”Pappa, du ska veta att även om du inte klarar loppet så är vi stolta över dig”

Foto: AXA Fjällmaraton (facebook) Foto: AXA Fjällmaraton (facebook)

AXA Öppet Fjäll 2015
Det var ett infall att anmäla mig till AXA öppet fjäll. Jag skickade in min anmälan om deltagande i oktober 2014. Jag ville ha ett mål med min träning, ett påtagligt, långsiktigt och svårt mål! Jag hade relativt nyligen återupptäckt tjusningen med löpning och den svenska naturen. 

2013 blev jag sjukskriven på grund av stressrelaterad ohälsa, jag vägde en bra bit över 100 kg, sov dåligt och rörde mig så lite som möjligt. I samband med sjukskrivningen blev första steget i min rehabilitering fysisk aktivitet; 30 minuter rask promenad om dagen. I takt med att kilona försvann och mitt psykiska mående blev bättre ökade jag intensitet och längd på mina promenader. Tack vare mina nya rutiner med fysisk aktivitet var jag gladare, sov jag bättre, fick energi till annat och gjorde mig av med mycket av den stress jag tidigare upplevt. Jag lyckades skapa kontinuitet i min träning och var nog livrädd att tappa detta som jag faktiskt mådde så bra av!

Hösten 2014 satt jag i fikarummet på jobbet och pratade när en kollega förde fjällmaraton på tal. Han är en otroligt duktig cyklist och hade tidigare varit med på AXA öppet fjäll. Han beskrev hela arrangemanget och inte bara löpningen över fjällen, utan även den trevliga stämningen före och efter loppet, badtunnor, bastu, mat och massage efter målgång osv. Jag gick direkt till datorn och skickade in en anmälan med inställningen att jag skulle vara i så bra form vid Öppet fjäll 2015, att även jag kunde uppskatta arrangemanget och inte bara fokusera på löpningen, att jag trots distansen skulle kunna njuta av upplevelsen.

Upplägget på min träning var hyfsat enkelt, fyra löppass i veckan, varav ett lugnt långpass med långsam stegring av distansen varje vecka. Utöver löpningen tränade jag bålstyrka, både core-pass och pilates, lyfte vikter med fokus på ben och rygg. Jag hade under hela perioden bara en vecka som jag inte kunde träna på grund av en förkylning med värk i kroppen och hosta. Jag hade inte skadekänningar bortsett från krepitationer i tibialis posterior samt i extensorsenorna i fötterna, något som jag även drabbades av innan jag började träna. När jag hade dom känningarna förändrade jag programmet och valde mer alternativ träning. 
 


Jag hade ordnat boende i Edsåsdalen, jag valde att bo där då jag i juni var där på fjällöparläger och trivdes bra i omgivningarna, de hade bra mat och otroligt trevlig personal. Jag åkte från hemmet på fredagen och skulle komma hem på söndag förmiddag. På fredag morgon sa en av mina söner, som är åtta år till mig ”Pappa, du ska veta att även om du inte klarar loppet så är vi stolta över dig”, precis den känslan hade jag också. Bara att jag hade lyckats hålla träningen så strukturerad och fortfarande tycka att det var roligt att träna gjorde mig stolt, det var egentligen det som var målet. Att jag nu var i mitt livs form och visste att jag hade kapacitet att klara hela den tuffa sträckan på 44 km var bara en bonus. En eventuell skada under loppet och ett DNF i resultatlistan skulle inte kunna beröva mig den känslan.

Jag kom till hotellet runt 17-på kvällen, personalen kände igen mig sedan lägret i juni och hälsade mig välkommen. Jag åkte ganska omgående till Trillevallen för att hämta nummerlapp, titta lite i shopen och äta något. Jag kom tillbaka till hotellet runt åtta, plockade fram all utrustning som krävdes inför starten och la mig för att sova. Väckarklockan var ställd på 05:00 och en busstransfer skulle gå från hotellet 06:20, jag hann äta en ordentlig frukost, klä mig i löparkläder och utföra de förberedelser jag hade planerat… Förutom det så viktiga ”pre-race-toabesöket”… Jag hade planerat att starta från Vålådalen klockan 07:00, men då toakön var lång beslutade jag att avvakta en timme och starta klockan åtta istället. Vädret såg lovande ut, lätta höga moln, svag vind och en stor sol på himlen! Andra löpare startade medan jag vandrade fram och tillbaka på idrottsplatsen, många såg starka ut, andra nervösa, vissa berättade i toakön att de aldrig sprungit i terräng tidigare, det var en salig blandning av motionärer på plats! 

Starten i Vålådalen
Starten i Vålådalen

Precis klockan åtta stack jag och en annan löpare iväg, han såg ut som en långdistanslöpare i kroppen, lång och smal, jag trodde själv inte att jag skulle hänga med i hans tempo särskilt länge. Vi startade i ett långsamt tempo, ett halvt varv på löparbanan vid idrottsplatsen och sedan bar det av uppför, först på asfalt och sedan grusväg. Kroppen kändes pigg och löpningen kändes bra, det var först när jag tittade bakåt som jag insåg hur brant grusvägen faktiskt var! När vi vek av från grusvägen och ut i fjällterrängen uppfylldes jag av en otrolig lyckokänsla! Jag tog mig lunkande upp till toppen av Ottfjället, jag har ingen aning om hur lång tid det tog.

Utsikten var fantastisk och jag började redan vid utförslöpningen från Ottfjället att passera löpare som startade en timme före mig. Underlaget var blött och väldigt lerigt. Jag lyckades glida av spängerna vid några tillfällen, det var som att springa på blank is, men jag lyckades undvika skador. Under denna utförslöpning lyckades jag även tappa en sko, den satt fast i gyttjan 10 steg bakom mig, det var inte jätteroligt att gräva upp en lerfylld sko, tömma ut så mycket som möjligt och sedan snöra den på foten… Redan efter första utförslöpningen slog krampen i vaderna till. Jag fick stanna och försökte töja så gott det gick, den värsta krampen släppte, men jag kände att ”den låg på lur” i musklerna och bara väntade på nästa tillfälle att hugga till.


Den andra utförslöpningen var tekniskt svårare, mer rötter och stenar och betydligt mycket brantare. Här satt sjukvårdare i slutet av backen för att ta hand om eventuella skador, när jag sprang förbi henne så hon: ”det ser lätt ut”, just då kändes det bra, jag passerade många på denna tekniskt svåra del (de som hade kommit ikapp mig under strapatsen uppför). Miljön runt Midaftonssjöarna var nog den vackraste delen av löpningen, eller så kan det vara att jag fortfarande hade energi att uppskatta omgivningarna… 

Underbara vyer!

Efter den andra vätskekontrollen där det även erbjöds pastasallad, lakrits, bullar etc. hade jag avverkat 19,2 km. Jag intalade mig att det är i princip halvvägs och fortsatte mot Hållfjället. Jag kunde inte få i mig någon mat, men åt lakrits, drack vatten och sportdryck samt fyllde min 0,5-litersflaska med sportdryck. Jag gjorde samma sak vid alla kontroller. Stannade till, pratade lite med övriga deltagare, åt lakrits, drack, fyllde flaskan och stack iväg. Vägen upp till hållfjället är ett töcken, jag kommer inte ihåg hur omgivningarna såg ut, om det var brant eller om det var jobbigt. Hjärnan stängde på något sätt av intrycken och jag hade bara fokus på att ta mig framåt, jag har heller ingen tidsuppfattning, hur länge jag höll på, detta gäller hela loppet i stort, men just denna del av loppet är det mer påtagligt.

Löpningen utför från hållfjället till Ottsjö innebar flera stopp för att stretcha ut kramperna i vaderna som tyvärr började komma tätare. Så fort jag försökte trycka ifrån med lite mer kraft så svarade vaden med att dra ihop sig med smärta som följd. Jag höll ett jämt tempo hela vägen ner till Ottsjö, snabba fötter och lite kraft i stegen, jag lät gravitationen göra sitt jobb för att föra mig framåt. Framme i Ottsjö var det en kort löpning på asfalt innan det bar iväg uppför igen. Stigningen från vägen upp till tredje vätskestoppet var allt annat än rolig, men då det faktiskt var mycket folk som satt i slänten och hejade på så fick man den lilla extra energi som behövdes för att ta sig upp. Vid denna kontroll slogs jag av att vissa löpare såg otroligt pigga och fräscha ut, de stack iväg med lätta steg och såg knappt påverkade ut, medan andra knappt kunde jogga, hade vi verkligen sprungit samma sträcka.

Stigningen från Ottsjö och hela vägen till Väliste var otroligt tuff, det var inte brant i början men stigningen blev kraftigare och kraftigare jag växlade mellan långsam löpning och snabb vandring under denna del. Vid ankomsten till Ytterstvallen gjorde jag misstaget att sätta mig ner under tiden jag drack och stoppade i mig energi, jag höll inte på att ta mig upp från den låga bänken när det var dags att avverka den sista milen, ca 5 km brant uppför och sedan lika lång sträcka utför.

Innan vi nådde toppen på Väliste skulle vi nerför en ”backe” (stup) som tävlingsledningen till och med hade satt upp skyltar med varningstexten BRANT på… Det var en seger att ta sig ned med hälsan i behåll, här var det verkligen säkerhet framför hastighet som gällde. Ju närmare Välistes topp jag kom, desto mer växte lyckokänslan i kroppen! Jag skulle fixa det! Flera av de andra löparna gruvade sig för den sista utförslöpningen, men jag såg fram emot den! Förutom att vaderna värkte så kändes kroppen otroligt bra. Från toppen av Väliste sprang jag utför, jag låg precis på gränsen för vad vaderna tolererade. När terrängen blev flackare och jag var tvungen att få driv i steget så kom även krampen tillbaka med full kraft. En av fotograferna lyckades fånga mitt plågade ansikte precis när en av känningarna kom, det syns på fotot hur besvärad jag är…
 

Kramp!! (Foto: AXA Fjällmaraton)
Kramp!! (Foto: AXA Fjällmaraton)


De sista tre km var väldigt lätta trots att jag hade 41 km bakom mig. Jag kände mig lite yr och mådde lite smått illa, men njöt ändå, jag visste att det snart var över. När jag började skymta publiken och hotellet i Trillevallen bars jag framåt, benen gick av sig själv och snart hade jag passerat målgången! Jag fick under hela loppet små SMS från mina barn och min fru, jag läste dem vid varje kontroll och fick energi från deras tillrop; ”kör hårt pappa”, ”kämpa” osv. När jag ringde hem för att berätta att jag var i mål och barnen jublade så kom det några tårar, jag kände mig som en vinnare trots en 81a placering i resultatlistan. Tiden jag fick var 6 timmar och 51 minuter, en tid som jag personligen är mycket nöjd med och som jag vet att jag kan förbättra till nästa år, då jag också kommer att stå på startlinjen till Öppet fjäll. Löparen som startade samtidigt som mig, han som jag inte trodde att jag skulle hänga med, följde jag genom hela loppet. Han var före mig upp till topparna och jag sprang ifrån honom nedför. Jag var några minuter före honom i mål och vi tackade varandra för draghjälpen.

 

Jag fick massage (och flera kramper i vaderna under massagen), jag åt lite smågodis, men fick inte i mig någon riktig mat. Utbudet av mat var det inget fel på, men jag hade gärna sett några vegetariska alternativ till korv och hamburgare (det kanske fanns, jag tittade inte så noga). Jag pratade med andra löpare och stämningen var otroligt trevlig! Det var fler än jag som sett fram emot dusch och badtunna, så det fanns inget varmvatten kvar till duschningen och kön till de två badtunnorna var lite väl lång för att jag skulle orka stå och vänta. Jag hade tänkt ta transfertaxi tillbaka till hotellet, men hade så tur att jag kände igen tre av de övriga hotellgästerna som precis var på väg att sätta sig i sin bil och de hade en plats ledig till mig. Det blev långdusch och middag på hotellet istället.

Jag hade uppfyllt målet, jag kunde njuta av uppgiften och inte bara känna mig plågad av den långa sträckan och de många höjdmetrarna. Arrangemanget var otroligt, banan var så bra markerad att jag aldrig tvekade en sekund på vilken väg jag skulle ta eller funderade på om jag hade sprungit fel, banmarkeringarna var så placerade att man i princip alltid såg nästa märke. Funktionärerna efter banan peppade oss tävlande, trots att jag släpade mig fram vissa sträckor så fick jag ändå glada tillrop! 

Tröjan som nu jkan bäras med stolthet!

Jag kommer absolut att delta vid fjällmaraton även nästa år, det var en fantastisk upplevelse! Min nästa utmaning efter detta är Höga Kusten Trail som går första helgen i september, runt 43 km och inte lika många höjdmetrar, men säkert krävande ändå! 

/Magnus Claesson, Bergeforsen