En känsloorkan rinner över mig ....

Kalmar Ironman 2015: och mitt försök att ta mig runt på under 10h
Dagen var kommen och i högtalaren sjunger Kenta att just idag är jag stark. En minut kvar till start och jag känner bara glädje. Sirenen ljuder och jag kastar mig i vattnet. En lång dag har precis tagit sin början. Följ med på min resa.

Race day och klockorna och mobilerna ringer kl 04.00. Ja, jag var extremt orolig för att försova mig och hade garderat upp med flera väckarklockor samt med min och min frus smartphones. Tog en snabbdusch för att kvickna till och drog på mig hela race outfiten på en gång med pulsband och allt annat. Till frukost blev det klassisk fruktmusli med A-fil samt varm choklad och en macka som avrundades med en banan. Vi var iväg från stugan strax efter kl 04.30 för att vara på plats i växlingsområdet inne i Kalmar kl 05.00 när de öppnade. Det jag skulle fixa var att fylla på luft en sista gång i tubdäcken samt hänga dit alla påfyllda vattenflaskor med sportdryck på cykeln och att sätta fast min Garmin Edge 1000 och se till att jag hade rätt display förberedd på den för cykelsträckan.

Jag skulle även fylla mina ramväskor med gels, snickers och lösgodis. Jag var även tvungen att komplettera min run bag med en solkeps och solbrillor för det hade ju utlovats både sol och värme. Solkepsen hindrar också svett från att rinna ned i ögonen. Kan ju vara skönt att slippa sveda i ögonen tänkte jag. När jag står och fixar med min cykel hör jag en bit bort ett däck som smäller högt när någon antagligen försöker fylla på lite för mycket luft i däcket. Det går ett sus bland oss alla som står i närheten och jag undrar för mig själv vilket stresspåslag den deltagaren fick just där och då?

Kände mig inte alls särskilt nervös utan var endast bara stressad över det faktum att jag skulle fixa ovannämnda saker. Därefter drog jag på mig min våtdräkt upp till höften och slappnade av en stund.

Strax efter kl. 06.00 började jag, med min fru Åsa i släptåg, röra mig sakta mot startområdet för simsträckan. Väl framme kände jag bara glädje inför möjligheten att få köra min första Ironman. Jag var sammanbiten, men glad innerst inne och fortfarande kände jag inte av någon nervositet. Jag sträckte på mig och talade om för mig själv att simma är jag ju riktigt bra på och speciellt att simma i öppet vatten. Jag kände dock en liten osäkerhet kring bojbanan, men de frågetecknen reddes ut efter en kortare dialog med Ryan Provencher 10min innan start. Han och jag hade ställt oss längst fram av alla age groupers i den grupp som skulle simma snabbast. Ganska kaxigt när jag tänker efter, men med ett gott självförtroende inför simsträckan kändes det bara rätt. Vi matchade dock helt klart kraven för att stå där, simmare som vi är i grunden båda två.

Simdelen

Klockan slår 06.55 och proffsen startar från vattnet medans vi age groupers går i vattnet från två ramper 5 min senare. Klockan blir 07.00 och sirenen/tutan ljuder högt och jag kastar mig ut i vattnet.

Simmar på ganska hårt och ostört från andra simmare till en början och när vi kommer utanför piren till höger om oss är det som att simma in i en torktumlare. En kraftig sjögång med böljande vågor gör min relativt sett ganska ostörda simning till ett mindre kaos då simmare runt mig till och från glider in i mig från sidan. De gör det naturligtvis inte frivilligt utan det är vågorna som är förklaringen till det. Jag blir trängd flera gånger men simmar på som vanligt. Då jag är ganska stor får ofta de som tränger mig flytta sig till sist. Jag har lärt mig att det tar bara onödig kraft att bli arg och sur över sådana saker. Jag märker att det är extremt svårt att navigera och jag ser inte bojarna på en gång. Det gör mig en aning stressad.

Efter flera försök att hitta gula bojar får jag i en vågtopp syn på en och simmar på. Det går lång tid mellan riktningstagningarna men jag håller ändå en hyfsat rak kurs mot bojarna. Ibland får jag förlita mig på simmare bredvid mig och de förlitade sig nog i sin tur på mig ibland. Efter en stund börjar jag känna ett svagt illamående som gör mig lite orolig, men jag väljer att inte lägga någon kraft vid det. Som sagt, det gungade rejält där ute i vattnet. Vid passering av bojarna kommer jag vid flera tillfällen väldigt nära bojarna med resultat att ena armtaget i återföringen fastnar i bojen vilket är lite irriterande och stör ”flytet” i simningen. Väl in i lugnare vatten bakom ”Kalmar-piren” försöker jag trycka på lite mer i simningen. Här satt det massor av hejande publik utmed hela kajkanten som vi simmade utmed. Jag tyckte det var skönt att slippa det stökiga vattnet, men det kom snart tillbaks igen med samma upplevelser som tidigare.

När vi sedan närmade oss bron som vi skulle simma under skrapar jag i en berghäll på botten med mina händer. Sjögången lugnar dock ned sig här och den sista turen in mot uppstigningsrampen blir en ganska behaglig resa. Är inte alls särskilt trött när jag kliver upp, utan bara lite vimmelkantig.

När jag summerar simdelen gjorde jag en stabil simning med bra fart utan att gå på rött. Min tid blev 58min 43s. Det kändes som att jag hade kontroll hela vägen, enda orosmolnet var navigeringen och det tror jag inte jag var ensam om att ha problem med. Jag var uppe som nummer 3 i min age group 40-44 och i totalen som nummer 31. I efterhand fick jag veta att det var många som fick bryta och att även flera blev diskvalificerade för att ha missat att passera vissa bojar. Här kan ni läsa vad Aftonbladet skrev om simsträckan. Med den informationen fick jag bekräftat för mig själv att min simning var stabil. Hade siktet inställt på att simma under 55min, men med de förutsättningar som Kalmar sund bjöd på var det inte möjligt för mig just där och då.

T1: Swim to bike, 4min 3s

Tar det medvetet mycket lugnt och går och hämtar min bike bag och tar av mig våtdräkten i lugn och ro, ingen stress alls. Sätter på mig mina cykelskor och racebältet med nummerlappen bak på rumpan. På väg ut till cykeln tar jag ett beslut att göra en ”säkerhetskissning” innan jag sätter mig på cykeln. Jag ville ju för allt i världen inte stanna nånstans ute på Öland för att kissa och se både tid ticka iväg och medtävlare som cyklade om mig. Jag lyckades inte kissa under simdelen som jag hade planerat, hade ju istället fullt upp med navigering och en massa närkontakt med andra simmare. Spänner på mig hjälmen som jag valde att ha fastspänd på cykelstyret. Jag noterar att hela växlingsområdet är nästan helt tomt på medtävlare och jag inser att jag nog trots allt gjort en riktigt bra simning. Till nästa år finns det en hel del tid att spara i T1.

Cykeldelen

Rullar ut från växlingsområdet ganska lugnt. Det är massor av publik som hejar och ropar och jag känner mig för en kort stund som en riktig idrottsstjärna och njuter i fulla drag. Tar det lugnt till en början, men det varar bara för en kortare stund. Väl ute på Ölandsbron märker jag att jag går lite hårdare än planerat och i stigningen upp till högsta punkten på Ölandsbron sticker pulsen iväg. Jag tänker för mig själv att det här är inte bra och att jag måste ta det lugnare, Jag ska ju för bövelen cykla 18mil(!). Samtidigt som jag tänker det ser jag ju hur jag tar in på de som är framför och snart skulle det ju gå utför, dock i lite motvind, men ändå. Kör Robert, kör Robert, sa en inre röst till mig och jag körde! Jag var i nuet och släppte delar av mitt planerade upplägg på cykeln efter bara någon mils cykling. Ganska typiskt mig på något sätt.

Jag kände mig dock urstark och tuggade på riktigt bra hela sträckningen på Ölandsvarvet och plockade initialt väldigt många placeringar. Jag åt och drack regelbundet och det kändes som att jag hade kontroll på läget. Hade en plan på att jag skulle klara mig med den vätska jag hade med mig på cykeln, men redan efter 8-9 mil gick jag slut på vätska och det tog verkligen emot att slänga mina nya dyra cykelflaskor för att kunna ta nya vid vätskedepåerna. Jag får skylla detta på min orutin och blåögda naivitet. Jag är ju trots allt rookie på detta.

Cykeln gick som en dröm och med diskhjulet på klöv cykeln vinden som en skarpslipad kniv klyver ett papper. Det blev dock lite småpareringar man fick göra då och då i den sidvind som var på vissa sträckningar av banan. Cyklade om en del triathlonprofiler ute på Öland. Kom ikapp Emma Graaf ganska tidigt strax efter Ölandsbron (hon sprang dock om mig senare) och mitt ute på Alvaret Luke Dragstra. Jag hade det lite tuffare i medvindspartierna när jag jämför min cykling med de andra som cyklade om mig och som jag tidigare cyklat om på de jobbiga motvindspartierna (det var mest sida mot). Så här i efterhand tror jag att jag gick lite för hårt i motvindspartierna och i de få uppförsbackar som fanns. Återigen kan jag antagligen skylla detta på min orutin. På vägen tillbaks till fastlandet på Ölandsbron noterade jag min snabbaste hastighet, ca 65km/h.

Väl tillbaks på fastlandet skulle den stora rondellen passeras innan man kom ut på varvet på fastlandet (ca 6mil). När jag kommer in i rondellen i ensamt majestät säger speakern att här kommer Robert cyklande och direkt efter börjar en stor massa av människor skrika högt , ”-Robban, Robban!”, samtidigt som de klappade i händerna. En mäktig känsla och jag höjde ena armen mitt i rondellen och vinkade tillbaks och då jublade de ännu mer. Vilken publik alltså. Jag får ståpäls när jag tänker på det så här i efterhand.

Strax därefter började cyklingen gå lite tyngre och det höll i sig i ungefär 3mil. Jag tog rygg på en medtävlare som höll en ganska behaglig hastighet under dessa mil, givetvis med 10m lucka. Såg för övrigt inte alls något fusk med drafting, vilket gladde mig mycket. Med tre mil kvar kände jag mig piggare igen och en kille vid namn Karl-Emil cyklar om mig, men han går inte ifrån mig utan jag hänger på honom ända in till Kalmar där jag släpper honom några hundra meter då jag ville förbereda mina ben för löpningen. Min cykeltid blir 5h 3min och jag ligger nu sexa i min åldersgrupp.

T2: Bike to run, 3min 7s

Kliver av cykeln och benen bär stadigt. Inget svaj alls i benen gör mig hoppfull. Hänger upp cykeln, tar min run bag och springer in i tältet. Lugnt och metodiskt tar jag av mig mina cykelskor, sätter på mig strumpor och skor och drar åt resårbanden till skosnören lite extra. Sätter på mig min solkeps och vrider fast min Garmin 910XT i snabbfästet på armen. Jag sveper även en gel innan jag springer ut och sätter igång klockan när en funktionär skriker åt mig att dra fram nummerlappen. Blir först förvirrad, men efter nån sekund är det ju åtgärdat. Finns tid att spara i T2 också till nästa år.

Löpdelen

Jag visste att min svagaste gren i dagsläget var löpningen och att jag behövde vara extremt försiktig med min öppningsfart eftersom det har stor betydelse för hur resten av loppet skulle fortskrida. Jag öppnar löpningen i 4.50-tempo och håller det ganska bra fram till ca 5km där farten börjar sjunka så sakta.

Första varvet är relativt sett smärtfritt att springa och jag lyckas hålla mig själv och mina tankar i styr på ett bra sätt. Jag får första armbandet och blir peppad av det. På andra varvet springer Mattias Törnqvist från Linköpingsklubben Nocout om mig med lätta steg och bra fart och jag får några peppande ord av honom. I slutet på varv 2 inne i Kalmar springer även min klubbkamrat Tobias Brohlin om mig och han klappar mig på ryggen och beklagar sig över hur ont och jobbigt det är, men han maler på som en robot.

Jag väljer att fokusera på mig själv och inte på alla de som springer om mig och det funkar förvånansvärt bra. Jag blir ordentligt påhejad av nedresta klubbkamrater samt av min fru under hela löpsträckan och jag kan säga att det verkligen gjorde skillnad när man krigar mot sig själv. Fram till 18-19km håller jag mig med ganska god marginal under 6min/km och fram till 32km ligger jag precis över 6min/km. Vid 35km börjar det bli jobbigt och jag fäller några tårar för mig själv, mest för att det gör så satans ont i låren. Under löpsträckan blev värmen påtaglig och jag tog varje chans till att svalka mig under diverse trädgårdsslangar när vi passerade villaområdena. På slutet snuddar jag 7min/km. Min genomsnittsfart blev 5min 58s per km och sluttiden på löpningen blev 4h 12min. Såhär i efterhand kanske jag skulle ha öppnat löpningen lite lugnare. Med obefintlig löpträning under hela våren på grund av krånglande ljumskar är jag ändå riktigt nöjd med min prestation på löpsträckan.

Målgång

Jag närmar mig mål och med tre st armband fick jag nu springa in på målrakans röda matta i ensamt majestät. Speakern kommenterar min målgång och gör high five med mig.

En känsloorkan rinner över mig och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Publiken jublar och solen gassar. Sträcker armarna i skyn under målportalen och faller sedan ihop i fosterställning gråtandes.

Fortsätter gråta en stund i målområdet innan en funktionär tar hand om mig och jag får min medalj.

Hinner bara kort heja på Åsa som står precis utanför staketet. Den kvinnliga funktionären envisas med att jag ska in till sjuktältet och jag försöker för allt i världen avvärja hennes försök att leda mig dit. Jag tror hon gjorde bedömningen baserad på mitt gråtande och den frånvarande blicken. Jag får för mig att jag ska ställa mig i den iskalla poolen för bättre återhämtning av benen, men när jag tar av mig skorna ser jag några röda, lätt köttiga skavsår. Jag väljer då att avstå kallbadet på grund av infektionsrisken. Jag blir sittande en stund på trottoarkanten med tom blick och tomma tankar. Jag är bara så oerhört trött i kropp och själ. Efter en stund kommer den kvinnliga funktionären tillbaks och drar upp mig och leder mig in i mattältet där hon bär fram chips, pizza, cola och lösgodis till mig, vilken service! Jag hamnar bredvid en norrman och vi börjar prata och det visar sig att han gått i mål på 9h 19min, respekt! Han berättar om sitt deltagande i Norseman och jag lyssnar intresserat. Det går inte att sticka under stolen med att jag så här i efterhand blir sugen på att testa det någon gång i framtiden. Just där och då, i tältet vid matbordet, hade jag inte den tanken.

Jag går i mål på tiden 10h 21min och det räckte till placering 35 i min åldersklass och placering 170 i totallistan. Jag konstaterar att jag missade mitt mål med 21min, men jag väljer ändå att vara jättenöjd med min insats. Det får väl ändå anses som en okej tid i min Ironmandebut?

Summering

Min första Ironman är avklarad och det är definitivt inte den sista jag kommer genomföra. Jag är nämligen redan anmäld till nästa års tävling i Kalmar. Jag skrev tidigare i ett facebookinlägg att jag hittat hem i min jakt på olika typer av fysiska utmaningar och det har jag verkligen. Jag som älskar att träna kan ju nu träna hur mycket som helst med tre grenar att variera emellan. Det är helt perfekt för mig. Inför nästa års Ironman i Kalmar kommer jag göra stora förändringar i min träningsplanering. Jag väljer tills vidare att hålla det för mig själv. Vi får se om de planerade förändringarna hjälper mig till en bättre tid? Jag kan dock meddela att jag kommer ta en ordentlig time out från all strukturerad träning under hela september. Min kropp och framförallt mitt huvud behöver det.

Jag har också satt upp ett tydligt mål för framtiden och det är att försöka kvala till Ironman på Hawaii inom två år. Jag har både simning och cykling på en sådan nivå i dagsläget. Det är löpningen jag måste jobba mer målmedvetet med. Jag har ju en gång i tiden sprungit milen på 35min……så jag vet vad som krävs för att åtminstone springa snabbare än vad jag gjorde i denna min Ironmandebut.

Våga sikta högt, gör uppoffringar och våga misslyckas och det kanske viktigaste av allt, lär av misstagen! Det är mitt sätt att bli en starkare, klokare och bättre triathlet. Hoppas denna race report kan inspirera fler att utmana sig själva. Man klarar mer än man tror. För fem år sedan var jag en otränad och halvtjock tvåbarnsfar med ont i knän och hälsenor.

Robert bloggar i Södermanlands nyheter, kika här >>