Känns som den är i himlen. Och dit ska vi...

Korta versionen:
Rockman. 33.8 km löpning, 6.2 km simning och cirka 2500 höjdmeter. Berg. Berg. Berg. Iskalla simningar. Vi vann damklassen. Punkt.

Den långa versionen:
Det är f*n helt sjukt att det fungerar. Att det man säger åt sin hjärna blir sanning. Sedan jag skrev det här inlägget om lösenord så har mitt varit Winn@Rockman15. Och vet du, vi vann damklassen!

Båten till start går 06:15. Efter några minuter blir jag tyst. Så vackert! Vi ser Predikstolen högt, högt uppe. Känns som den är i himlen. Och dit ska vi.
Inser att det är första gången på väldigt länge som jag är rädd för en tävling. Jag vet att vi kan fortsätta hur länge som helst, men jag vet också att vi inte är snabba uppför berg. Kommer vi klara cut-offen 16:30? Vi säger att vad som än händer så kommer vi ha en fantastisk tur i bergen i det bästa av sällskap.

07:30 går starten. Redan 06:30 har många tagit på sig utrustningen. En person står och spyr över relingen. Ett annat par pratar om dom ska simma med eller utan skor, dom har inte riktigt bestämt sig.

(Foto: Matti Rapila Andersson)
(Foto: Matti Rapila Andersson)
Båten stannar. Fantahålå. Känns som vi är mitt i sagan om ringen. Overkligt vackert. I med öronpropparna. Säger åt Lisa att hålla en hand på simglasögonen och hoppar ner i vattnet. 

Kallt vatten rinner in längst kroppen. Räcker över linan med en karbin till Lisa. Vi nickar till varandra och börjar simma runt bojen till start. Hinner precis runda den när båten signalerar start.
(Foto: Matti Rapila Andersson)

Vi börjar simma. Stökigt. Långa linor, dolmar och människor överallt. Jag simmar först och mantrat i mitt huvud är lugnt, lugnt, lugnt, vi ska starta lugnt. 914 meter kallvatten innan vi får kliva upp och börja köa för att klättra uppåt. Det är en ringlande stig uppför berget och man kan bara gå upp en och en.

1500 meter uppåt och jag och Lisa växlar mellan att småprata och flåsa. Plötsligt ska det simmas. 90 meter, sedan är det bara 100 meter löpning över en ö innan vi får simma 230 meter. Älskar dom här snabba bytena. Springer ytterligare 400 meter innan det är dags för att hoppa i från en brygga. Blir förvånad över att det är grunt. Simningen på 640 meter känns rätt lång. När jag andas åt höger ser jag solen som precis kommit upp över fjällen. Det ilar i tänderna och jag märker att jag ler. Det här är äventyr på riktigt. Det här är roligt. Ryser inombords och tänker att jag älskar det här. Att få leka en hel dag med syster. Och vi är på väg för att se Predikstolen, ett ställe jag viljat besöka länge, länge.

Vi simmar om rätt många och jag blir glad varje gång jag siktar och ser att vi simmar hyfsat rakt. Ser uppgången och en massa orangeklädda människor.
Springer. Eller rättare sagt går upp för en backe till första tidtagningen och energistationen. Preikestolhytta. Vi hade läst att de långsamma skulle passera cirka 8:45:00. Lisa säger att vi är fem minuter efter. Sneglar bak och trodde att jag skulle se lag simma över sjön, men jag ser inga. Hur sist är vi egentligen tänker jag. Tar några gel och sveper en mugg med energidryck. Tufft, gelén smakar salt, skönt med en gel som inte är söt tänker jag.

Nu är det en stig och trappor upp, upp, upp. Går om turister som är på väg upp och möter nyvakna turister på väg ner. Drar ner överdelen av våtdräkten. Skönt. Övertalar Lisa till att också göra det. Tar en gel som vi har med oss och säger att det sista som ska hända är att vi ska gå låga på energi. När vi svänger av höger mot predikstolen så möter vi flera lag som säger ”heja, ni är första damlag”. Vi skrattar och tänker att dom inte har koll. Vi är ju bland dom sista.
Ute på predikstolen säger de som tar tid samma sak. Vi som trodde att vi var sist, det måste vara ett missförstånd. Men på tillbakavägen möter vi damlag efter damlag. Hejar på dem och springer där vi kan springa men mest är det bara att försöka överleva. Vi säger att det här är tjurruset+bergsbestigning+simning. Tänk alla norrmän som kör det här som första swimrun. Fast när jag körde Norseman sa flera norrmän att det var deras första Ironman. Tror norrmännen helt enkelt är hårdare än oss.

Uppe på Predikstolen ber jag en kille ta en bild, jag har drömt om att ta mig hit i så många år. Bjuder på den. Det ser ut som jag väger 120 kg bredvid Lisa. Har öppnat upp och tryckt i simmössan, glasögon och en massa gel in under dräkten.

Nu tassar vi neråt. Hojtar till varandra titta, titta sjukt vackert. Och det är verkligen knäppt fint. Berg som stupar rätt ner och långt därnere fjorden som glittrar.
Nu ska vi springa 4000 meter. Det kommer en skylt med en pil till höger där det står Rockman. Vi tar ner höger och pratar i 45 minuter om vi är fel, till slut kommer vi ikapp två lag. Phu, skönt att se någon säger vi – vi var inte säkra på om vi är rätt. Ha, ha, det kan ni inte vara säkra på att ni är för att ni ser oss säger dom. Såhär är det hela dagen, vi springer några meter fel då och då men ingenting mot Bjorne och Eva som vi först mötte vid Predikstolen. Plötsligt hör vi HEJA LANTTOS bakom oss. Va säger vi, ni ska ju vara långt framför oss. Ja, fast vi sprang hela vägen ner till sjön igen och tappade 45 minuter.

Det är lite story of the day. Stora delar av banan går efter Norska leder utmärkta med röda T. Det går fint att följa, men vi är aldrig riktigt säkra på att vi följer rätt led eller om Rockmanbanan vikt av och vi missat det. Och när det är Rockmanmarkeringar så är det oftast ännu svårare att följa, de behöver vara ännu tydligare. Det man ska komma ihåg är att ju längre dagen går desto tröttare blir vi, och terrängen, ja terrängen är så svår att man måste ha ett öga på fötterna hela tiden. Så fort man slappnar av så halkar man eller sjunker ner till knäna i gyttja eller glider ner så smalbenet fastnar mellan två stenar eller eller eller. Trist är det aldrig.

Från Predikstolen går det ner lite innan vi fortsätter uppåt, efter ett tag är det en simning på 600 meter. Myggor surrar runt oss, fantastiskt att jag hatar mygg så mycket fast jag är uppvuxen i Lappland. Under simningen funderar jag på vad dom sa om det där älgkadavret egentligen. Är det i den sjön vi simmar i, eller var det vattnet i bäcken jag precis drack ur som var förorenat eller? Det finns inga vätskestationer längst banan, däremot är det så lyxigt att vattnet i bäckarna går att dricka överallt förutom där det ska finnas ett älgkadaver som ledningen berättat om på racebrief.
Kommer upp. Fryser och börjar springa. Drar inte ner våtdräkten. Nu är det klipphällar. Efter 2000 meter frågar Lisa om vi ska dra ner, äh säger jag vi behåller dom på.
Fel val. Det var långt kvar. Vi halkar. Klättrar. Går. Springer. Tar oss framåt. Jag blir låg på energi, tar min sista Enervit liqiud som jag har med i min ryggficka. Hade med mig fyra från start och tänkte att jag får ta vad som finns efter banan men jag har redan på förmiddagen svårt att få i mig gelén som smakar salt, det är som att dricka fjordvatten. Och jag brukar försöka att bara ta flytande under tävling – min mage funkar bäst då.

Vi hör röster och en båt som tutar. Springer nerför och säger att det ska bli kul att se Anders och Alva. Men plötsligt ser vi båten backa ut och åka iväg.
ALVA skriker jag. ANDERS skriker Lisa.

Nere på bryggan står Simon och frågar hur det går. Vacker men sjukt tuff bana säger vi. Stäng dräkten ordentligt säger han. Det är kallt.
In med all energi vi bara kan. När vi står på kanten och ska hoppa i så springer jag tillbaka en gång till och sveper en mugg till energidryck, det sista vi ska göra idag säger jag åt Lisa är att gå låg på energi som några amatörer.

LIKEAPRO skämtar vi och hoppar i. Iskallt vatten rinner in i dräkten, Lisa krokar i och vi börjar simma. Efter ett tag kommer vi ikapp ett lag som stannar om och om igen. Försöker fråga om dom är ok, för det är kallt. Jättekallt. Men dom börjar simma igen så vi simmar förbi.

Tänker det här går bra. F*n vad starka vi är. Helt sjukt vad bra vi simmar. BOM. BOM. BOM. STARK. STARK. STARK är mantrat i mitt huvud. Men så plötligt blir det jättekallt. Svårt att veta var det är vi ska gå upp. Simningen är 1600 meter och vi ska följa stranden så det kan inte bli fel. Efter cirka 1000 meter börjar mina ben skaka okontrollerat. Har jag aldrig varit med om, ligger och funderar på exakt hur mycket Lisa fryser som är tunnare än mig. För att inte tala om dom där tjejerna från Litauen, dom som inte hade en gnutta underhudsfett. Hur mycket ska inte dom frysa? Det här är inte sunt någonstans. Exakt när skulle jag bryta? Att riskera mitt liv för en tävling, eh, näe. Lisa stannar till och frågar om vi kan simma bröstsim. Jag vågar inte säger jag, jag tror att mina ben kommer krampa då, men gör det gärna du.

Funderar på att fråga hur långt det är kvar vid en av båtarna, men tänker att jag inte skulle klara att höra att vi är halvvägs. Fick sen höra att Lisa inte kollat på sin klocka av samma orsak … det spelar ändå ingen roll … vi fortsätter. Benen skakar. Jag blåser ut luft genom munnen bara för att någon på båten pratade om att det är ett bra sätt att få lite blodcirkulation i läpparna. Jag tänker på att spänna magen lite extra när jag drar för att jag fått teorin om att jag får lite ont i vänster axel för att jag är svag i bålen. Tänker att det säkert ligger lite i det eftersom axeln känns bra då. Tänker på Micke Rosen, att jag saknar att simma med honom och gänget. Tänker på Anna-Karin som är på supporterbåten, hon sa någon gång till mig ”titta på fiskarna, lyssna på fiskarna” för att få mig att bara vrida lite på huvudet, inte titta upp snett när jag andas. Känner att jag har skavsår i nacken varje gång jag siktar med ögonen ovanför vattenytan

ÄNTLIGEN. Uppgång. En röd lina är fäst vid en stålbalk och det står en kille som är helt likblek i ansiktet. Frågar om jag kan hjälpa till. Kramp i båda benen säger han. En funktionär står ovanför och ser lite handfallen ut. Jag försöker putta upp Martin som han heter men märker att mina fingrar inte fungerar. Jag och Lisa tar oss upp och en funktionär bjuder på godis. Jag trycker i sockriga godisar i munnen och jag och Lisa börjar gå för att få upp värmen. En kille i torr mössa springer om oss.
Var 17 hade du den frågar Lisa. I min vattentäta ryggsäck säger han.

– Akta er, nu är det ”Seaside Sprint” och vi kommer sprinta om er så hårt skriker vi. Sedan skrattar vi hysteriskt med våra blå läppar. Seasidesprint my ass. Det är snorhala (det har börjat regna) små och stora klippblock som vi ska ta oss över. Vi pratar oss framåt och säger att det är inte här man vinner tävlingen, men det är här man kan få kliva av för att man halkar hårt och skadar sig. 

Kommer fram till Sognesand och trycker i oss kanelgifflar och allt annat vi kan få för nu är det enda asfaltsvägen vi kommer få idag. ”Sunshine Hill” 7000 meter löpning. Löpning skrattar vi och går. Uppför. Såklart det är uppför. Det känns som hela dagen är uppför. Lisa säger att skulle hon göra om det här skulle hon träna sjukt mycket benstyrka och den där steppmaskinen på gymmet. Den måste ju vara perfekt. Vi döper om den till Rockmanmaskinen. Vi växlar mellan löpning och gång. Växlar mellan att prata om livet och ingenting. Skarp högersväng. Och höger igen. Över en äng med får och nerför en fin stig. Vi hojtar ”Pippi på tequila” till varann. Det är SpringSnabbareFredrik som använde det uttrycket för att få oss att förstå hur vi ska springa nerför. Att inte tänka utan leka ner. Så det gör vi så ofta vi kan. Så pratar vi om exakt var dom bästa springer och inte. Här då, tror du dom springer uppför här? Näe, det kan dom ju bara inte. Fast här skulle Emelie Forsberg springa, tror du inte? Tänk att vara i lag med Emelie, vilken grej, fast undra hur bra hon simmar? Vi pratar om hur vi ska fixa den långa fjordsimningen på 1700 meter om vi tyckte att förra simningen var kall?! Gör upp en plan och säger att vi ska tänka på den första långa Ö-till-Ösimningen som vi fasade för men som blev bra. Säger att vi ska fylla på med all energi vi bara kan innan simningen.

Plötsligt är det dags. Men det finns ingen energi. Bara ett gäng väldigt trevliga utklädda människor. Energi finns på andra sidan säger dom och ger oss en safety-boy.
Ser du dom tävlande bland stenarna – så små var vi i den här miljön.

Det är som det är och blir som det blir säger vi och hoppar i. Siktar på det vita stora huset. Även känt som ”huset som aldrig kommer närmare”. Håll lite vänster för det är strömt hör vi. Så det gör vi.
STARK. STARK. STARK tänker jag och första delen av simningen känns bra. Riktigt bra. Tänker på hur lycklig jag är som får korsa en fjord. Hur vackert det är. Kan vara min vackraste simning någonsin.

Tänker stackars simmare som navigerat så fel till höger, om de jag har framför mig. Plötligt tar det stopp. Det känns som någon slagit på en turbinmotor och riktat den rakt mot oss. Vi kommer inte framåt. Segelbåtarna och husen ser precis lika stora ut exakt hur länge som helst. Benen börjar skaka. Plötsligt är vi nära klipporna, nära dom där lagen som jag tänkt ”stackare – så fel dom navigerat…” Vi ger oss inte, tänker om och om igen att det här är den sista långa simningen. Tar vi oss upp på bryggan innan 16:30 så får vi fortsätta och får vi fortsätta så tar vi oss i mål. Vi ska få gå dom där 4444 trappstegen. Punkt slut. Vi ska in i mål. Punkt slut.

ÄNTLIGEN. Alltså verkligen ÄNTLIGEN. Flørli. Så lång tid har nog aldrig 1700 meter tagit för oss. Men nu ska vi upp för stegen. Händerna fungerar inte. Jag puttar på Lisas rumpa för att hon ska ta sig upp. Där uppe på bryggan ser jag Lisas Anders och Alva.

Uppe försöker någon ge mig en mugg med varm saft. Jag kan först inte greppa den, men sen är det det godaste på hela dagen. Anders säger bra jobbat, ni är ledande damlag.

Jag ber Anders ta en bild på oss, jag vill komma ihåg exakt hur frusna mina ansiksdrag är. Vi tar en till mugg med saft och trycker in några gels i dräkten och börjar gå. Anders och Alva följer med några steg.

Vi börjar gå uppför trapporna. Det är små plankor som någon spikat som en trappa. Det känns som denna någon spikat dom för 100 år sedan. Återigen, tänk om vi kört Rockmanmaskinen vad grymma vi skulle vara här nu. Tänk rumpa, rumpa, rumpa säger jag.
Vill du gå först frågar Lisa.
Aldrig säger jag.
500 steg. 1000 steg. 1500 steg. Laget som vi hängt med till och från senaste sträckorna står och pustar vid en avsats. Bjuder ni på fika frågar vi. Absolut, kaffe och kladdkaka, blir det bra säger dom. Vi skrattar rått och fortsätter.

Snart är dom ikapp och vi pratar om vad det kan vara för överraskning som tävlingsledare Simon pratade om ska finnas i målet. Jag säger att sådant där är aldrig bra att säga till mig för nu har jag redan sett hur vi ska få åka high-line in i mål, eller så har dom gjort om röret till en vattenrutschkana, eller blir det helikopter till Predikstolen eller kommer vi få ett Rocky-Balboa-belt när vi kommer in i mål. Eller bada i champagne. Vad som än finns där så kommer jag med största sannolikhet bli besviken.
Vid 2000 steg så pratar vi om hur vi ska se på det. Har vi hälften kvar eller har vi gjort drygt 1/3-del?
Vi pratar om hur osannolikt det vore om vi vann damklassen. Vi pratar om att när pappor tar med sina barn upp på prispallen så är det nördigt, men är det lika nördigt om Lisa tar med Alva, 10 månader med upp?
Åh, fi fan vad jobbigt säger Lisa.
– Är det här värre än förlossningen frågar jag.
– Näe, inte ens i närheten, säger hon.

Kommer över krönet och det känns som det är snöblandat regn på toppen. Det är det säkert för det ligger snö runt sjön vi ska simma över. På med badmössan och så simmar vi. Helt klart vatten. Vi ser botten. Jag dricker lite när jag simmar, bara för att det går. Iskallt. Gott. Smakar som hemma i Lappland. 412 meter över Tjernevatnet, tror det var mindre. På land får vi en varm kopp kaffe. Hälsar funktionären att just nu älskar vi honom mest i hela världen och sedan tar vi oss längst med snorhala klippor. Håller på att glida tillbaka ner i sjön flera gånger

(Foto: Matti Rapila Andersson)
(Foto: Matti Rapila Andersson)

720 meter över Kvernafjellet innan det är dags för dagens sista simning. 241 meter. Tar två bars med mig under dräkten och så kliver vi i. När jag andas så ser jag snö på sidorna av sjön. Funderar på att polosimma med huvudet ovanför vattnet men skärper mig och tänker att det här är vår sista simning. Uppe på land får vi en sipp cola och ett ”Ni är första damlag, kom igen nu”

Lisa, vi verkar faktiskt vara första damlag. Vi skrattar hysteriskt åt faktum. Vi har ingen aning om nästa damlag är en minut eller en timme efter oss. Sist vi såg dom var vid Predikstolen. Nu gör vi vad vi kan för att ta oss in i mål. Det är fem grader i den sjö vi egentligen också skulle simmat så dom har lagt om banan. Vi ska springa cirka sju kilometer. Först går det uppför och vi går så snabbt vi kan, så fort det går nerför springer vi. Legend’s Trail 2169 och Rocky Drop 5850 står det på kartan. Klippor, grusväg upp och sedan svänger vi av vänster ut efter en stig på fjället. Vackert och så roligt. Vi skrattar, ökar och ropar “Pippi på tequila” till varandra. Det här älskar vi bägge. Hur är det möjligt att benen är helt döda uppför och nu känns dom som nya. Magiskt. Det är verkligen så att man bara vet hur det känns just här och nu. Det är alltid bara att fortsätta framåt.
Det går brant neråt och vi har sällskap av ett annat lag. Paula och Thomas.
– Min partner är född på fjället så han drar mig, säger Paula.
– Äh, just nu så är du hans bästa vän säger Lisa. Om han just nu måste välja mellan dig och sin fru så tar han dig.
– Jag är hans fru, säger hon.
– Ännu bättre, du är som ett kinderägg. Bara bra liksom.

Skarpa svängar efter en grusväg och så ser vi målet nedanför, högersväng, applåder och målet. Äntligen. Kramar Lisa och säger helt sjukt det gick!

Badtunnan efteråt. Inte fräsch när vi väl anlände men såååå härlig ändå
Badtunnan efteråt. Inte fräsch när vi väl anlände men såååå härlig ändå
Plötsligt kommer några gående med en ram. Want to be framed? Klart vi vill.
Plötsligt kommer några gående med en ram. Want to be framed? Klart vi vill.

Tar oss till duscharna, doppar oss i badtunnan, hämtar mat och en öl och får gå upp på prispallen. Får förutom en pokal och grymma priser som skor från Icebug, 2000 kronor att handla för på XXL och 1500 kronor på Head. För att inte tala om en handväska från Tesla. Vi letade länge efter nycklarna till själva Teslan men hittade inte dom så vi får nöja oss med att gå runt och låtsas att vi äger en. Träffar Jonas som vann även i år, han frågar om vi trycker det här eller Ö till Ö är jobbigast. Han tycker den här är överlägset jobbigast. Jag skulle säga att den här är jobbigast, men Ö till Ö är tuffare för oss eftersom cut-offerna är hårdare så händer något eller vi är låga en timme så finns det risk för att vi inte hinner.

Sugen på Rockman – anmäl dig. Det är så vackert att du vill gråta. Det är också så jobbigt att du vill gråta. Träna berg, det handlar inte så mycket om att springa i berg det handlar om att så snabbt som möjligt tassa upp och ner för BERG. Inte kullar utan riktiga berg. Banan är som att ta sig från Kebnekaise fjällstation till toppen två gånger. Samma dag, och så lite simning på det.

Lite överdrivet, östra leden på Kebnekaise är cirka 1420 höjdmeter men bara för att du ska förstå lite mer hur knäppt det här är … Jag började inse det när jag såg bilden ovanför på racebriefen dagen innan.

Skulle jag få önska något av Rockman till nästa år så är det tydligare banmarkering. Även om vi följer röda T-markeringar så vore det skönt att få en Rockmanmarkering då och då så man vet att man rätt. (Ja, vi har kartor så det här är bara ett önskemål.)
Jag hade velat ha fler olika gels och på alla check-points! Vatten finns i bäckarna, men energi. Är glad att det fanns gels men det var verkligen svårt att få i sig fjord-smakande gels efter halva dagen. Hade verkligen försökt läsa på var och vad saker skulle finnas men hade ändå missförstått. Jag var till exempel övertygad om att det skulle finnas energi före och efter bägge långsimningarna. Det behövs. Du fryser inte bara för att det är kallt i vattnet, är du låg på energi så fryser du från start. Du kan inte få i dig för mycket energi under ett sådant här lopp.

Och vill dom sprida loppet så hade jag satt en fotograf på Predikstolen, en mitt i trappan och en vid uppgången till den första simningen på sydsidan. Varenda person som hade fått en bild på sig själv simmandes i en sjö med snö på sidorna hade publicerat den på alla sociala medier dom använder och BOOM Rockman hade varit känt i hela världen. Det gör Ö till Ö så sinnesjukt bra. Finns det bilder att tillgå så sprider deltagarna dom och du har gratis marknadsföring som inte går att värdera i pengar.

(Foto: Matti Rapila Andersson)
(Foto: Matti Rapila Andersson)

Vann gjorde Team Addnature på 7:32:15. Jonas Andersson och Rasmus Regnstrand.

(Foto: Matti Rapila Andersson)
(Foto: Matti Rapila Andersson)

Tvåa totalt och första plats i mixed klassen var Team Icebug. Peter Oom och Ulrika Eriksson. Dom kom in på 7:44:57. För fler resultat kolla här!

Tack Lisa och Rockman för en helt övergrym dag och tack Anders och Alva för bästa supporten och bra bilder. Också tack Matti Rapila Andersson för fina bilder.

På Lanttolife.se presenterar Sofie ännu mer läs & sevärt! >>