Tunga, tunga steg och mycket flåsande...

Skavlöten Aquatrail 2015
- Swimrun-premiär med realistisk (?) målsättning

Som Hälsopedagog har jag lärt mig hur viktigt det är med målsättning. Målen ska bland annat vara specifika och realistiska. När jag nu skulle genomföra mitt första Swimrun hade jag detta i bakhuvudet när jag satte mina mål: 
1. Överleva loppet (kändes hyfsat specifikt och realistiskt) 
2. Ha roligt 
3. Klara Cut-off efter tredje varvet 
4. Helst inte komma i mål efter att alla andra gått hem 
Första målet kändes som sagt hyfsat realistiskt, så det var prio ett. 

Jag var på plats först av alla tävlande för att kolla in första delen av banan eftersom jag var lite orolig för mördarbackarna i början. Tänkte att det skulle kännas bättre om jag hade sett dem innan start. Det hjälpte inte. Jag insåg ganska tidigt att jag skulle vara tvungen att gå delar av första löpsträckan om jag skulle klara av mitt första mål över huvud taget. 
 


Klockan tio gick starten och de flesta rusade iväg som gaseller medan jag hamnade längre och längre efter. Uppåt, uppåt, uppåt gick det, och när man trodde att det skulle börja gå nerför gick det uppför lite till. Efter ca 1200 meters joggande och flåsande fick jag äntligen hoppa i vattnet. Simningen kändes riktigt bra, vattnet är mitt element! Upp på stranden på andra sidan, inte riktigt lika avhängd som under löpningen. Efter löpsträckan nummer två var vi tre som hoppade i vattnet ungefär samtidigt och simmade mot start/målområdet. Ännu en skön simsträcka (förutom att jag hade svårt att hålla riktningen och var på väg att simma in i flytbryggan i slutet av simningen).

bild:facebook.com/aquatrail
bild:facebook.com/aquatrail

Kom in efter första varvet på ca 34 minuter, och just då kändes det som att jag aldrig skulle klara ett varv till. Fick vila några minuter innan nästa start, och vid starten upprepades samma mönster som under förra varvet. En hjord med gaseller hoppade smidigt upp för backen, och efter kom jag (och ett par till) flåsande och undrade vad vi höll på med. Nu var jag faktiskt tvungen att gå en bit för att överleva. Simningen gick ännu bättre på varv två, tyvärr kan jag inte säga det samma om löpningen. Tunga, tunga steg och mycket flåsande. På stranden efter tredje simningen möttes jag av räddningstjänsten som stod och hejade, och jag kände mig tvungen att pressa fram ett leende för att de inte skulle bli oroliga och sätta igång livräddande insatser på mig. Även efter andra varvet fick jag några minuters vila, och nu kände jag mig faktiskt piggare och redo att attackera mördarbacken för tredje gången. Känslan höll i sig ungefär tio meter upp i backen. Även på detta varv var jag tvungen att gå uppför de värsta stigningarna. Hade i alla fall lite sällskap på vägen, vilket var trevligt. Resten av tredje varvet kändes riktigt bra, men tyvärr missade jag Cut-off med ett par minuter, så det blev inget fjärde varv.

För att sammanfatta: 
1. Jag överlevde 
2. Jag hade grymt roligt (förutom i uppförsbackarna) 
3. Jag klarade tyvärr inte cut-off, men det känns OK ändå! 
4. Jag kom inte sist (vilket egentligen inte hade spelat någon roll, jag är helt nöjd med att ha överlevt) 

Till nästa år ska jag köra mängder av backträning, och då kommer jag också att vara en av gasellerna (fast frågan är hur bra gaseller är på att simma egentligen...)

/Charlott Fagertun