..över hälften av deltagarna bröt förra året. 

Anna läser karta och funderar på var vi ska springa dagen efter. Utsikt mot Engadin Anna läser karta och funderar på var vi ska springa dagen efter. Utsikt mot Engadin

Engadin Swimrun 2015
Höga berg och djupa dalar svischade förbi tågfönstret på vår väg från Zurich till St Moritz. Det är fantastiskt hur man på några ögonblick kan byta vardagslunk mot högalpin tåglunk. Äventyrskänslan började tillta, vi var löjligt taggade att sätta tänderna i detta magiska alplandskap.

Det var mörkt när vi kom fram så det dröjde till dagen efter innan vi fick se Silvaplana breda ut sig framför oss. Dagen innan promenerade vi upp för en backe för att få lite överblick och äta lunch. Det är vackert på bild men ännu vackrare i verkligheten

Race briefing sker kvällen innan start. Skön och förväntansfull stämning och vädret strålande. Samtidigt allvar. Mats och Michael påminner om att över hälften av deltagarna bröt förra året. De tuffa förhållandena med iskallt vatten hade ställt till det för många då. I år skulle värmen bli en av de största utmaningarna.

Startskottet gick av på exakt utsatt tid. Snyggt jobbat av arrangörerna. Vi ville undvika missen att hamna för långt bak i fältet som vi gjorde på Utö swimrun så vi startade strax bakom täten. Som vanligt började det i en rasande fart. Klockan visade 3:55 tempo när fältet rusade ner för den första utförslöpan. Vansinnigt, men det var bara att hänga på vi visste att det skulle gå långsammare när vi kom till första branten.

Starten Engadin swimrun 2015. Bild Jakob Edholm.
Lämmeltåg. Bild: Nadja Odenhage

Vi hade förberett oss väl och hade för första gången ganska bra koll på banan. Vi hade mentalt delat in dagen i tre delar. Första delen kallade vi bergsmassakern, den bestod av fyra stigningar (mellan 200 – 375 m) med kortare simningar (400-900 m) mellan varje stigning. Den andra delen, simningen, bestod av 3300 m simning med bara några få kilometer löpning mellan varje simsträcka. Den tredje delen fick aldrig något namn men kom mest att handla om att överleva och ta oss i mål. Banans totallängd: drygt 53 km varav simningen utgör knappt 6 km. 1450 meter stigning.

Så stod vi plötsligt där med näsan under den första branten. Bara att börja trava. Vi hade bestämt oss för att köra den första stigningen utan att cabba ner dräkten för att spara lite tid vid den första simningen. Lämmeltåg rakt upp i himlen. Svetten bokstavligen rann. Bergsbestigning i våtdräkt = bastu. Men ändå en skön känsla. Anna hade bra tryck i benen. Såg lätt ut. Inte ett spår av de tunga benen hon hade på Bocksten trailrun helgen innan.

Några snabba kilometer nerför. Det var tekniskt och vansinnigt kul. Anna är blixtsnabb nerför så jag fick se till att hålla farten uppe för att hänga med. Helt klart en nackdel att köra med lina när man springa nerför eftersom man behöver lite större avstånd för att hinna se vart man ska sätta fötterna.

Vid den första simningen var det första gången jag förstod att det här skulle bli en tuff dag. Det var som att någon släckte lampan. Anna simmade om mig, tittade lite suspekt ungefär som hon ville säga ”vad håller du på med?”. Jag klev ner i den turkosblå alpsjön med ett leende kom upp som en urkramad disktrasa. Men vi körde på. Blev omsprungna av ett par herrlag och sprang om några andra.

Andraplatsen på Utö swimrun hade oundvikligt skruvat upp våra förväntningarna på oss själva men som vanligt hade vi bestämt oss för att att göra vårt lopp, hålla jämt tempo hela vägen, inga onödiga missar och inte dras med i någon annans tempo. Anna var strålande glad. Hejade på alla. Skrattade, tjoade och tjimmade. För mig var varje steg en utmaning. Fattade inget, men bet ihop, ville inte dra ner Anna i källaren.

Första simningen. Bild: Jakob Edholm
Härlig löpning! Bild: Nadja Odenhage
Härlig löpning! Bild: Nadja Odenhage
Platten och leendet efter bergsmassakern. Bild Jakob Edholm

Endast fragmenterade minnesbilder av resten av bergsmassakern. Oändligt mycket uppför och sedan desamma nerför. Jag tog mig ur den värsta svackan men kände mig aldrig stark. Inte trött, snarare kraftlös, särskilt på simningarna. Två lite enklare stigningar som följdes av den fjärde och brantaste. Sedan en lång belönande utförslöpa till den första långa simningen.

På flyget ner träffade vi Jakob Edholm som är en av de duktiga fotograferna som dokumenterade tävlingen. Helt plötsligt dyker han upp, springandes med en gigantisk ryggsäck och tar några bilder i steget. Jag minns att han sa att vi såg starka ut och att vi log. Viktigt! Det var skönt att känna glädjen komma smygandes. Nu var det platt och vi ökade farten. Klockan visade 5.00 tempo och vi kom fram till den första cut-offen med 1:15 minuters marginal. Bergsmassakern avklarad på drygt fyra och en halv timme.

Vi tog ovanligt gott om tid på oss vid den första längre simningen. Åt och drack ordentligt. Anna agerade lok och jag tryckte på allt vad kroppen höll i hennes kölvatten. Det kändes som vi simmade långsammare än någonsin men ändå passerade vi flera lag på de två långa simningarna. Vi måste bli bättre simmare, här finns det så mycket tid att hämta!

Grymt peppad av att vi klarat reptiden med så god marginal, det var ju det som var vårt mål när vi anmälde oss till tävlingen i vintras. Nu visste vi att vi med nästan all säkerhet skulle ta oss i mål. Anna berättade efteråt att insikten fick hennes ögon att vattnas. Jag var för trött för att känna något.

En av de längre simningarna. Bild:Jakob Edholm
Fantastisk natur! Varmt med våtdräkt! Bild: Jakob Edholm

Mellan de långa simningarna fanns det buljongsoppa. Fantastiskt att byta ut äckliga klibbiga sötsliskiga gels och sjövatten mot något varmt och salt. Imponerande organisation. Energistationer på de mest otänkbara ställena. Och publiken! Den fantastiska alpmiljön ackompanjerad av hejarop på svenska, tyska, franska, engelska, italienska.

Vid den andra reptiden hade vi utökat marginalen ytterligare. Glädjen blev kortvarig eftersom den sista etappen var mer kuperad än vi räknat med. Vi hade fokuserat så mycket på bergsmassakern att vi missat att det var en femte stigning på slutet. Vi hade en mental bild av att vi skulle trycka på under den sista sträckan men vi nöjde oss med att hålla oss springande. För första gången såg Anna riktigt trött ut. Vi passerade två italienare som hade kollapsat. Vi berömde oss själva med att vi ändå disponerat våra krafter på ett bra sätt

Till slut nådde vi den sista korta simningen. Oändligt skönt att svalka oss efter löpningen. Knappt tre kilometer grusväg till mål och vi ökade tempot. Anna har en tendens att alltid försöka korsa mållinjen i någon slags maxfart, ungefär som att hon smygsparat på krafterna. På målrakan påminner jag hennes vänligen men bestämt att om du spurtar nu så ramlar jag ihop, jag tror hon var ganska nöjd med beslutet. Vi gick i mål som sexa i mixklassen och plats 29 totalt. Sluttid 7 timmar 46 minuter.

Efter målgång stapplade vi upp till hotellet för att byta om och sova en stund innan bankett och prisutdelning. Fantastiskt kul att höra om allas upplevelser och prestationer. Vi slocknade tidigt. Feber hela natten kändes som kroppens revansch på pannbenet.

Tankar efteråt

Swimrun är en lagsport! Så oerhört imponerad av hur Anna helt självklart tog initiativ och ansvar för vårt lag när jag totaldippade. Skönt att veta att båda kan hantera att vara den starkare och den svagare.

Även om det var riktigt tufft fanns aldrig tanken att bryta. Värdefullt att testa kropp och huvud.

Vi disponerade krafterna rätt, vi höll ett jämt tempo och gick från plats 35 till 29 andra halvan av loppet.

Vi behöver bli snabbare simmare.

Johan är en av atleterna som bloggar på Racepreparation. Läs gärna mer av honom och de andra där >>