..kamklättringen till Hamperokken är det otäckaste jag någonsin utsatt mig för..

Den obligatoriska bita i medaljen-bilden. Foto: Dennis Brännmyr Den obligatoriska bita i medaljen-bilden. Foto: Dennis Brännmyr

Tromsö Skrace 2015
Well, Tromsö skyrace (eller rättare sagt, Hamperokken skyrace som är ett av tre lopp som ingår i Tromsö skyrace och som var deltävling tre av fem i skyrunningvärldscupen 2015) blev mer ett äventyr än en tävling. Eller så här; jag gick all-in, tog ut alla krafter jag hade för dagen, men tävlingens själva utformning i förhållande till min egen kapacitet att klara av den gjorde att det blev mer av ett äventyr.

Jag kan ju börja med att konstatera att snacket om att banan är en av de mest tekniskt krävande i löparvärlden inte var något bullshit. Den går inte att jämföra med något annat jag tidigare sett eller hört talas om, och jag är tveksam till att det i särskilt många andra länder skulle vara lagligt att arrangera en tävling upp och ned till en sådan brutal topp som Hamperokken (kolla videon på bestigning i torrt och fint väder här; vi hade dimma och superhalt).
 

Vädret gjorde sitt till, ett stilla duggregn i ett konstant grådask som omintetgjorde utsikten (åh tack för det på bergskammen strax under toppen av Hamperokken; ”här är det stup 200–300 meter rätt ned på båda sidorna”, som en erfaren medtävlare behagade upplysa på en passage där kammen var så smal att jag satt med ett ben på vardera sida och hasade fram, men i dimman helt ovetandes om avståndet ned).

https://scontent.cdninstagram.com/
Tävlingen startade dock med en betydligt snällare, inte alls teknisk, och i ganska stora delar springbar stigning upp till Tromsdalstindens 1 238 meter. Där uppe vände de som sprang den korta banan (och en del av de som skulle springa den längre men ångrade sig efter arrangören Kilian Jornets skrämselsnack [som visade sig vara i underkant] vid racebriefingen kvällen före loppet) och sprang ned via en annan stig, som avslutade den långa banan.

Alla tre uppförsbackarna, den lätta Tromsdalstinden första gången, den längre och högre men inte förrän man kom ut på bergskammen direkt svåra Hamperokken, och den avslutande och direkt brutalbranta Tromsdalstinden andra gången, gick väldigt bra. Förutom under den inledande rusningen mot första toppen, där de som kutade den korta banan möljde förbi i rask takt, tog jag stadigt folk uppför. De nyinköpta, oprövade stavarna, var ovärderliga. Frågan är om jag ens tagit mig upp på baksidan av Tromsdalstinden bakom dem. Passerade en kille som stod och kräktes, en tjej som stod och storgrät i armarna på sin tröstande pojkvän (”det är bara 400 höjdmeter kvar nu, det går snabbt i den här lutningen”) och en mängd andra löpare utan stavar på väg upp där. Jag var stark hela dagen, höll bra tempo (även om det inte var många löpsteg) och tog hela tiden placeringar. Efter den där inledande rusningen tror jag inte att en enda löpare passerade mig uppför.
bild: http://www.godtur.no/

Men å andra sidan tappade jag brutalt med tid nedför. Jag kunde nämligen i princip inte ta ett löpsteg nedför heller. I stor utsträckning berodde det på att jag har en undermålig teknik, har sprungit alldeles för lite nedåt i teknisk terräng, men i nästan lika hög grad berodde det på att jag valde fel skor. Med facit i hand skulle jag ha haft metalldubb, orienteringsskor, och inte de plastdubbade Salomonpjuxen som funkade så bra i Sweden skyrace förra året. Nedförsbacken på den brutalbranta baksidan av Tromsdalstinden (den avslutande uppförsbacken som var den första nedförsbacken) inleddes med ett snöfält som lutade 60 procent i 50 höjdmeter, fortsatte med lika brant stenfält med lösa sten i 400 höjdmeter och mycket lera och därefter längre, men inte fullt lika branta snöfält, en liten sektion springbar platt fjällterräng och sedan en upphuggen skogskorridor där rötter och lingonris bildade botten under decimetertjock lervälling i en lutning på 40-60 procent i 400 höjdmeter ända ned till vätskestationen på 50 meter över havet. I den där backen satt jag på rumpan uppskattningsvis 150 gånger. Jag halkade i princip varje steg med de värdelösa skorna, men om det var 10 000 steg ned så lyckades jag rädda det 9 850 gånger … Herrejössesjävlar. Löparna flög förbi mig i klungor. Förutom på den lilla platten kunde jag inte ta ett enda löpsteg nedför berget (tja, på snöfälten kunde jag hasa mig fram lite snabbare än gång) medan andra (många med icebuggskor) susade ned. Tappade uppskattningsvis 40 placeringar ned till vätskekontrollen.

Sedan bar det äntligen uppför igen, och jag plockade in tiotalet placeringar upp till den tre kilometer långa bergskammen, där jag hamnade i en grupp om fyra personer. Jag hamnade ganska snart först när de andra gång på gång missade banmarkeringsflaggorna i dimman, och fick sätta farten och visa vägen. På ett ställe var det alltså så smalt att jag kunde sitta på bergskammen med ett ben på varje sida, men det var bara några meter. På en annan, lite längre, passage var det halvmeterbrett och man fick sätta ned händerna om man hade minsta anlag för svindel. Händerna fick man för övrigt använda på många ställen, och när man närmade sig den absoluta toppbestigningen var det mer bergsklättring än gång. Vid några tillfällen höll jag mig krampaktigt fast på en avsats, såg näst banmarkering några meter över mig och tänkte att det var omöjligt att fortsätta; här kommer jag helt enkelt inte upp. Men det gick. Bergskammens tre kilometer tog hur lång tid som helst (en av kilometerna klockades på 40.35), och sedan skulle man ned de 1 404 höjdmeterna igen. Efter att med hjälp av rep (annars hade det varit omöjligt) ha tagit sig ned från avsatsen på toppen väntade lös sten, klappersten, stora stenar, små stenar och några snöfält på vägen ned. Återigen extremt halt på grund av vätan och skorna, men den här gången tappade jag bara fotfästet i, säg, vart femte steg och var bara på rumpan ett 20-tal gånger. Innan det blev lite fin skogslöpning (löpning för första gången på tre timmar …) ned till samma vätskestation som vi passerade på vägen mot Hamperokken.

Första gången jag kom till den vätskestationen hade tävlingen pågått i tre timmar och fem minuter, och jag hade fortfarande hopp om att klara målet på tio timmar. Andra gången visade klockan sju timmar och tio minuter. Tolv kilometer upp och ned på Hamperokken på fyra timmar och fem minuter, alltså. Inte mycket att skriva hem om, men med 50 minuters marginal klarade jag reptiden (huvuddelen av de 35 som bröt loppet tvingades göra det efter att inte ha klarat den rätt tufft satta maxtiden just där). Så jag justerade målet till 10.30 (eller 10.38, som gav en plats på övre halvan förra året), och sedan bar det alltså uppåt igen, och jag plockade återigen placeringar (efter att ha tappat fem–tio ned från Hamperokken. Den brutalbranta backen som jag hade sådana problem med nedför var betydligt ”lättare” uppför, tack vare mina nyinköpta stavar (mina bäst spenderade 1 200 kronor i år!). Ja, utan stavarna hade jag nog inte tagit mig upp alls med de halkiga skorna.

På toppen frågade jag röda kors-personalen hur lång tid det kunde tänkas ta till målet, eftersom klockan visade nio timmar och 22 minuter och jag siktade på 10.30, och de svarade att det tog 59 minuter. ”Vadå 59 minuter, varför inte säga en timme”, tänkte jag men funderade inte mer på det. Lite senare visade det sig att 59 minuter var tiden  som segraren hade tagit på sig därifrån och till målet, och 10.30 kunde jag glömma. Jag kunde även glömma att loppet var 45 kilometer och hade 4 400 höjdmeter (det var fjolårets siffror, i år var banan delvis omlagd), så när jag trodde att jag närmade mig målet var det 200 höjdmeters uppförsbacke och tre kilometer löpning kvar (och klockan stannade på 47,85 kilometer och 4 850 höjdmeter i vardera riktning). I stället en ny otroligt stenig och hal nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Till slut kom man ut i fjällterräng och fick springa lite igen, innan det alltså bar uppför igen sista biten mot mål. Jag grinade nästan när jag passerade mållinjen (inte som i Chamonix förra året då jag bölade som ett vattenfall), men det var en otrolig lättnad att äntligen få stanna, få te av Atma Singh, en kram av Emelie Forsberg, peptalk av Kilian Jornet och en skål med blomkålssoppa.

Av 205 anmälda, 148 som valde att svänga höger på toppen av Tromsdalstinden och verkligen ge sig ut på den långa banan och 111 som tog sig i mål slutade jag på 91:a plats (80:e i herrklassen) på tiden 11.21.17, och sällan har jag varit så glad efter att ha bommat målsättningen med över 80 minuter … Den var helt enkelt inte rimligt satt med förutsättningarna; den lite längre banan, det på grund av regnet extremt hala underlaget och mitt usla skoval. Det hade varit roligt om arrangörens mellantider hade fungerat så man hade kunnat jämföra tider upp och ned för topparna med löparna runtomkring en i resultatlistan, men tyvärr verkar den utrustningen bara ha varit igång sporadiskt.

Kroppen? Jo’tack. Fotleden som kraschade efter Lur och precis börjat läka gjorde sig påmind och höger knä, där jag har en muskel som trilskas på insidan bråkade lite, men det var inget som begränsade mig. Ramlade i ett klapperstensfält efter mindre än tre kilometer och dyngade i högerhanden så lillfingret fortfarande står i en tråkig vinkel, men det påverkar ju inte heller löpning. Och eftersom jag hela tiden tog placeringar uppför kan jag inte klaga på dagsformen heller (även om jag blev väl trött mot slutet; det blev ingen långspurt som i Sweden skyrace i fjol då jag kände mig urstark och tog massor av placeringar sista fem kilometerna).

Om jag rekommenderar tävlingen? Mja, till alla och ingen, typ. Är man inte jäkligt bra på teknisk löpning så blir det inte mycket till tävling utan mer av ett äventyr. Men gillar man att klättra i berg så är det en trevlig utmaning, skulle man kunna säga. Å andra sidan vidhåller jag att kamklättringen till Hamperokken är det otäckaste jag någonsin utsatt mig för, och jag kommer inte att göra om det (men jag är glad att jag gjort det; en gång och aldrig mer, typ). En bra summering av tätstriden i tävlingen (om en mycket överraskande herrsegrare!), och massor av bilder från densamma, hittar ni på Ian Corless sida.
 

Trött, blöt och lycklig på mållinjen. Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg. Foto: Dennis Brännmyr
Fötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager. Foto: Jonas Brännmyr
Lite suddig bild på målgången. Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet. Foto: Dennis Brännmyr
Tre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren. Foto: Dennis Brännmyr
Herr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren. Foto: Dennis Brännmyr