Det var magiskt. Att vara ensam på berget, låta tankarna vandra fritt...

Glada men nervös, 30 min före start Glada men nervös, 30 min före start

Racerapport Axa Fjällmaraton; Om att spränga sina gränser

12 AUGUSTI, 2014

Jaha. Det var det. Ett års fokus och längtan, och målet är nu uppnått. Sveriges tuffaste maraton. Som var mindre jobbigt än förväntat, men helt klart tufft för kropp och psyke.

Jag tar det från början. Följ min väg genom 4,3 mil, 3 berg och 1800 höjdmeter. Och några sammanfattande ord på slutet med mina tankar om loppet.

Vi kom till Edsåsdalen en timme före start. Taggade och nervös, ett jäkla springande på toa. Mådde illa, visste inte om jag behövde gå på toa ytterligare en gång eller svimma av nervositet. Shit, nu är det dags!!

Och så gick startskottet. Precis som vanligt släppte all nervositet och illamående och det var underbart att få tassa iväg tillsammans med 800 andra löpare. En skön uppvärmning i 1,7 km sen började första stigningen. 5 km uppåt, uppåt, uppåt. Det var trångt och alla rörde sig som en seg massa uppåt. Vi fick redan nu stöta på lera, enorma rötter men också underbara spänger där det faktiskt gick att springa lite. Jag kände mig klaustrofobisk att ha ngn precis framför mig och bakom. Kommer ihåg att jag tänkte att ska det vara så här trångt så kommer jag inte palla.

1,5 timme tog det att ta sig 7km och nå första toppen av berg. Här förstod jag att detta kommer bli en lång dag och jag var lite missmodig men ändå förväntansfull på fortsättningen. Mellan 7-16 km minns jag inte så mycket mer än att energin försvann vid 9km och jag var inget sugen på min energi. Klunkade vatten och BCAA, tuggade på stark som en oxe, envis som en åsna.
Vid 16km var det underbart att komma till Ottsjö och första stationen. Aldrig har släta bullar och sportdryck smakat så bra. Det var en riktig energikick att få se och pussa på min man och son här. Men jag var lite stressad och var efter några minuter iväg igen. Efter 5h20min skulle snöret dras vid Norrbotten, stationen vid ca 27km, och kom man inte förbi där innan dess fick man inte fortsätta OCH DET VILLE JAG MER ÄN ALLT ANNAT JUST DÅ!! Det tog 2h45min att komma till Ottsjö så nu hade jag respekt för de kommande ca 12km och tiden.

Kort efter började stigningen för berg nr2, segt uppåt men inga konstigheter. Jag var glad och mätt och trampade på utan konstigheter gick om flera på väg upp. Glatt oanande att det inte skulle vara uppför utan nerför som skulle bli jobbigt. Pga den riktigt tuffa terrängen med lera, stora stenar på smala stigar, hala spänger och enorma rötter. Och mina knän som började smärta…

Att komma till Nordbotten med 35min marginal och få sätta sig i skräddarställning och äta pasta och bröd gav både energi och ben nya krafter. Jag tog det lugnt här i 20min, åt nästan konstant. Jag gillar inte saltlakrits vanligtvis men nu smakade det magiskt. Drack några glas sportdryck och vatten, stoppade ner lite saltlakrits i ryggan och drog iväg. Jag visste att det skulle varit lätta biten som jag gjort, nu började den riktiga utmaningen i form av ca 7km stigning, upp, upp, upp på sista berget. Jag tog fram mobilen och började lyssna på musik. Kände att jag behövde gå in i min egen bubbla och pepp från musiken. 600 meter löpning sen pang rakt in i en vägg. Ja det var faktiskt så, jag kom fram till där stigningen började och det var som en vägg reste sig framför mig. Tänk er att gå i en trappa och ta 3 steg varje gång. I 7km. Som tar två timmar. Så kan sista bergsbestigningen bäst beskrivas. Vid 28 km började jag gråta. Absolut inte av utmattning eller smärta. Jag hade fyllt på med massa energi, det var oerhört skönt för benen att gå uppför och använda dem på annat sätt än det som precis varit nerför några kilometer. Jag gröt för att jag kom till insikt att jag kommer klara detta, kroppen är tillräckligt stark och i psyket var jag urstark. Tuggade förbi flera på vägen upp som stannade pga mjölksyra och hög puls. Jag kände inget sånt, inte en enda krampkänning någon gång under loppet. Pulsen låg stadigt på runt 160 hela stigningen uppåt. Jag lät tårarna rinna, kändes liksom vackert på något sätt i den stunden.

Utsikten mot sista berget från Nordbotten
Utsikten mot sista berget från Nordbotten

Till skillnad från i början av loppet hade jag väldigt mycket utrymme och gick själv hela vägen upp. Det var magiskt. Att vara ensam på berget, låta tankarna vandra fritt. Stannade till i en bäck och drack och tvättade ansiktet och händerna. Jag förstår att många fasar för den här biten mellan 27-35km pga den kraftiga stigningen, men för mig blev det den bästa och mest minnesvärda. Här kom jag på ännu en affärsidé dessutom.

Det magiska berget
Det magiska berget

Här smakade Coca-Cola och lättsaltade chips fantastiskt gott. Fyllde på med mer saltlakrits för sista biten mot mål. Nerför var tufft, smärtan i benen var inte roligt. Men samtidigt så födde jag barn för 10 månader. 80 timmar värkarbete, 17 timmar på förlossningen med värkar varannan minut. Så denna smärta var liksom inget som brydde mig så, inte i jämförelse.

När vi kom ut på grusvägen och de sista 3km till mål så var jag hög på endorfiner. Gjorde ont att springa men ville bara framåt, till mål och träffa min vän och familj igen. Tassade väldigt försiktigt och långsamt framåt, men var så skönt att springa och veta att snart, snart är jag i mål!!!!

8h34min tog det och var över förväntan. Hade trott på 9-10h så jag är absolut supernöjd. Efter att ha gått i mål var min ben två massor av smärta, min man sa att de såg helt galna ut pga svullnaden. Fortfarande stel och öm men det går framåt.

Jag klarade det!!!!
Jag klarade det!!!!

Mina tankar om loppet är det är inget löplopp, om du inte är väldigt van att springa i så tuff terräng och har en väldigt bra grundträning i kroppen. Jag tror jag sprang totalt 7km, hade velat springa mer. Jag hade för lite grund i mina ben och de fick en hård kamp pga brist på vana av belastningen på benen, leder, senor och ligament som löpning faktiskt innebär. Skulle behövt mer styrketräning för benen. Mina skor är fantastiska på kortare distanser (inov-8 x-talon 212) men här gav de inte alls den stabilitet jag behövde. Plus att de är för tunna så på slutet kändes stenar som knivar i fotsulorna.
Jag skulle behövt mer salt med mig, svettades enormt av ansträngning och värmen. Det var oerhört skönt att ha skärmkeps på sig, han bra skydd från solen och samlar upp går och svett och håller det borta från ansiktet.
Att lyssna på musik gav mig kraft för den tuffaste stigning jag nånsin gjort. Jag drack inte så mycket vatten ( ca 3 liter totalt) men där gjorde många misstaget att dricka för mycket och började må illa för att saltbalansen har blivit rubbad.

Jag är sugen att göra om det, när jag haft möjlighet att träna längre tid. Nu kom jag inte igång med löpningen ordentligt förrän i maj pga rädsla för framfall. Men jag är som sagt toknöjd med min insats detta år!!

Jag kan nu bara skratta åt det faktum att jag fortfarande enklast tar mig nerför en trappa eller backe genom att backa  [:-)]

Det har varit en fantastisk vecka i Jämtland. Kommer sakna denna vy från balkongen