..men inte ens jag kunde skratta åt vad jag såg...

Ironman Kalmar 2015
YOU ARE AN IRONMAN!!!

Världens bästa ord efter en hel dag i vattnet, på cykeln och på löpbanan. Jag har för andra gången simmat 3,86 km, cyklat 180,2 km och löpt 42,2 km i en följd!

Jag har sedan ett år tillbaka fokuserat på tävlingen och haft det som säsongens stora mål. Jag har det senaste året lagt ner 317 timmar på träning där varje minut har haft syftet att vara toppform till Ironman.
Inför förra årets tävling var målsättningen att genomföra, vilket jag gjorde efter 10 timmar och 52 minuter. När smärtan hade lagt sig var jag på nytt anmäld till 2015 års tävling. Jag satte då upp en ny tuff målsättning, att genomföra en Ironman under 10 timmar. 

Tävlingsveckan började på onsdagen med resa till vackra Kalmar och registrering till tävlingen. Därefter vidare till Öland och den campingstuga som skulle vara mitt och familjens hem för resten av veckan. Skönt att vara på plats i god tid och det fanns gott om tid för både förberedelser och slappande på stranden. På samma camping fanns redan Marie Sandberg från Katrineholm med sin familj och vi tillbringade en hel del tid tillsammans. Marie debuterade precis som jag i Kalmar förra året och vi hade mycket utbyte av varandra i våra mentala förberedelser.
Jag genomförde mitt sista träningspass på onsdagen i form av 30 km cykel längs med tävlingsbanan på Öland. Det blev visserligen en kort sväng i sjön på torsdagsmorgonen för att känna på vattnet men inget riktigt träningspass.

På torsdagskvällen träffades alla vi åtta deltagare som härstammade från Katrineholm för lite utbyte av tankar och fotografering till Katrineholms kuriren. Vi gick sedan tillsammans till den obligatoriska race-briefingen i Kalmar tennishall.
Hallen var fylld till bredden av ca 2700 förväntansfulla atleter och arrangören såg till att hålla stämningen på topp.

Torsdag blev fredag och det betydde incheckning av cykel och övrig utrustning. Inga större konstigheter då jag kände till systemet med växlingspåsar osv sedan i fjol, även om jag förändrade vissa detaljer den här gången.
Ett visst lugn infinner sig när utrustningen är på plats och man helt kan fokusera på sig själv.
Efter incheckningen hade jag ett mycket givande möte med en man vid namn Björn som jag fått kontakt med tidigare under sommaren. Vad vi diskuterade är just nu hemligt men jag lämnade mötet med ett stort leende på läpparna! [smiley]

Under fredagskvällen hade hela supporterskaran anlänt bestående av ca 15 vuxna och en herrejösses massa ungar... Otroligt kul att så många nära och kära valt att resa ända till Kalmar för att följa spektaklet!
Inte helt oväntat svårt att sova sista natten, skrapade ihop 2-3 timmar innan klockan ringde 04:00. 
 

RACEDAY!

Lite gröt, ett ägg och kaffe inledde dagen. Lite småsnack med Lina, diverse smörjning och på med tävlingsdräkten. Därefter bar det av mot Kalmar tillsammans med Marie och Richard.
Väl på plats i gryningen vimlade det av folk kring växlingsområdet. Cykeln fick luft, flaskorna fylldes och jag hängde upp hjälmen på styret (återkommer till detta taktikdrag...)
Nere vid hamnen och platsen för starten träffade jag på min vän och klubbkamrat Dala och tillsammans försökte vi slå ihjäl lite väntetid innan starten. Jag försökte med några krystade vitsar när vi blickade ut över ett blåsigt Östersjön, men inte ens jag kunde skratta åt vad jag såg...
Lite senare anslöt Lina och mina föräldrar som kunde ta hand om min påse med ombyte.

Jag hade inför tävlingen en förhoppning om att förbättra min simtid med 5-7 minuter och gå in på ca 1:10. Den här dagen var det tuffa vindförhållanden och hård sjögång. Jag placerade mig därför lite längre bak i startledet med en förväntat tid på ca 1:15. 

Discomusiken som ekat över hela centrala Kalmar byttes mot klassiska "Just idag är jag stark" med Kenta! Därefter följde nationalsången som avslutades med startskottet klockan 06:55 då proffsklassen stack iväg.
Några minuter senare låg jag i vattnet och kampen började! Jag hade i min raceplan bestämt mig för att fokusera på tekniken och långa utsträckta armtag. Det var bara att glömma! Simningen kom helt att handla om att parera vågorna och att svälja så lite vatten som möjligt. De första tre kilometerna, dvs större delen av simningen avverkas ute på öppet vatten medans den sista knappa kilometern går nära land och blir mer behaglig. Jag har tidigare haft svårt med navigeringen och det blev inte lättare under dessa förhållanden. Jag höll mig dock i mitten av fältet med andra deltagare på båda sidor, på bekostnad av att få ta lite mer stryk men betydligt lättare att simma åt rätt håll.
Redan efter ca 300 meter såg jag en stackare som tappat sina glasögon, jag led med honom och jag jag undrar om han tog sig igenom för ögonen var knallröda redan då...
I Aftonbladet kunde man läsa om dramatiska förhållanden med 1,5 meter höga vågor där sjöräddningen hade fått fiska upp ett fyrtiotal personer ur vattnet. Nog var det tufft, men det kallades visst för Ironman...
Med 3-4 liter saltvatten i magen klev jag till slut upp på rampen efter 1:19. Två minuter sämre än i fjol och sämre än vad jag hoppats på men jag var nöjd, jag överlevde ju!

I T1 valde jag att offra lite tid på att sätta på mig tåstrumpor. Jag har en tå som liksom kliver på en annan tå och orsakar stora blåsor vid längre distanser därför var det helt klart värt att lägga några sekunder extra. Växlingen gick smidigt och väl framme vid cykeln slängde jag på mig hjälmen som jag hängt på styret.
Problemet var bara att sportdrycken i styrflaskan hade skvimpat ut och hamnat i hjälmen istället. Med klibbiga händer och öron gav jag iväg på en 180 km cykeltur.

Med risk för att bli tjatig om vinden så nämner jag den bara en sista gång. Hård östlig vind med byar kring 10 m/s. Med dischjul och 85-profil fram kom cyklingen till stor del att bli en kamp mot vinden. Jag vill verkligen inte klaga på vädret för vi hade en kanondag med strålande sol och bra temperatur men det var helt klart tuffare än i fjol då det blåste mindre. Jag insåg tidigt under cyklingen, den disciplin där jag hade hoppats kunna tjäna mest tid, att mitt mål att komma under 10 timmar var bortblåst.

Jag såg fram emot de partier där vi äntligen fick vinden i ryggen och resan över Alvaret som förra året var jobbigast var i år helt underbar och hastigheten låg länge över 40 km/h.
Efter drygt 100 km kom jag till slut ikapp Marie som jag förstod var framför mig då hon är en grym simmare. Vi växlade några ord innan återresan till fastlandet över bron.
Väl tillbaka i Kalmar går banan tillbaka in mot växlingsområdet med en vändpunkt i en rondell. Tusentals supportrar hade samlats och det var en grym känsla att glida fram i folkmassan.
Kort därefter väntade selfservice där Lina väntade med pannkakor och min gode vän Stefan langade flaskor med blåbärssoppa och sportdryck, något som vi tränat på tidigare. Samtidigt stod resten av gänget vid sidan med plakat och hejade på. 
 

Pannkakorna satt fint och några sekunders kontakt med vännerna gav extra energi till de sista 60 kilometerna som återstod. Cyklingen var tuff men jag kände mig ändå stark hela vägen utan dippar. Hemma igen efter 5:20 och åtta minuters förbättring mot i fjol.

Nu var jag sanslöst sugen på att springa ett maraton... NEJ!!
Trots en snabbis i pissoaren så växlade jag för andra gången på 2:20 vilket är riktigt bra! 

Ett maraton var det visst också... Jag tycker om att starta löpningen lite snabbare för att sedan sänka tempot, det omvända är svårare. Jag startade därför relativt snabbt i ca 4:40-tempo. Första 5 km gjorde riktigt ont i kroppen men därefter kändes det bättre. Första varvet om 15 km gick riktigt bra och jag höll ett snitt-tempo omkring 5 km/h. Men kort därefter med ca halva löpningen kvar kom en rejäl dipp. Energin tog snabbt slut och det började smärta rejält. Jag insåg att Coca-cola och vatten som jag druckit första varvet inte räckte och i desperation slängde jag i mig en näve chips och en bananbit vid nästa kontroll. Det blev tyvärr bara värre med illamående och yrsel. De negativa tankarna hopades och jag ville bara lägga mig i kanten och dö! 

Jag hade sedan länge släppt planerna på att komma under 10 timmar, nu låg mitt fokus på att åtminstone förbättra tiden från i fjol. Då var jag tvungen att hålla mig löpandes resten av tävlingen och på något outgrundligt sätt så tog jag mig framåt, både upprätt och icke-promenerandes. Andra varvet var vidrigt jobbigt men efter bra stöd inne i centrum kunde jag gå ut på sista varvet med mer energi och motivation.
Jag räknade hela tiden ner kilometerna och när det återstod runt 5 så började jag känna att det skulle hålla hela vägen. Jag lyckades till och med öka farten på slutet och sista delen innan mål omgiven av tusentals skrikande supportrar var häftig. 

Målet syns på flera hundra meters håll och känslan av att äntligen nå röda mattan mellan läktarna med speakern skrikandes var helt makalös. Den känslan överträffar all smärta på vägen.
95000 steg, 10000 kalorier, 10 timmar och 42 minuter senare var jag för andra gången en IRONMAN! 

Mitt tidsmål blåste bort men vad gör det?! Det går inte att vara besviken efter en Ironman och jag är väldigt nöjd över min insats!

Jag vill avslutningsvis tacka några personer varit viktiga för mig i min satsning!

Lina, min fantastiska sambo som stöttar mig och står ut i vått och torrt! Utan dig hade inget varit möjligt!
Daniel Eriksson, DE-hälsa som utformat träningsprogram och varit rådgivare under året.
Ola Pettersson, KSS som kämpat med min simträning.

Kolla gärna in filmen som min vän Tim har gjort!
 

Om någon undrar, jag är redan anmäld till 2016! :)

Mikaels vidare satsning på sporten går vidare och kan följas här >>