När man ser Vätternvatten efter backen ner till strandpromenaden då tåras ett litet trött öga.

Vätternrundan 2015 - i professorns spår runt den där sjön
Som de endorfinjagande konditionsutövarna vi säger oss vara så räcker det förstås inte att bara springa, sim-springa och simma. Man bör även behärska cyklingens ädla konst. Självklart gärna något lokalt längre lopp. Typ 297 km runt en sjö. Typ Vättern.

Vätternrundan firade 50 i år. En långlivad motionsföreteelse som trots sin imponerande distans verkar vara åtkomlig för hyggligt många motionärer. Cykling som aktivitet är oftast skonsam och kan utföras efter egen förmåga trots några kilon extra eller något annat som vanligen begränsar tex vid löpning och kanske skidåkning. Just tillgängligheten och möjligheten till en angenäm naturupplevelse gör kanske cyklingen till den optimala motionsformen. Pendlingsperspektivet därtill, dvs låt bilen stå, får de inbitna cykelnördarna att framstå som dom friskaste av oss. Allt detta gäller ju förstås bara när vädret erbjuder oss en trevlig stund på jorden. Regn, blåst från sidan och framifrån och kyla gör färden till ett svårförsvarat helvete. Detta jubileumsår bjöds fantastiska förutsättningar för en lyckad och alltigenom underbar färd runt sjön.

 

Tydligen var det så att professor Sten-Otto Liljedahl hade tråkigt (just vid den tiden var han docent, sedermera professor i kirurgi). Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Han och frun Ingrid satt i sommarstugan någonstans vid Varamon och livet var kass. Eller kanske mest tråkigt. Sten-Otto ville göra nåt. Han ville cykla. Han föreslog helt sonika för Ingrid att de skulle göra en utflykt. Kanske runt Vättern. Ingrid var inte sen att haka på. Hon tänkte förmodligen fikakorg, vinpavor, fågelkvitter, pensionat och underbara soluppgångar efter fler än en övernattning vid någon vätternstrand. Sten-Otto tänkte en non-stopp-aktivitet.

Det romantiska äventyret transformerades till en avskalad råskinn-utmaning. Ingrid kastade in kökshanduken. Sten-Otto lockade istället med den lokala cykelmojaren Ewert Rydell, som sade sig vara oumbärlig eftersom Sten-Otto ju kunde få punktering. Alltså ett eget enmans service-team. De gav sig av och ytterligare en man, Karl-Gösta Lundgren, cyklade med en kortare del av rundan. Året var 1963 (inte -64 som ofta rapporteras) och premiärloppet tog 22 timmar. Man startade vid midnatt, försörjde sig på vad de små orterna hade att erbjuda och väl i Hjo, de cyklade moturs från Motala, var de så trötta att de frågade ansvarigt befäl vid polisstationen efter möjlighet till övernattning. Fyllecellen var ledig och de vilade där några timmar. I dag hade det gett många och osanna rubriker.

Året därpå upprepades turen med några fler engagerade. Förberedelserna var bättre och rundan tog 16 timmar. År 1966 kördes den första officiella rundan och av de 344 startande kom 334 i mål. Bästa tiden var 9:36. I år var motsvarande 20 002 startande, 19 352 i mål och 6:33 bästa tid. I början av 70-talet var antalet startade över 1000 personer, 1974 började man köra medsols och hjälmtvång infördes 1985. Flera ur släkten Liljedahl har åkt rundan. Närmaste familjen har startnummer 1 reserverat och sonen Peter åkte årets jubileumsrunda.

Professor Sten-Otto Liljedahl - initiativtagare till Vätternrundan
Professor Sten-Otto Liljedahl - initiativtagare till Vätternrundan

Professorn var idrottsintresserad och även aktiv inom idrottsmedicin. Han skrev artiklar, kortare skrifter och arbetade för Svenska Fotbollsförbundet. Vätternrundan skulle enligt Sten-Otto kunna utgöra underlag för idrottsmedicinska studier av individens anpassning till och reaktion av långvarig fysisk aktivitet. Puls, blodtryck och andra mätvärden registrerades som underlag för studierna. En fortsättning av de studier han bedrivit vid Karolinska Institutet, innan han kom till Linköping. I Linköping fortsatte Sten-Otto sin idrottsmedicinska bana och som ett parallellt spår startade han också det som senare blev en brännskadeavdelning. Idag Riksenheten för Brännskadevård.

Helgens Vätternrunda med oss boys i Team Fillinge Ultra sluter cirkeln på ett trevligt sätt då flertalet av oss jobbar eller har jobbat på Brännskadeavdelningen. Häpp!
 


Vår runda då? Jo tack bra! Vi startade kl 20:46 på fredagkvällen. Ljummen sommarkväll som ingöt känslor av tillförsikt och hopp. Själv har rundan skrämt mig. Inte så lite heller. Mina två tidigare rundor har alltså inte verkat lugnande utan resorna på en åldrad och trög järnhäst har satt sina spår. Då - onda knän, trötta lår och en bred sadel gav domnande ben. Nu detta år - en hygglig racer och det var något helt annat. Materialet har betydelse när 30 mil ska avverkas. Därmed inte sagt att alla kör bättre med fullkarbon och tokexakta växlar men roligare blir det troligen. Ni förstår nog budskapet - åk på något lämpligt efter ditt intresse och din förmåga och plånbok.

Team Fillinge Ultras cykelsektion (Henrik, Fredrik, Johan och jag) var på ett strålande humör vid starten och kommande 18 mil. Vi hade som taktik att trampa på, stanna i depå när vi behövde energi/dryck och att försöka engagera åskådarna genom munterhet och vrål. Vi fick igång närmast samtliga folksamlingar som svarade med hejarramsor och peppande tillrop. Gött! Vi gjorde en kort visit i depå innan Jönköping, där vi stannade för att käka köttbullar och mos. Resan ner dit hade gått raskt och de långa nedförsbackarna gav emellanåt farter upp mot 60 knyck. Mentalt var vi inställda på en tuffare resa efter Jönköping upp mot Hjo. Långa sega backar. Rakor. Generellt tråkigare väg. Och mörkt. Körde med mörka glas men var till slut tvungen att köra utan brillor för att överhuvudtaget hålla mig på vägen under de få mörka nattimmarna. Backarna betades av en efter en. Bröderna Wirenmark drog mestadels vår lilla klunga framåt. Då och då bröt Henrik eller jag vinden i första position. Hade vi tur kom vi ifatt en klunga som vi kunde ligga bakom en stund men tyvärr hittade vi bara långsammare klungor och vi körde om istället. 

Känslan är att hela resan på västsidan om Vättern är uppför. Långa sega backar eller backar som inte riktigt märks, dvs ändlösa små stigningar som drar ned farten. Kände också av lite energibrist vid några tillfällen och kanske borde jag pytsat i mig mer av Clifbar's goa kakor och energiduttar. Blev i vilket fall inte trött på smaken av choklad- eller jordnötsenergikakor, även de lite sötare gelduttarna funkade bra. Bra jobbat Clifbar.

Under de sista sju åtta milen kanske humöret sjönk en aning. Färre åskådare som applåderade fram oss och tröttheten dämpade oss något. Hemresan hade så att säga börjat på riktigt. Men de sista milen går ändå rätt fort. Efter de sista branta backarna och efter dom krokiga mindre vägarna in mot Medevi är det bara som en spurt kvar. In i Motala. När man ser Vätternvatten efter backen ner till strandpromenaden då tåras ett litet trött öga. Den sista chipavläsningen passeras och rundan är fullbordad. Några föräldrar. Några barn. Lite mat och några öl i gräset gör susen. Stelheten slår klorna i en, ändan är lite öm och muskulaturen omkring nacke och axlar har nya anatomiska inre strukturer. Vad gör väl det, vi är ju i mål! Nästan omedelbart bestämdes att årets tid på 11:07 till nästa år ska ner under 10 timmar. Lite mer cykelträning överhuvudtaget, flera längre pass och några färre depåstopp kommer att göra sub 10 helt rimligt.
 

Team Fillinge Ultras cykelsektion efter målgång - Henrik, Fredrik, Johan och Andreas
Team Fillinge Ultras cykelsektion efter målgång - Henrik, Fredrik, Johan och Andreas

Team Fillinge Ultra önskar tacka Vätternrundan för ett föredömligt arrangemang - allt var perfekt. Till och med vädret. Vi vill även tacka Clifbar för dom utmärkta energiprodukterna - helt suverän smak med förmåga att ge bra tryck i benen.

May the Vätternrundan-force be with you!
/Andreas

Följ gänget på hemsidan :) >>