Känner mig som Birk Borkasson .....

Höga Kusten Swimrun 2015
De draaar….

Resan till Höga Kusten Swimrun började nog egentligen i september 2009 då en kraftigt sviktande simkunskap gjorde att jag inte tog mig fram tillräckligt snabbt i ÖtillÖ och därför blev avplockad efter 9 timmar.

Passande nog blev då nästa Swimrunlopp ett partnerrace till just ÖtillÖ. Den första upplagan av Höga Kusten Swimrun satsade hårt och erbjöd både en tuff bana (kanske lite tuffare än väntat) och ett arrangemang som andades proffsig image. Bakom arrangemanget stod Multisportlaget Team Peak Performance, vilket kanske också präglade banan.

Jag och min teampartner begav oss upp till Ö-vik på fredagen för preracemöte och ladda batterierna hos alltid så gästvänliga familjen Eriksson:) Kvällen bjöd på sol och nästan vindstilla. Prognosen för dagen efter var mindre lovande…

Prearcemötet som Staffan och Mikael höll i gav en tydlig bild av banan, kanske att de stigar som utlovats såg annorlunda i mitt huvud… Våra mål med loppet var att 1. Ta oss runt
2. Inte komma sist
3. Njuta av detta och ha kul på vägen (Passande nog med Petter i startfältet)

Kvällen innan. Inte ett moln....
Kvällen innan. Inte ett moln....
12:00 Dagen D
12:00 Dagen D

När vi vaknar upp på morgonen är det grått och vinden har börjat friska ! Vi äter en stadig frukost och börjar rita upp sträckorna på armen för att ha koll på var vi var och vart vätska och möjlighet att ”cabba” ner dräkten skulle vara lämpligast..

När klockan närmar sig 1200 är vi på plats, skulle få bli intervjuad angående Race Report innan loppet i den studio de satt upp på stranden. Olyckligt för arrangörerna och även tävlande var att vinden samt nu också regn gjorde att det inte drällde av andra intresserade än funktionärer och närmast sörjande..

Vid 1330, 30 minuter innan start, så var fortfarande ambitionen att loppet skulle gå enligt plan men plan B, som innebar att vi skulle köras förbi 2 passager som låg särskilt utsatt, var överhängande. Vågorna gick höga vid starten, hur ser det då ut där det är öppet hav??

Utrustningsmässigt körde vi ingen extra vätska då energistationerna skulle ligga med jämna mellanrum. I dräkten så fanns lite gels samt enervittableter. I Björns dräkt fanns praktiska fickor att trycka ner obligatoriskt första förband samt karta. Annars var det bara paddlar och en dolme med stripes som fick den att sitta på plats på låret under löpningen.

Fina priser erbjöds vid olika stationer men de samlades som vanligt in av en liten skara (typ pallen). Vi slog allt detta ur hågen även om det första sprintpriset som erbjöd en träningsvecka i Turkiet verkade najs. Men har aldrig riktigt varit förtjust i det resmålet så vi bestämde oss för att öppna lugnt…;)

Starten går med en skön countdown från dj på plats och vi simmar ca 100 m för att sedan springa ca 3 km. Det känns riktigt bra, vi når stranden för den första längre simningen på 700 och man börjar ana att det inte kommer bli helt behagligt. Har aldrig tränat i riktiga vågor och det guppar bra. Vi håller ihop hyfsat bra och kommer upp ur vattnet med fortsatt bra känsla.

Löpningen som nu kom var med en rejäl stigning och krävde fokus på vart man satte fötterna. Vi började närma oss den del där vi för första gången skulle få se hur det verkligen var där Finland låg på andra sidan. Här blev vi varse att simningen inte skulle bli någon lek. Fast Björn låg bara 5 meter bredvid så försvann han i vågdalarna när man tittade upp och det var inte helt enkelt att sighta andra sidan utan att stanna upp. Strobberljus och orangea plakat hjälpte bra. När man skulle kliva upp på de glashala klipporna så kom det med jämna mellanrum ett tryck från en våg som gjorde att näsan kom klart närmare sten…

Efter att ha sprungit & gått över Grisslan ( med en underbar lokal hejaklack) så kom vi till Klösan efter en 250 m simning. Här möter vi efter en stund första lag som är på väg tillbaka. De ropar att vi bara ska fortsätta tills vi kommer till någon talar om att vi ska vända. Detta visar sig vara innan simningen skulle påbörjas mot Trysunda. Det är för farligt att ta sig över. Man förstod beslutet när man så havet kasta sig över de kobbar som skulle passeras.

bild: facebook/höga kusten swimrun (foto: Peder Sundström)
Mycket fokus på giffeln;)

Jag börjar nu känna av att jag inte cabbat ner och börjar ana tendenser till vätskebrist (kraftigt illamående) Flera lag passerar, Björn är stark men mina demoner kämpar hårt för att få mig att stanna upp. Snubblar till och ramlar och känner mest för att liga kvar i mossan. På vägen ut passerar vi också en skreva på kanske en meter och höjdrädslan sätter in. Känner mig som Birk Borkasson och vågar inte hoppa! Springer runt och sinkar oss ytterligare…:( (Sorry Björn) Åt andra hållet sedan så tar jag ett hopp (det är nerför då) och passera med 2 meter kanske!

Suktar nu kraftigt efter vätska på den strand jag vet att vi kommer återvända till men icke nåt att erbjuda från arrangörerna! Modet sjunker ytterligare. Först efter lokalstationen på Grisslan så får vi i oss lite. När vi nu kommer till stranden där vi har andra simningen på 700 meter kvar så är det en funktionär som säger att vi får vätska när vi är tillbaka i Gullvik. Så klart tänker jag, då är det ju slut!

Björn löper nu starkt in mot Gullvik och får vänta in mig flera ggr. Vi tror båda två att det nu blir en avslutande simning vid stranden innan mål och sedan är detta äventyr över, så vi börjar förbereda oss för detta. Kommer in mot stranden men ser inte riktigt hur de tänker att vi ska springa in under målbågen?

Då kommer en funktionär fram och säger att vi nu har 2 minuters stopptid och ska få reda på vart vi nu ska ta vägen.

Det visar sig att vi nu ska göra en loop på ca 15 km med två kortare simningar inkl. en slutsimning vid målet. Här blev allt svart en stund. Tror dock att vi båda kände att det ändå är därför vi är här, för att få njuta av att vi faktiskt kan och har möjlighet att prova på denna form av tävling! Vi tar in välbehövlig energi som det tills nu blivit en stor brist på! Gels utan vätska funkar inte!

Nu blir det löpning på bra stigar och vägar och den simning som blir över ett sund känns spegelblank;) Strax efter vätskekontrollen efter simningen börjar Björns muskler i ljumskar, vader och lår att spöka. Uppförsbackarna är värst och det blir mycket gång. Dock har mina krafter nu kommit tillbaka och jag orkar peppa. Vi kämpar på och Björn gör skäl för namnet, bryter inte ihop utan tuggar stadigt vidare! Att tävla i par är grymt inte bara för att man delar upplevelsen men också att man ofta dippar i olika omgångar

Varje nerförsbacke löps faktiskt i riktig ok tempo. Km för km närmar vi oss stranden som skall bli sista simningen. Väl ute i vattnet så ser det först ut som Björn vill simma lite mer för han drar rätt ut mot havs igen. Jag skriker åt han och han lyfter upp sitt huvud med mössan på snisk och tar ny kurs mot hemmahamn:) Vi simmar trots stora vågor riktigt tajt och detta har varit det stora glädjeämnet för dagen då vi simmat mycket lite tillsammans innan.

bild: facebook/höga kusten swimrun
bild: facebook/höga kusten swimrun

Väl uppe på målrakan så står Björn som en stel pinne, Tokkramp! Han stretchar och vi kramas utbyter några sköna pepps och springer (nåja) in under målbågen!

Mål 1. Ta oss runt banan. Check !

Mål 2. Inte komma sist. Check !

Mål 3. Ha kul på vägen. Definitivt Check!


Prova gärna Swimrun. Det är lite ruff men ack så skoj. Någon sa att triathlon är lite skitnödigt i jmf:) Kanske det;) Provar i Jönköping till helgen!

Stort tack till arrangörer och framför allt de funktionärer som kämpade i dessa förhållanden. Ett extra tack också till de människor som kom ut och hejade på oss dårar!

Tack Martin Stoll (super supporter) för bilderna!

Mest av allt. Tack Björn! You can me my wingmate any time:)


/Jonas