Endorfiner och trötthet lockar fram tårar hos mig..

Mörksuggejakten 2015 – en dammig historia
Jag hade tävlingsångest redan i början av veckan. En rejäl självförtroendedipp och tankar om att jag verkligen inte hade något att göra på den där banan. Sedan kom värmeböljan och jag är känslig mot hårt arbete i värme. Det funkar inte. Blir slö och seg. Velade om jag skulle starta eller inte. Kanske langa i stället, äta en glass och rent av stanna kvar hemma i stan. Min dotters kloka ord var det som fick mig att ställa mig på startlinjen tillsammans med Stefan barska pepp. Skärp dig sa han. Dottern menade på att ”du behöver inte vara på topp jämt”. Jag ångrar inte en sekund att jag körde. Det gick över förväntan. Vi kör en racreport igen va? Lång och med sammanfattning på slutet. En sista rapport om långloppscupen för i år. 

Vi kom med till Rättvik i fredagskväll. Laddade upp med grillat och rosévin. Inte så seriöst men gott. Värmen var olidlig. Lördagen blev inte bättre. Vi körde ett kort väcka-benen-pass med Stefan från Happyridegruppen och jag hamnade på efterkälken i varje litet motlut. Jag brukar inte ha problem att hänga på. Framförallt inte när vi kör lugnt. Benen var sega och trötta. Kroppen inte med på noterna. Det gav mig ännu mer beslutsångest. För hur roligt är 7 mil med de förutsättningarna? Roligare kan man ju ha det tänkte jag. Det har ju gått bra på de tävlingar jag ställt upp i och kände att jag plötsligt måste leverera. Inte för någon annans skulle men för min egen. Dumma tankar för det är inte nu jag ska vara som bäst.

Träffade Happyridegänget en stund på kvällen efter att vi hämtat ut nummerlappar. Jag kände mig mest låg och ville ha söndagen avklarad. Framförallt ha Vidablicksbacken avklarad och den efterföljande grusvägen.
Sov rätt bra och tänkte på det som min dotter sa och hur jag tänkt innan. Ett lopp är bra träning oavsett hur det går. Bra träning behöver jag och det är inte hela världen om det inte går bra.

En timme innan start var vi på plats och jag la ut min cykel i starled 2. Det enda långlopp där vi damer får stå så långt fram. Å andra sidan har leden ingen större betydelse i Rättvik eftersom de släpper banden långt innan start. Jag pratade lite med Happyridekillarna, hejade på Mattias Bertilsson och pratade en stund med Ida Nordin. Försökte få mina fjärliar i magen att lugna ned sig. De kunde jag göra något åt, värmen inget alls. Vi skulle få lagning av svärfar på två ställen och det räddade upp loppet.

När starten gick stockade det sig direkt i första lilla backen. Jag fick hoppa av cyklen och se Anna Frohm segla i väg. Nu är det dock lugn masterstart genom Rättvik och tävlingen börjar i Vidablicksbacken. Men det är ändå en fördel att positionera sig bra genom stan för det är svårt att hämta upp en kass start i backen på den banan. Jag hade en plan att köra hårt men kontrollerat upp. Hade i påskas gjort en bra tid och den borde jag rimligtvis kunna putsa lite tänkte jag. Hade Martina Hylén och Linda Olsson bredvid mig från min klass nstan hela backen upp. I sista branta stigningen gick jag om Linda och Martina om mig. Ingen panik tänkte jag. Det kändes som jag åkt snabbt.

När vi rundade Vidablick och gick in på stigen smet jag om Martina. Pulsen var hög men jag hade ändå tryck i benen och bestämde mig för att köra riktigt hårt och se hur långt det skulle räcka. Fick en bra position in på den nybyggda spången och slapp kön som bildades bakom mig. Åkte fort och säkert ned för stenbacken som i år var snustorr.

Jag vågade inte riktigt ligga på hjul förens vi hade passerat stigsnutten efter 301:an, utförskörningen längs med grusvägarna är läskiga och med allt damm gjorde att jag fegade lite. Hittade sedan ett par killar som jag kunde åka med och gör sedan tabben att spruta en gel i fel strupe. Ingen trevlig upplevelse med hög puls. Tappade mitt sällskap och fick åka själv genom första vätskekontrollen. Ett par kilometer innan vår lagning i Gärdsjö hittade jag ett snabbt gäng att åka med. Det gick undan och jag passade på att vila lite.

Efter perfekt lagning av svärfar gick Hasse om mig och jag tog hans rulle. Jag kände mig ovanligt pigg i kroppen och benen var urstarka. En helt annan känsla än dagen innan. Bestämde mig för att försöka hänga på Hasse och den grupp jag hittat så länge som det gick. Mörksuggan är ett lopp där det är avgörande att inte behöva åka själv.

I ett sitgparti smiter en kille förbi mig och stoppar sedan upp. Jag såg hur Hasse försvann och kunde inte annat göra än att fortsätta där jag var. I en liten knix hör jag någon som säger att något i stil med att sega ben dagen innan var bra och får en liten knuff i ryggen. Det var Petrus Johansson som jag följer på Insta. Jag fick massor av energi och kunde ta hans rygg en bra bit innan jag tappade honom.

Fortsatte att åka med ungefär samma folk resten av loppet. Visste att Hasse satt med i klungan framför mig och vi var inte långt efter. Pressade allt jag hade på stig och kunde hänga av folk och komma i kapp. Tekniken sitter helt enkelt.

På ett grusvägsavsnitt efter andra lagningen åker jag bakom en kille från Ok Tyr som var nära att köra i diket i en kurva. Jag som har en dålig tendens att följa framförvarande cyklist oavsett var den tar vägen var en hårsmån från att krascha jag med. Vi tappade såklart den större klunga vi åkt med. Det anslöt några till och så småningom var vi ett gäng igen. Jag hjälpte till med dragjobbet bitvis.

Efter att vi passerat Dalhalla och kom ut på asfalten hör jag hur Elna hejar på mig. Jag får en sådan energikick att jag lägger på en spurt och skriker lite. Undrar vad killarna tänkte där.

Sista två milen in mot mål gick undan. Jag hade fortfarande mycket energi kvar även om ryggen var trött och pulsen låg hög. Visste att det skulle komma många fina stigar och så ett par rejäla stigningar. Men så nära mål spelar det ingen roll hur jobbigt det blir. Autopiloten kopplas på. Det gör liksom inte ondare i benen uppför än vad det gör ungefär. Jag vågade inte kolla bakåt om jag hade någon D30-dam jagandes. I en av de sista riktigt branta backarna satt det äldre damer i solstolar som tyckte att jag såg pigg ut. Skrattar lite medan snoret rann. En bit upp ser jag Arivd och Malte från Sveg. De hejjar och peppar och jag gråter nästan av glädje. Tänk vad det gör mycket! Susar sedan utmed de otroligt fina sandstigarna ned mot Jarlsområdet med ett skönt lugn i kroppen. Det har gått bra tänker jag då, oavsett vilken placering jag får har jag gjort mitt bästa lopp i år.

Här ett par kilometer innan mål. Foto Elna Dahlstrand

Efter att jag åkt upp på målområdet för att åka den sista biten på Lilla Mörksuggan hör jag någon vråla bakom mig att jag bara ska köra. Jag vrålar tillbaka att det är precis vad jag håller på med. En stund senare inser jag att det är Jimmy Edlund från Happyride som kommit i kapp. Med honom bakom mig pressade jag ur det sista ur benen och körde så tufft jag kunde utför och över det lilla stök som är där. Innan sista skidbron ser jag Hasse en bit framför mig och skriker att han ska kötta sista biten. Strax innan bron går Jimmy och Björn om mig och jag lägger mig bakom Hasse och rullar in i mål som fyra av oss. Hör speakern säga att jag är två i någon av damklasserna och jag får nästan svårt att inte börja gråta. Endorfiner och trötthet lockar fram tårar hos mig. Jag gjorde det igen. Förstår att Anna är etta. Hon är grym, så är det bara men jag känner att jag inte är så långt bakom ändå. Efter någon minut rullar Linda Olsson ur min klass in som trea.

Det tas lite foton till Happyridegruppens forum på Facebook. Av oss fyra som var först i mål skiljer det inte många sekunder. Fredrik och Claes rullar in efter en stund. Stefan ansluter på en grym tid och Magnus inte långt efter. Det är ett nöjd gäng som jagat suggor.

Team Fujiracingteam efter målgång. Jag var bara sekunder efter Hasse. Nästa gång!
Andreas säger visst något roligt. Vi andra ser inte ut att lyssna:) Foto Ove Gustafsson

Svärfar tar lite foton på oss medan vi pratar med alla sköna cykelmänniskor. Jag pustar ut i gräset en stund efter att jag tvättat av ansiktet på toaletten. Att ta med ombyte har aldrig varit min grej. Håret ligger klibbat mot huvudet av all sportdryck jag lyckats hälla över mig under loppet. Tänker att det inte gör något. Alla ser lika skitiga ut. Pratar lite med Elna och tackar för pepp.
Jag försöker få i mig lite mat men det vänder sig i magen. Ger bort min sallad till svärfar som ändå var värt en sådan efter sitt jobb för oss ute på banan. Njuter lite av stunden och att jag snart ska få gå upp på pallen i Rättvik. En litet mål som uppfylldes. Jag njuter också av att kroppen levererade och att jag har blivit så oerhört jämn med Hasse på längre distanser. Jag hänger inte riktigt med när vi åker på grusväg men tar in på honom på stigar. Han har utvecklats och så har jag.

När jag ska upp på pallen får jag nästan dagens största tjoande från en del av publiken. Grabbarna från Happyride vrålar nästan och jag flyger upp på pallen. Linda som står där säger att det nog är nästan som hemmabana för mig. Jag svarar att det cykelpolarna hemifrån!

Vi rullar hem via stan sedan och jag landar en stund ute på altanen med trötta ben. Försöker äta lite men mår bara illa. Vilar lite och får sedan i mig middag. Tillbringar nån timme hos Stefan och hans tjej Malin i deras husvagn innan jag utan större problem landar hemma i sängen.

Sammanfattningsvis

Jag hade oroat mig mycket för första backen. Den är lång och det handlar mycket om att få en bra postition där. Jag tog mitt tempo utan att stressas av andra och lyckades hänga av en konkurrent innan toppen och smita förbi en annan på första stigpartiet. Ett smart drag som sedan höll ändå in i mål.

Banan är väldigt lättåkt med mycket grusväg och liten del stig om man jämför med andra lopp i cupen. Är banan så torr som den var i år går det fort och tempot var vansinnigt bitvis. Stigarna är oerhört fina runt Jarlsstugan och omgivningarna gör Mörksuggan till det finaste loppet du kan åka.

Det som gjorde loppet lite klurigt i år var just att det var så torrt vilket gjorde att det dammade något oerhört på gusvägarna. Att ligga på rulle var spännande bitvis när sikten var dålig. Det var också löst i kurvor och jag försökte att hålla mig kall och inte ta några onödiga risker. Innan Gärdsjö vid vår första lagning höll jag dock på att krascha in i framförvarande cyklist när han tvänitade. Banan innehåller en del sandiga stigar och nu var det slirigt och jobbigt att hålla kurs i vad som kändes som sandstränder. Jag har en fördel av att kört mycket i området och visste vilka linjer jag skulle ta.

Jag hade en nästintill perfekt lopp. Inga större dippar eller trötthetskänsla i kroppen utan lyckades hushålla med mina krafter utan att ta det för lungt. Jag kände mig stark från första stund och ända in i mål. Jag körde som bäst på stigarna och hängde av folk för en gångs skull. Hade väl önskat lite bättre tempoben på grusvägarna dock.

Mörksuggejakten är som sagt ett vansinnigt vackert lopp när vädret är fint. 2012 hade jag en helt annan upplevelse i regnet. I år var det glädje från första stund och in i mål.
Två bra förbättringar tyckte jag var riktigt bra var spängerna vid Hedsåsens fäbod och mindre snurr inne på målområdet. Tummen upp för loppet och alla som var ute och hejade!

Erfarenheten jag fick med mig:

Cykeln– Perfekt med hardtail och 29:a på denna typ av bana. Eftersom det är så lite stökig stig känns behovet av fulldämpat inte stor. Jag känner att jag kan nyttja cykelns egenskaper på ett helt annat sätt nu än förra året. En raceraket helt klart!
Vätska– Svärfar langade på två ställen. Utan honom hade det varit omjöligt att köra så bra i värmen. Jag tömde mina tre flaskor sportdryck.
Energi- Körde med 3 gels och det fungerade bra. Jag hade varit illamånde på kvällen och morgonen och inte fått i mig så mycket frukost men kände ändå att energin räckte under loppet. Fick dock inte i mig någon mat förens sent på kvällen. Katastrof vad gäller återhämtningen.
Vikten av taktik– Den är stor på ett såndant här lopp. Bra körning upp för första backen och hitta folk att åka med betyder mycket. Jag satsade hårt från början och höll in i mål.
Pannbenet- Stenhårt. Riktigt hårt. Jag hade fullt fokus under de timmarna jag var ute. Inte vika ned mig en tum.
Däcksval– Racing Ralph fungerade bra. Tror att det hade varit ännu med tex thunder burt men RR gillar jag.
Mentala biten– Inför loppet en ren katastrof. Vart är mitt självförtroende? Jag räknade bort mig själv redan innan loppet var i gång. Under loppet bra. Jag tänkte på min dotters ord och att jag faktiskt kan åka fort. Jag kan bara göra mitt bästa och hur långt det räcker återstår att se.

Min officiella tid bev 03.10.22. Runt 5 minuter efter segraren Anna Frohm. Det är minut bättre än sist så jag knapar sakta men säkert in! En andraplats som sagt i D30 och en 15:e plats av totalt 122 startande damer inklusive motionsklasserna. Det är jag supernöjd med. Jag åkte om och med en del elittjejer i går men har en bra bit upp till de snabbaste elittjejerna. Det är häftigt hur snabba de är!

Mörksuggejakten var mitt sista lopp i cupen och det känns faktiskt ganska skönt. Jag har en fin svit av tre andraplatser och har gjort så mycket bättre i från mig än vad jag vågade tro i våras. Nu väntar Fjälturen Grenserittet och ett par smålopp innan sommarens andra mål Cykelvasan och efter det Långslopps-SM som är mitt stora mål. Fokus på det och det på vägen är grym och rolig träning! Dessutom ska jag springa en del och bara njuta av sommaren!

Post-långlopp- jag rensar potatissalladsskålen. Inte så vackert men sanningen bakom alla fina bilder som svärfar sa!

Pust säger du nu, ännu en sjukt lång rapport. Tack för att du läser! Det betyder mycket för mig. Och tack för alla hejarop under loppet. Det ger massor av energi!

Helena är "hon som cyklar lite" :), följ den bloggen här >>