..jag inser att jag sannolikt inte kommer att kunna cykla mer på ett tag..

Didi bor på vårt hotell och äter frukost som vi andra Didi bor på vårt hotell och äter frukost som vi andra

Mallorca 312 RR - En djävulsk färd

Jag svänger in solo på upploppet, har inte sett någon vare sig framför eller bakom på 5 mil. En smått surrealistisk känsla som skiljer sig avsevärt från upplevelsen på morgonen kl 7 och gemensam start med 3000 cyklister. Målklockan visar 5 timmar blankt för korta banan 167 km när jag kör under bågen. Rakt framför mig står "djävulen" den i sportsammanhäng så kände Didi Senf och tar emot.
 

Ingen superkomfort Ingen superkomfort

Kör nästan in i honom när jag omtöcknad av smärta försöker stanna. Får hjälp att komma av cykeln och ramlar nästan ihop. De sista 5 milen har jag kört med en sadel som lutar 25 grader upp och kraftigt till vänster. En helt trasig höger pedal och en höger axel / skulderparti i obrukbart skick med stora smärtor.I målfållan träffar jag en av de 3 cykliser som fortsatte när jag och en belgare i vår grupp på 5 kraschade hårt utför i hög fart efter 11 mil i jakten på en tätgrupp om 8-10 strax framför. Jag kände mig urstark när det hände. Alla tuffa klättringar är gjorda och har inte gått på rött någon gång med en snittpuls på 133 borde jag tåla hårdkörning nu hem dryga 5 mil.

Dragviljan är sådär i vår grupp bara jag och en lång stark spanjor som drar. Usla vägar nu, små trånga med massa grus på och galet dålig asfalt. Då händer det, i hög fart utför kommer en tvär höger. Känner att hjulen håller på att släppa i gruset och försöker speedway sladda mig igenom men bara fortsätter rakt ut i vegetation, buskar, gräs och stenar om vartannat jag gör en bra flygtur och voltar några varv Full med adrenalin studsar jag upp får tag i cykeln och känner efter? Inget verkar brutet, skrapsår ont som tusan i höger sidan och höger axel / nyckelben men det känns inte brutet. Snabbtitt på cykel, hjul verkar ok, men nej sadeln ser hemsk ut, lutar kraftigt upp / vänster. 
 

Försöker banka den rätt men misslyckas och slutar rädd att den ska lossna helt och jag saknar verktyg att skruva med belgaren är också uppe men har även han problem med sadeln och blir kvar när jag hoppar upp och försöker köra vidare. Kickar i vänster pedalen och iväg. När jag ska klicka i höger funkar det inte, håller på att fumla utan att få fast den. När jag tittar ner så ser jag att hela grafitpartiet bak på Dura Ace pedalen är borta måste ha träffat en sten i fallet ut i diket. Tur att jag inte hade kroppen där pedalen var.

Har så mycket adrenalin nu att jag inte ens överväger att bryta. Försöker få så mycket kontakt det går mot pedalen och trampa jämnt. Men den usla asfalten värdig Paris Roubaix gör att det klappar rätt bra mellan skon och pedalen. Underlaget är inte heller direkt som balsam för högersidan på kroppen. När adrenalinruset lagt sig lite så kommer nyckelbens och axelsmärtorna ordentligt kan inte lyfta höger arm från styret. Stå upp i uppförsbackarna är inte att tänka på så jag får försöka sitta på den där sadeln så gott det går Ska jag bryta nu 4 mil kvar ensam på småvägar utan rimlig möjlighet att ta mig tillbaka? Nej kämpa dig in nu tänker jag. "Bara" en timme kvar och på något konstigt sätt lyckas jag hålla ganska hög fart så ingen kommer ifatt bakifrån och jag börjar tro att det är möjligt.

Sista milen kommer ett hårt motvindsparti ner mot Can Picaforte och målet precis utanför vårt hotel i Muro. Det är dessutom felskyltat med kilometerangivelserna som visade 10 kvar när det va ca 17 km. I motvinden där håller det nästan på att brista för mig och jag är inte långt från att gråta av smärta. Dels av smärtan i sig men också för att jag inser att jag sannolikt inte kommer att kunna cykla mer på ett tag och veckan kanske är slut precis när den har börjat. Lyckas ändå hålla ihop det och lite av smärtan byts mot stolthet när jag svänger in solo mot målet, mycket folk och mycket applåder. Jag slutar på 13 plats knappa 10 minuter efter vinnaren när jag tas emot av Didi Senf. Yes i fuc... did it! Allt går och går det inte så går det ändå som jag brukar säga. Resultat Mallorca 312 167 km träffade en av de två i gruppen jag körde med som inte kraschade. De hade hunnit ifatt gruppen framför och fightades om 2 plats efter en belgare som vann solo med 2 minuter.Det hade varit kul att vara med där..

Får hjälp av massör och en sponsor att ta mig sjukhus för röntgen, Där går det smidigt och röntgenplåtarna visar att inga ben är brutna och det bara är ligamentsskador. 
 

Min högeraxel
Min högeraxel

Skönt, får en mitella och lite painkillers recpet. Doktorn säger 7 dagar med Mitella och jag blir förstås besviken och får ställa in mig på att det är färdigcyklat för veeckan. Ringer hem och får lite tröst av Kajsa och tar mig sen tillbaka och träffar grabbarna i Klungan som nu tagit sig imål hela gänget, inga vurpor där och glada miner. Vi åkte sen bort till Frankies vår favoritsunkiga med uteserveringen vid parkeringen. Ägarbyte tyvärr och nytt namn bar Mediterraneo men som tur är samma plasstolar och parkeringen intakt. Killarna hällde i mig en löjligt stor GT + en öl och det var precis rätt medicin då.
 

Glad igen med en balja GT
Glad igen med en balja GT

Loppet i övrigt då? Jo efter en galen masterstart som gick i 35-40 mest hela tiden första milen med 3000 startande samtidigt så var det inte helt enkelt att ta sig fram mot spets som var min plan in i första klättringe Col De Femenia. Men det gick till slut och när klättringen började var jag med i tätgruppen. Hoppades bara att det inte skulle gå för fort i början. Det gick hårt men jag var aldrig på rött och efter en stund kände jag rätt bra kontroll. Över Femenia och ner sen böljande upp och ned till kiosken innan man åker ner mot Sa Calobra. Dit skulle ju inte vi, däremot upp till Puig Major från andra hållet men här kände jag redan tidigt att jag kommer klara av det bra. Efter en stund kom urstarka Contikollegan Peder Olsson Alnö Race Team upp där också på vägen upp mot toppen av Puig Major. Jag visste att Peder skulle köra långa sträckan (som han gjorde på 9.19 och kom 21 RESPEKT 312 KM 4200 höjdmeter). Man väljer korta eller långa efter ca 9 mil och jag funderade en liten stund att skippa mitt tidigare beslut och gå för att göra Peder sällskap på långa. Men nej det får nog bli korta ändå tänkte jag.

Det gick smidigt och plötsligt var vi inne i tunneln och när man kommer ut är det 14 km utförskörning hela Puig Major ner. Jag låg i spets då och försökte hänga med så gott det gick när störtloppsfantomerna vräkte sig ned. Men jag vågade nte hålla det tempo en del gjorde så ett 30 tal åkte förbi och började dra ifrån. Nu åkte jag inte direkt sakta ner och såg segmentet på Strava att jag var 55 all time ner med nästan 60 snitt på de 14 k och i de många tvära kurvor tycker i alla fall jag det är rätt läskigt att åka så fort. Väl ner blev vi en grupp på 5-7 st in i nästa klättring på 5 km. Den gick bra och jag försökte mana på dem att vi skulle höja farten för att komma i fatt fartmonstrren som kört ifrån oss ned men det var lite si soch så med dragviljan så jag började misstänka att jag kanske får nöja mig med att förska ta det här gänget för även om jag kände mig jättepigg så att köra ikapp de framför solo trodde jag inte riktigt på. I utförskörningen ner från Valldemosa efter Deia kättringen när vi håller +60 kommer ett vägarbete. Vi är hundra meter ifrån när en kille vinkar med en stoppskylt för att de från andra hållet vinkat fram två bilar i det enfiliga körfältet. Stanna nu? Tjena, finns inte en chans i världen, då riskerar vi att köra ihjäl oss om vi börja bromsa sista 50 meterna. Vi får sikta mellan bygget och bilarna som vi precis möte och hoppas på turen. Det gick bra med tight marginal och tungan rätt i mun som tur var men lite skakig efter och förbannd att de inte har bättre koll / förberdelser när 3000 cyklister snart ska komma samma väg. Ja sen gick det bra tills det small. Strava Mallorca 312 några topp 10 all time var ju kul att se på Mallorca:-)

Haft superont hela natten och inte sovit många minuter i sträck. Men har varit på apoteket och fått lite bra grejer och hoppas på att det ska börja lätta. Har också haft kontakt med en bra rutinerad idrottsläkare som avrådde från Mitella och säger att mna förlorar mer på att riskera orörlighet och stelhet i axeln än att försöka röra på den. Lite bra painkillers och upp på sadeln om några dagar är bästa medicin säger han. Ett råd i min smak, kanske finns en chans om några dagar i alla fall? Men idag och sannolikt minst ett par dagar till får jag nog hålla mig vid hotellpoolen. Får väl se om Didi gör sällskap och badar i capen?


Jonas blogg JB Cycling bjuder på en mängd intressanta inlägg och berättelser. Läs mer här >>