Det här var... någonting... helt... annat.

Ironman Kalmar 2015
Dagen var så lång och intrycken var så många. Jag vet inte var jag ska börja. Några minuter efter klockan sju på morgonen lördagen den 15 augusti klev jag i vattnet och påbörjade mina långa färd mot att bli en Ironman och genomföra mitt livs första triathlon, men först några ord om nedräkningen dagarna innan.
Jag var och blev aldrig riktigt nervös. Inte ens vid starten. Jag vet inte varför. Jag var bara lugn och fokuserad. Det var lite skönt att slippa fjärilarna i magen den här gången. Möjligen berodde det på att jag inte visste vad som väntade och att jag inte hade något bestämt mål uppsatt. Det skulle handla mer om upplevelse än prestation.
Jag bodde på Scandic med mina föräldrar. Mitt eviga och bästa supportteam. Outtröttliga och stöttande i ur och skur. Kompis och flerfaldig Ironwoman Sara dök upp dagen därpå. Det var skönt. Erfarenhet, energi och leenden i ett.
Inte mycket till träning de sista dagarna. Sprang ett sista relativt hårt löppass på vägen ner till Kalmar på onsdagen. Fyra stycken kilometer-intervaller i 3:30-fart. Nej, jag är inte särskilt snabb, men benen kändes bra och det lovade gott. Annars kollade jag bara igenom cykeln, funderade mycket på energiintaget och hur jag bäst skulle lösa det under de 18 milen på sadeln.

På fredag morgon klockan sju åkte jag och Sara ner till Vågbrytarbadet i Kalmar för att simma delar av banan. Vi träffade Pia, som också tävlar för Alnö Race Team, och gjorde gemensam sak. Vattnet kändes bra, men vågorna gick högre än vad jag simmat i förut och det tog en stund att vänja sig. Något jag inte blev van med under morgonsimningen var alla maneter. Mindre angenäma bekantskaper.
Senare på dagen checkade vi in våra cyklar och påsar för cykel och löpning på fredagen. Jag försökte packa så lite som möjligt för att slippa strul och onödiga funderingar vid växlingarna. Tänkte först ha hjälmen i cykelpåsen, men bestämde mig i sista stund för att ha den väntandes på styret. Det fungerade bra.

Jag joggade lätt nära hotellet och gjorde några fartökningar för att väcka liv i benen. Nattsömnen fick med tvekan godkänt, då jag vaknade halv tre och inte kunde somna om. Alarmet ljöd en timme senare. Frukost på Scandic och stämningen bland de tidigt uppstigna var aningen tryckt. Koncentration och tankar på dagen, samlade i en matsal.
 

Någon timme senare var vi på plats. Sista koll av cykeln i växlingsområdet, utrusta den med vätska och energi för dagen. Några korrigeringar av påsarnas innehåll. I hamnen blåste det ostligt och jag noterade vita gäss på vågtopparna längre ut. Insåg att det skulle vara ännu högre vågor än föregående morgon.
Eliten iväg 06:55 och sedan en rullande start för alla andra från klockan 07:00. Vi fick seeda oss själva och jag ställde mig i kön mitt emellan 1:10 och 1:20. Roine och Pia från ART gjorde samma seedning och vi promenerade sakta mot startrampen medan speaker och publik manade fram alla tävlande.
 

Ner i vattnet och iväg. Jag hade aldrig simmat tillsammans med andra i öppet vatten förut. Knappt simmat med andra i bassäng heller. Bara legat sist i ledet på Himlabadet några gånger.
Det här var... någonting... helt... annat.
Efter två minuter begrep jag inte hur jag skulle ta mig i mål. Det kändes som att jag inte tog mig någonstans i gröten av vågor och medtävlare. Varvade crawl med bröstsim för att få en uppfattning om vart jag skulle ta vägen.
 

Jag antar att två minuter blev fem minuter, som blev tio minuter och sedan en passerad första boj längs den 3,8 kilometer långa tävlingsbanan. Sväng vänster och sedan en lång raka fram till två näraliggande bojar för att sedan vända tillbaka nästan hela vägen. Jag svalde en hel del vatten och kom rejält ur kurs när vi vände, precis som många andra. Trots att jag tidigt insåg att många simmade fel kunde jag inte göra någonting åt det. Jag låg på fel sida av fältet och hade varit tvungen att korsa 10-15 stycken för att korrigera tidigare. Det fanns inte med på kartan. Jag hade fullt upp med att brottas med vågorna ändå. Vid varje boj var det trångt. Händer som drog i fötterna. En hand som tryckte ner över ryggen. Bröstsimssparkar till höger och vänster.
Till slut kunde jag vända in mot hamnen och simma längs med sidan, under några broar och vidare mot mål. Maneterna tittade på under oss och undrade säkert vad vi höll på med. Jo, jag vet att de saknar både ögon och hjärna, men ändå.
 

Jag kom upp på stapplande ben och letade reda på min blå cykelpåse. I tältet för ombyte rådde febril aktivitet. Jag satte mig ner på en bänk, drack två deciliter resorb och fick av mig våtdräkten. I med några bars i ryggfickorna, på med cykelskorna och ut till cykeln.
Jag blåste förbi jag vet inte hur många cyklister på vägen ut från Kalmar och upp över Ölandsbron i motvinden. Försökte ta det lugnt, men det var inte helt lätt med 700 tävlande framför mig efter 1:20 på simningen.
Med mina mått mätt har jag bara kattklös i cyklingen just nu. Jamade mig fram efter bästa förmåga, men saknade watt för att kunna göra ordentlig skillnad i den långa stunder hårda kantvinden. Jag hittade relativt snabba cyklister så småningom, men låg uppenbarligen för nära, då jag åkte på ett blått kort för drafting med några mil kvar på Öland. Frustrerande!
 

foto:Christer Rösth

Väl tillbaka i Kalmar blev jag stående i penalty box i fem minuter för att avtjäna mitt straff. Passade på att äta och dricka medan många som jag just kört förbi åter igen passerade mig. Det var väl den gamla tävlingscyklisten i mig som hade svårt att inte "ligga på rulle".
 

foto:Christer Rösth

Upp på sadeln och iväg igen, påhejad av ditresta Artare som ingjöt nytt mod. Tack för stödet! Ni var grymma! Det 58 kilometer långa varvet norr om Kalmar var vackert, men drygt. Jag kände mig less på cyklingen och ville bara börja springa. Fortsatte pliktskyldigt ätandet och drickandet, väl medveten om att kroppen inte är lika mottaglig för dylika aktiviter vid löpning.
I andra växlingen lättade jag på trycket efter 5:11:02 på cykeln. Dagens enda toalettbesök. Sedan snabbt ombyte till löparskor, keps och solglasögon. Solen gassade hela dagen och jag funderade många gånger under löpningen varför så många sprang utan keps eller bara hade skärm.
Den sista av de tre disciplinerna blev också den bästa, ur alla perspektiv. Den tusentaliga publiken längs varvet på 14 kilometer. Funktionärerna vid vätskestationerna varannan kilometer. Barn och vuxna som höll ut händerna för att göra high five. Alla som ropade mitt namn. De svalkande duscharna i villaområdena. Den galna stämningen när jag varvade i centrala Kalmar. Benen och fötterna som stod pall för utmaningen.

Efter att ha överlevt simningen med hedern i behåll och sluppit punkteringar och mishaps på cyklingen var det bara krampen kvar som kunde skrämma mig. Tack vare bra näringsintag hela dagen och hyfsad löpekonomi klarade jag mig undan det också, bortsett från några lättare muskelryckningar i baksida lår med två kilometer kvar. Men det förlåter jag kroppen.
Jag inledde förmodligen löpningen aningen för snabbt, men försökte sikta på en sluttid kring 3:30, och hade också det på lut efter halva maran. Trummade på och promenerade igenom nästan varje vätskestation där jag drack vatten, sportdryck och cola, åt citroner och banan, plus två gels i mitten av loppet. Magen krampade efter första varvet och jag fick låta den vara ifred ett tag, men det släppte lyckligtvis sedan.
Tröttheten sista varvet var påtaglig och jag fick kämpa för att hålla farten kring 5:15-5:25 per kilometer. Insåg att tre och en halvtimme på marathon inte var möjlig den här gången, men kände mig ändå otroligt nöjd med löpningen när jag sprang de sista kilometerna genom stan och kunde öka tempot för en liten spurt och noterade 3:38:22.
Känslan på upploppet var obeskrivlig och är det fortfarande. Det måste upplevas. Ska villigt erkänna att en och annan tår av lättnad och glädje rann utmed kinden i athletes garden efter målgång.

Total tid: 10:20:31.