..om det kan bli värre än de rötter och myrmarker vi passerat innan och svaret är : JA

Bild: AXA Fjällmaraton (facebook) Bild: AXA Fjällmaraton (facebook)

AXA Fjällmaraton 8/8 2015
Att få delta i Axa Fjällmaraton har länge legat i bakhuvudet som en framtida utmaning. Ryktet om denna tävling som sägs ha det mesta om man vill testa vad kroppen går för samt också få en visuell upplevelse av rang visade sig stämma mer än väl…

Uppladdningen för loppet kunde kanske varit bättre. Lite för lite träning från slutet av juni och start i både Höga Kusten Swimrun samt Vätter Challenge för några veckor sedan gjorde att jag var väldigt fundersam vilka mål som var rimliga, dessutom noll kunskap om hur banan såg ut. Det lustiga när man läser olika berättelser så är det just alla förberedelser som inte blev som vi önskade som det fokas på, så därför släpper vi detta och går in på det som faktiskt är…:)

Jag och familjen åkte upp på torsdagen för att inkvartera oss på Trillevallens högfjällshotell (kan varmt rekommenderas). Hotellet ligger precis vid målområdet och en kilometer från sekretariat och banketttältet som finns beläget vid liftarna. Vi kom precis så vi hann se semi och finaler i sprinten. En kul tävling som innebar 300 m uppgör i slalombacken med ett skönt sumphål mitt i! Anade inte då att dessa sumphål med lera skulle bli några fler dagen efter..

Sprinten på torsdagen (Semifinalen)
Sprinten på torsdagen (Semifinalen)

På fredagen så blev det en tur  till Åreskutan där linbanan stod på programmet. Höjdrädsla och kabinlift var inte en bra kombo, var alldeles stel i handen när jag kom upp efter att hållit i stången i mitten;) Väl uppe på toppen så var sikten mot de fjäll som skulle bestigas på lördagen magnifik. Det känns trots allt hälsosamt och stärkande i fjällen.

Barnen tyckte det var kanonskoj att springa och hoppa på klipporna upp och ner från toppen, där ser man att en smidigare kropp underlättar. Nerförslöpning är något som behöver tränas upp och matchvikt ner;)!

Kvällen spenderade vi vid nummerlappsutdelningen där jag fick chansen att dela ut lite visitkort för att få fler att upptäcka Race Report, så att det kanske blir än fler bra stories att sprida för läsning, inspiration och motivation. Arrangörerna hade ordnat med föreläsare bl.a. Marcus Torgeby i samband med pastabuffén men ljudet i tältet gjorde att det var svårt att höra om man inte satt väldigt nära (synd).

Att sova bra inför lopp verkar ha blivit något sällsynt, låg och skruvade på mig långt in på småtimmarna och gjorde det inte lite ont i knät efter dagens tur på skutan... Eller var det ren och skär ångest samt tvångstankar;) En stadig frukost och sedan påklädning för att ta bussen till Vålådalen där starten skulle gå. Väderprognosen sa 10-12 grader med lätt regn och uppsprickande, det blev tvärtom. Men vädret var fakltiskt något som vi för en gång skull denna sommar kunde njuta av (alltså löparväder. Det blev 12-15 grader tror jag och ganska vindstilla, även på fjället!

Trillevallen
Trillevallen
Högfjällshotellet i Trillevallen
Högfjällshotellet i Trillevallen
Hit skulle vi:)
Hit skulle vi:)

Till starten hade inte bara alla löpare samlats utan också en miljard knott så det var skönt när startskottet gick kl 09! En lång ringlande orm började bege sig mot första toppen på Ottfjället. Årets bana hade arrangörerna gjort om så att det skulle bli 3 km med ganska bred väg innan stigarna började. Trots detta så blev den en enda lång kö i stort sett till toppen och det var svårt att inte göra annat än att rätta in sig i ledet. Tror dock inte att det påverkade någon sluttid då det är senare som agnarna skiljs från vetet. Blir dock lite fundersam hur de tänker som försöker kapa placeringar vid dessa passager (likt första backen i Vasaloppet)…

Blir också en ganska komisk bild när vi är uppe på fjället och man ser milsvida vyer och det känns som all plats i världen och ändå blir det småknuffar när folk ska passera varandra:)

På väg upp på Ottfjället (bild: AXA Fjällmaraton/Facebook)
På väg upp på Ottfjället (bild: AXA Fjällmaraton/Facebook)

Väl uppe på toppen så känns det faktiskt riktigt bra men ner från Ottfjället så blir jag varse min bristande tekniska utförslöpning, här forsar en del förbi fast jag tycker att jag försöker hålla en ganska god fart. Mycket fokus går åt att tänka på var man sätter fötterna och det blir mindre tid att fundera om man är trött.

Hade fyllt ryggsäcken med sportdryck så det var skönt när första kontrollen efter 15 km kom och hann trycka någon kanelbulle också + lite hederligt H2O. In i skogen med mycket rötter och sedan började stigningen mot Hållfjället, fortsatt mycket rötter och det blir mycket gång. Känns frustrerande att gå tycker jag, men de flesta verkar ha taktiken att gå uppför och "gasa" på flacka partier samt utför. Jag funderar om jag ens har någon taktik. Känner mig som en riktig gröngöling, 41 år gammal! När vi sedan är upp på fjället kommer vätska och tilltugg, lite av varje så det går inte att klaga på den utfordringen! Detta är genomgående för hela loppet och det vatten som finns i bäckarna går inte av för hackor heller!

När nedstigningen mot Ottsjö börjar och loppet nu har passerat 25 km så börjar det kännas i fötter, fotleder och lår. Det börjar för första gången misströstas lite i huvudet. Hade bara några kilometer innan tänkt att bara ha målet att ta sig runt verkar för banalt, ska jag få äta upp det???

Målet var annars faktiskt uppdelat i två och bryta var inte en av dem. Medaljtiden på 5:30 h var toppmålet (en föreläsare på torsdagen pratade om X-Y-Z-individer beträffande att sätta mål. Topp-notch var att våga fantisera, Z-människor tror jag han kallade dem). Jag va nog mer Y med medaljtiden som innebar att jag satte en prognos på tidigare erfarenheter och en önskan att kanske nå lite högre. X-människan dock sätter ett mål som man med säkerhet vet att man klarar så blir i vart fall inte blir besviken. Där var mitt sub 6 (f-n vad nära att det sket sig…)

När vi kommer ner till Ottsjö så möts man av publik och asfalt, känns plötsligt väldigt stumt att springa på det underlaget men det är i alla fall platt löpning en stund för…...

...när vi viker av vägen för att börja stigningen och nå vätskekontroll 3 vid 28,1 km så är det som en vägg rakt upp. Det tar tvärstopp och det är bara att traska på. Känner att jag är kort i hälsenan på vänster fot (haft problem tidigare med den) och får gå på tå med vänster ben, vilket nån hurtig individ noterar och kommenterar när han lätt glider förbi...:( Innan loppet hade jag hört någon säga att det är mitt i loppet det kan bli kämpigt med underlaget, jag funderar om det kan bli värre än de rötter och myrmarker vi passerat innan och svaret är : JA

Efter att vi kommit in i skogen så börjar det bli lerigt, halkigt och smått olöpbart för den oinvigde terränglöparen (undertecknad). Vi springer i en bäck i flera kilometer känns det som och den förlösande känslan när vi till slut når vätskekontrollen inför Välistetoppen är grym. Och det är här som det bjuds kaffe, chokladbollar, coca cola (prisa gud!) och godis i massor. En grym plats att vara på och jag funderar kort om jag kanske ska stanna här och bara lägga mig ner i gräset och sova en stund, känner mig såå tröttL

Jag i vit t-shirt (något sammanbiten...) Bild: AXA Fjällmaraton/Facebook
Jag i vit t-shirt (något sammanbiten...) Bild: AXA Fjällmaraton/Facebook

Börjar ändå traska på och tittade lite på klockan och kanske ändå skulle det gå att nå 5.30... När stignigen mot Väliste väl börjar så går det ganska snabbt att förstå att så inte kommer bli fallet, det blir nu en riktigt lång promenad. Uppe på kalfjället så kommer den sista tuffa insikten, vi ska först runda en topp för att nå sluttoppen. En fot framför den andra och jag passeras hela tiden av andra löpare (gångare). På toppen beslutar jag mig att nu får det vara slut på traskandet och lyckas faktiskt småjogga (hmm) upp för några småhöjder. Ner mot dalen anar jag att jag måste springa på lite för att klara mitt Y-målJ

Håller nu en helt ok fart och springer in mot den förlösande mållinjen på tiden 5:50. Nöjd, sjukt trött och tänker att jag hoppas att jag snabbt glömmer hur jobbigt detta var så att jag kanske anmäler mig igen!

Den räddande ängeln med Vatten på toppen av fjället (hatade sportdryck mer än någonsin just där) Bild: AXA Fjällmaraton/Facebook
Den räddande ängeln med Vatten på toppen av fjället (hatade sportdryck mer än någonsin just där) Bild: AXA Fjällmaraton/Facebook
Foto: Ständiga stödet (fru Simone:)
Foto: Ständiga stödet (fru Simone:)

Sammantaget löpningen:

  • Grymt mycket lera och blöta passager
  • En löparmiljö som slår allt jag tidigare upplevt!
  • Många som trots allt är väldigt introverta och pratar lite, så det blir ganska ensamt stundom, kan nog vara taktiskt att springa med ngn jämbördig. Var nog en av de introverta själv förresten..;)
  • Service och markering av banan var förstklassiskt!
  • Träna teknisk löpning och utförslöpning i massor innan om man vill nå bättre tider

Vill du utmana dig själv i en magisk miljö vid ett lopp som håller hög klass?? Anmäl dig till AXA!!

 

Efter loppet var det full service med våfflor, korv, kaffe etc etc och den kalla ölen på hotellrestaurangen med utsikt över målgången där deltagare ständigt strömmade in, smakade grymt!!. De sista löparna fick också bekänna färg då tilltagande vind och regn gjorde de sista timmarna än mer prövande.

 

Banketten som avslutade detta arrangemang var fullsatt och det lottades ut många priser samt bjöds på trerätters (hög kvalité !).

Arrangörerna med Mr AXA (Patrik Nordin) har ett arrangemang som är värt att hyllas. Det finns alltid detaljer som de säkert fångar upp och jobbar vidare med, men att erbjuda det de gör i denna omgivning gör att suget efter en startplats  kommer växa ytterligare om de önskar det.

/Jonas B