..får helt enkelt inte bli FÖR lockande att stå kvar och mysa i depån.

Glada miner efter min målgång, här med min pacer Torill. Glada miner efter min målgång, här med min pacer Torill.

TEC  100 2015
Yes! Jag klarade det! I helgen sprang jag mitt första 100 miles lopp, 161 km på en fin och omväxlande bana i Täby. Bansträckningen var omgjord till i år, för att slippa passagen över järnvägen. De som sprungit loppet tidigare ansåg att den nya banan var tuffare och bjöd på mer ”hard core” än tidigare år. Mina förberedelser inför loppet har varit att sedan nyår få ihop så mkt mängdträning som möjligt, främst genom transportlöpning, samt att den senaste månaden springa några träningspass i Hammarby backen.

Just nu funderar jag på vad jag vill få ut av ultralöpning? Vill jag att det ska vara enbart ett äventyr? Vill jag tävla och prestera? Jag är ingen elitlöpare men i grunden en tävlingsmänniska. Återstår att tävla mot sig själv och uppnå MINA mål.

Pia och jag var på plats tävlingsdagen redan två timmar innan start för att få bra platser för våra prylar, som vi ville ha nära tillgängligt vid varvningarna. Morgonfrusna åkte vi ner till Statoil och tog en kaffe med bulle.

Dryck och matstrategin för loppet var att ta med egen dryck och få i mig ca 7 dl på det 11,5 km långa varvet, som skulle passeras 14 gånger. Dryck som blåbärssoppa, varm buljong, mineralvatten är det som jag har lättast att få i mig. Kaloriintag satte jag till 300-400 kalorier/h, lägg märke till att jag skrev intag. Uttaget är så klart större men frågan är hur mkt kroppen egentligen kan absorbera under ett lopp. Ligger det du får i dig bara o skvalpar i magen så är risken större att du blir illamående. Jag har övat att springa längre sträckor på lågt kaloriintag och jag känner att det går allt lättare. När jag stått och tittat på tidigare års löpare har jag noterat att löpare lägger mkt tid i depån. Det får helt enkelt inte bli FÖR lockande att stå kvar och mysa i depån.

Då jag ofta startar i för snabbt tempo sprang jag med pulsband och hade satt 120 slag/minut som övre gräns för den första halvan av loppet. Klockan 10 på lördagen stod vi så där, ultrafolket med gemensam start för 100 och 50 miles dag. Jag kom iväg bland de sista och speciellt på skogsstigarna var vi, under det första varvet, ett lämmeltåg av löpare. Trots mkt låg fart sprängde jag mitt övre pulsgräns direkt och sprang med 130-140 i puls och fattade ingenting. Är jag sjuk tänkte jag? Är det fel på pulsklockan? Efter ett tag stötte jag på en ultrabror Sonny som sprang 50 miles sträckan, han gav mig rådet att öka farten för att se vad som hände med pulsen. Efter något varv till gjorde jag just det och konstigt nog sjunk pulsen!

På Varv 4-6 la jag märke att i jämförelse med andra löpare tappade jag på asfaltsträckorna men tog in och passerade löpare på skogsstigarna. Asfaltlöpningen sög musten ur framsidan av låren och jag var tvungen att hålla nere farten för att inte stumna helt. Väl ute på varv 9 agerade min son Simon pacer i tre varv, vilket han gjorde suveränt. Han peppade mig och lyste med sin starka strålkastarlampa upp halva Stockholm. Ett felspring på varv 9 där vi lyckades svänga av stigen och följa fel reflex väg (utan snitslar) gjorde att jag fick panik, och där tappade jag nog 5 minuter, men det är sånt som händer i ultralöpning.

Foto: privat, Simon efter utfört pacer jobb  !
Foto: privat, Simon efter utfört pacer jobb !

Efter några svordomar hittade vi tillbaka dit där vi svängt av fel. Att springa med sonen gav blodad tand, Kanske, kanske kan jag få med mig Simon på ett 50 miles lopp framöver. Tre varv återstod när min nästa pacer tog över Torill Fonn, världsklasslöpare, framförallt på 48 h banlöpning. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, min pannlampa är på väg att lägga av. Det är becksvart ute och jag har redan använt mitt reservbatteri, jag ger Torill ”order” om allt jag vill ha hjälp med vid sista depå stoppet, varvid hon glömmer sitt extrabatteri. Trött, utan ljus och avståndsbedömning står jag på näsan flera ggr på det sista varvet. Skriker som ett fån över en spräckt stortå nagel när jag slår i en stubbe. Vi lyckades precis ta oss igenom det sista skogspartiet, när min pannlampa slocknar helt. Nu har det börjat ljusna något. Överlycklig spurtar jag i mål och pressar mig under sista varvet upp på topp 10-listan, tiden blev 18.52 h. Tack Simon, Tack Torill, och Tack Pia för allt pepp innan loppet. Ultra löpning är kul.

Sammanfattning:

+ Min depåstrategi sparade mkt tid

+ Bra att ha egna pacers

+ Det känns så inspirerande att börja lugnt och avancera i fältet.

+ Ultralöpning utomhus med viss kuperad bana är roligast och passar mig nog bäst.

– Ta med en bra pannlampa, som lyser med starkt sken så minimerar du snubbel risken och kan springa på även i mörker.

/Silvio.

Monsterben, där har ni Silvios hemsida. Bli inspirerad och engagerad i ämnet löpning och fotrally! >>