatuering applicerad Vadtatuering applicerad

SWIM [40:22]
Mitt förtroende för simningen har ju varit rejält på uppåtgående nu och jag hade ju förhoppningar om att kunna göra en riktigt bra simning. Så blev det nu inte alls. Började med att få några ordentliga smällar, dra ett par kallsupar och frysa som fasen. Vilket snabbt började växa över i den gamla känslan av hyperventilering och ”jag vill inte vara med längre”. Trodde att jag var av med den nu. Men tydligen kan den dyka upp igen. Lugnade ner mig rejält och försökte samla mig. Efter några minuter började kroppen svara på riktigt och jag kunde börja simma ordentligt.

Det gick väl sedan hyfsat fram till vändpunkten. Efter att ha passerat de två vändbojarna hade jag dock inget bra riktmärke alls. Stannade upp flera gånger för att hitta något vettigt, men bojarna flöt ihop och det gick lite mer vågor än vad jag räknat med. Fältet var ganska utspritt också så det fanns liksom inte någon klunga att följa. Jag kom i alla fall alldeles för långt åt vänster. Så pass långt att jag blev invisad av kajak halvvägs på sista benet. Simmade kanske 150-200 långt? Sista halvan av simningen hade jag ganska mycket uppstötningar och mådde riktigt illa.

På väg upp ur vattnet högg det till i framsida lår med en liten lätt kramp som dock släppte när jag började springa där det var platt. Trodde trots allt att jag borde ha hämtat upp simningen hyfsat till sist, men tappade modet rejält när jag kollade klockan och såg 40-någonting.

T1 [4:56]
Lång växling. Nästan 600m löpning till växlingsområdet. Hittade dock bag ganska snabbt och fick av mig våtdräkten på ett vettigt sätt. Lång löpning till cykeln som dessutom stod ganska dåligt till. Sprang med skorna i handen och satte på mig dem vid cykeln. När jag skulle hoppa på cykeln så högg det till i låret igen, denna gång med riktigt kramp som följd. Efter några sekunders svärande och lite massage kunde jag dock dra iväg igen.

BIKE [2:45:10]
Hade lovat coach Clas att jag absolut inte skulle spränga mig på cyklingen det här loppet. Det har ju varit lite av min akilleshäl; att gå ut för hårt under första halvan av cyklingen och sedan få sota för det under den andra halvan eller under löpningen. Och jag förivrade mig verkligen inte. Istället upptäckte jag ganska snabbt att jag inte hade någon kräm i benen alls. Visst, jag cyklar snabbare än den stora massan. Men ändå utan att benen svarade på ett vettigt sätt den här dagen. Och tittar jag på siffrorna så här i efterhand så är ju mina Watt-siffror jämfört med min puls larvigt dålig. Hostade en hel del under cyklingen och snorade dessutom enorma mängder, så det var ganska tydligt att kroppen inte alls var i skick att göra något vettigt.

Den lilla halvan av världens bästa hejarklack!
Den lilla halvan av världens bästa hejarklack!

Annars var det väl en småtrevlig cykling i vackert landskap. Dock ganska dålig asfalt på en del avsnitt. Initialt var det markerat med koner som visade att ena halvan av vägen var vår och att det kunde komma mötande bilar. På klättringsavsnitten hade vi hela vägen för oss själva. Men helt plötsligt efter en 180-graderssväng (ut på D23 i Ginasservis), så var vi mitt ute i normal trafik. Utan några varningar eller indikeringar på annat sätt att så skulle ske. Ganska smal väg utan vägren, och på ett platt och snabbcyklat parti. Och så fortsatte det sedan i nästan 3 mil. Förvisso flaggvakter vid varje korsning, men titt som tätt köer med bilar som antingen inte kunde köra om, eller som inte vågade köra om. Resultatet var en stressig och ryckig (och ibland obehaglig) körning, inte riktigt vad jag önskat mig av det avsnittet eller heller vad jag förväntade mig av en tävling av den här digniteten och storleken. Under sista 1/3-delen följde några småtekniska utförsåkningar (serpentiner) där det definitivt hade varit en fördel att ha kört banan någon gång tidigare.

Och så sista klagomålet på cyklingen; ingen som helst förvarning om växlingen. Direkt efter en rondell (dolt) stod det plötsligt en domare och en linje. Det fanns inte någon chans att hinna få av sig skorna på ett vettigt sätt. Och nej, det fanns inte någon karta som heller beskrev växlingsområdet. Alltså bara att tvärnita och klicka ut. Inte någon vacker växling på något sätt.
 

Den andra halvan av världens i särklass bästa hejarklack!
Den andra halvan av världens i särklass bästa hejarklack!
Ut på andra varvet - här har jag faktiskt fortfarande ett löpsteg Ut på andra varvet - här har jag faktiskt fortfarande ett löpsteg

T2 [2:57]
Blev alltså tvungen att springa ganska långt. Med cykelskor på. Halvvägs in i växlingsområdet lämnade jag ifrån mig cykeln till funktionärer som hojtade och hejade. Sedan ställdes den på någon plats som jag inte hade någon aning om. Tydligen efter något system som byggde på att jag skulle ha koll på vad klockan var när jag växlade. Doh! Sprang sedan ytterligare ett antal 100 m i cykelskorna till ställen med våra RUN-bags. Hittade min påse hyfsat snabbt och gjorde en klart godkänd växling. Klockan stod på strax över 3:30 och jag insåg att det skulle till en övernaturlig löpning för att klämma mig in under 5 timmar.

RUN [1:49:28]
Till en början så kändes det nog som om att det faktiskt trots allt fanns en möjlighet att göra en hyfsad löpning. Sprang lugnt och kontrollerat och ansträngde mig för att inte rusa iväg. Först 3 km med ett snitt på strax över 4:30. Sen tog det snabbt slut. När vi nådde den bortre delen av banan så insåg jag att det inte alls var så platt som jag hoppats på. Kraften i benen dunstade snabbt bort i den kvava värmen, pulsen stack iväg och farten sjönk. Lyckades trots allt beta av första milen på 48 minuter. Kasst, men inte någon total katastrof i alla fall. Då var det dags för magen att göra entré!

Löparbanan var ju inte direkt generöst utrustad med toaletter. 2 st (som stod tillsammans vid första vätskestationen) på det 5 km långa varvet var alla jag noterade. Så när min mage började säga ifrån vid andra varvningen hade jag 2 km kvar att springa innan jag kunde komma åt en toalett. Alla ni som någon gång haft problem med magen under löpning vet ju hur kul det kan vara… Så när jag väl kom fram var det bråttom (var tacksam över att jag i sista sekund valde bort heldräkten, just med tanke på att min mage krånglat den senaste tiden). Slängde mig ner på toaletten, drog en lättnadens suck och gjorde det som behövde göras. Bara för att några sekunder senare inse att det inte fanns något som helst toalettpapper…

Det här var ett sådant där tillfälle då toalettpapper verkligen behövs. Jag försökte få loss den tomma rullen från hållaren, men den gick inte att rubba. Hittade en tom gelförpackning i min bakficka och hade även min halvfulla motivationspåse med energibitar i. Och så fanns det ju alcogel i skumform också. Inte så mycket mer att göra än att nyttja det jag hade tillgängligt. Och givetvis avsluta med alcogel både på händer och där bak. Och efter 2:45 på cykeln var det ju inte helt skönt med alcogel i den regionen. Men rent blev det nog. Sen försökte jag ”spola”, men det gick inte heller. Ingen vacker syn för den som kom in efter mig alltså. Så toalettbesöket som nog egentligen bara skulle behöva ta 30 sekunder, gick nu på nästan 5 minuter istället. Tack för det IM.
 

3 armband = bara ett varv kvar. Det är väl därför jag ler.
3 armband = bara ett varv kvar. Det är väl därför jag ler.
"Du skall inget annat varumärke hava jämte mig" "Du skall inget annat varumärke hava jämte mig"

Pulssänkningen pga av stoppet var tyvärr bara tillfällig. Direkt när jag började springa så drog pulsen iväg igen och jag insåg att sista 8 skulle bli en kamp. Satte dock upp ett mål att i alla fall inte börja gå utan att hålla ett löpsteg hela vägen. Varvningarna var ett rejält lyft; dels för att det rent konkret tog mig närmre avslutningen och dels för att min fantastiska hejarklack stod där. Energitillförsel i stora mängder! Men tyvärr inte tillräckligt för den här dagen.

På sista varvet var det dags för toabesök igen. Valde denna gång den andra toaletten och där gick det betydligt snabbare (enda fördelen med toalettbesöken var att jag efter dessa i alla fall inte mådde illa längre). Men, så långsamt som jag sprang nu har jag inte sprungit sen debaclet på Mallorca. Någon km gick nästan över 6:00-tempo. Pinsamt långsamt. Men trots det så sprang jag om människor nästan hela tiden.
 

Målgång - här är löpsteget obefintligt... Målgång - här är löpsteget obefintligt...

Så äntligen målgång (5:22:53). Kollade inte tiden utan var mest lättad över att vara i mål. Så fort jag stannade till kom huvudvärken sköljande över mig och jag kunde känna att kroppen var helt tom. Tog emot en klart överdimensionerad medalj, fotoposerade, pussade frun och tog sedan med mig Valencia in i Athletes Garden för lite snabb energi och upphämtning av väskor. Ägnade sedan alldeles för lång tid åt att försöka lokalisera min cykel i växlingsområdet (försökte räkna bakåt på vilken tid jag borde ha kommit in för växling, men lyckades inget vidare). Till slut lyckades jag få syn på den genom att gå och spana efter dischjul, som det faktiskt inte fanns så många av.
 

Därefter var det dags för besvikelsen att skölja över mig. Så otroligt frustrerande att inte få till det när gäller. Bugg i kroppen eller inte spelade liksom ingen roll just då. Men att sätta upp mål, träna länge, hårt och målmedvetet, och längta, och åka långt och betala dyrt bara för att få göra ett halvdant resultat är f-n inte kul. Speciellt inte med tanke på att det förra racet var misären på Mallorca. Förra året startades med ett diskbråck. Men sen när det var dags för årets första race – Challenge Fuerteventura – så gjorde jag en av mina bästa tävlingar någonsin. Följde sedan upp det RM-bronset och andra bra tävlingar. Det var ju så det skulle startat i år.

Jag måste fasen få göra ett riktigt bra race snart. Innan IM Austria. Mitt självförtroende håller på att dala rejält nu och så kan jag ju inte ha det.

För en gångs skull kom jag ihåg att le mot min familj efter målgång
För en gångs skull kom jag ihåg att le mot min familj efter målgång
Familjen samlad!
Familjen samlad!